avatar
Krönikörer

Anna-Karin Wyndhamn: Vågorna på Vita havet

Rasismdebatten om Vita havet på Konstfack visar hur det offentliga samtalet kringskärs av identitetspolitiken. Inga andra uppfattningar än den dominerande tillåts, visar drevet mot Sara Kristoffersson som hade mage att inte hålla med ortodoxin på Konstfack om att hudfärg och kön är allt som spelar roll, skriver Anna-Karin Wyndhamn. 

17 feb 2021 19:00
Uppdaterad:
18 feb 2021 10:41

Rasismdebatten om Vita havet på Konstfack visar hur det offentliga samtalet kringskärs av identitetspolitiken. Inga andra uppfattningar än den dominerande tillåts, visar drevet mot Sara Kristoffersson som hade mage att inte hålla med ortodoxin på Konstfack om att hudfärg och kön är allt som spelar roll, skriver Anna-Karin Wyndhamn. 

KRÖNIKA. En grundregel inom vetenskapsteori är generositetsprincipen. Enkelt uttryckt är den ett slags garant för hederlig argumentationsteknik också i hårda akademiska bataljer. Man läser och lyssnar, månar om att rationellt och sakligt förstå, inte medvetet vantolka, fula ut eller kasta paj. Det är en regel som utgår från att förnuftet är vårt främsta verktyg för att komma framåt i vad vi vet om människan och existensen. 

Förutsättningen är dock att parterna i en diskussion praktiserar samma spelregler. Under de senaste åren har teoribildningar som ser livet som skådeplats för strukturell rasism och upprätthållande av ett system av oskäliga maktordningar, sipprat från seminarierummen in i byråkrati, kulturliv och politik. Föreställningen att rasism genomsyrar oss och därför ständigt finns i våra handlingar, tankar, val och känslor lägger sig som en våt filt över försök till nyanserade samtal om hudfärg och makt. I den mening jag nyss avslutade har jag, enligt denna dogm, gjort mig skyldig till att bevara en sådan hierarki. Jag skrev ”genomsyrar oss” och upprättar därmed ett förment ”vi och dom”, där jag som vit, medelålders och heterosexuell blir en del av det ”vi” som tjänar på den maktordning som den strukturella rasismen lever av. Jag drar en lans för förnuftet, vilket kan ses som maktfullkomlig rest av upplysningstiden och den självgoda överhöghet västerlandet då tillskansade sig. I en handvändning kan jag och mina argument desavoueras. 

I en sådan situation har Sara Kristoffersson, professor på Konstfack och kritiker på Dagens Nyheter hamnat. Hon försökte i en artikel sakligt förklara varför det inte är ett uttryck för strukturell rasism att skolans utställningslokal heter Vita havet. När några väggar för länge sedan revs och det nya rymliga rummet målades vitt fick lokalen samma namn som den grandiosa salen på Kungliga slottet; därför heter den som den gör. Genast näpstes hon av studentorganisationen Brown Island som driver frågan om namnbyte och av 44 kollegor på Konstfack som bedrev namninsamling per mejl och skrev en tillrättavisande debattartikel.

Sara Kristoffersson säger tydligt att rasism och förtryck finns. Insatser mot sådana tankefigurer och handlingar är viktiga, men arbetet mot faktiskt förtryck fördummas om det riktar in sig på platser och namn som alls inte springer ur rasismens föreställningsvärld. Motståndarna svarar med att ändra grundpremissen för diskussionen. Nu handlar det inte längre om salen, färgen eller namnet. Utan om homogeniteten på konsthögskolor i stort. Det är den som utgör ett demokratiskt problem. Vita havet var för Brown Island endast en ”metafor för att synliggöra blinda fläckar samt osynliga förtryckande och ojämlikhetsskapande strukturer”. Kristoffersson sägs vara en maktspelare med härskartekniker, då hon använder tidningsutrymme till att attackera studenter och prata om småsaker som namnet på en lokal. Professorn ”polariserar”, menar studenterna. Det är i sanning styvt att argumentera sakligt om motparten kan skifta position lite hursom samt därtill anföra sådant som är osynligt för ögat.

De 44 kollegorna fortsätter på samma bana. Varför ”skruva fast sig vid detaljer” som namnet på en sal, när det handlar om jämlikhet? Ja, kanske för att det var namnet på en sal som det hela handlade om. Kristoffersson ägnar sig åt ”maktutövning” och misstänkliggörs för att hon saboterat den ”inkluderande dialog” som förs på Konstfack. Inkluderande är inte det ord jag omedelbart kommer att tänka på när 44 kollegor står i grupp och pekar finger på den enda som inte håller med. 

Den nyordning man öppnar upp för, där kön och hudfärg betyder allt och bestämmer allt, där har förnuftet kollapsat.    

Uppropslistor, likt den som föregått debattartikeln, cirkulerar ibland på universitet. Jag finner dem lika obehagliga varje gång de passerar min mejlkorg. Listorna har två syften: tysta den kritiker som avvikit från flocken och disciplinera alla de som står och vacklar med en blöt tumme i luften. Är du med oss eller mot oss? 

Makt är ett nyckelord i denna kraftmätning, men inte på det sätt som Brown Island och de 44 vill ge sken av. Kristoffersson erkänner gång efter annan Brown Island och kollegornas grundpoäng: rasism finns. De svarar med att negligera fakta om namnet på salen och ändrar spelplan och regler för diskussionen. Strunta i salen, nu handlar det om demokrati. Är Kristofferson inte för demokrati? Tror hon inte på samtal? 

Det är så identitetspolitikens frontlinje vinner utrymme och makt. På historielösa grunder kräver man rockader av namn, statyer eller målningar; man begär kvotgrupper på basis av etnicitet och censur av repertoarer i film och tv-utbud. När någon invänder ifrågasätter man den moraliska kompassen hos vederbörande. Tror du inte på människors lika värde? Varför vill du inte ha rättvisa? Sammanhang eller fakta i målet spelar ingen roll. Den nyordning man öppnar upp för, där kön och hudfärg betyder allt och bestämmer allt, där har förnuftet kollapsat.    

Vi är Sara Kristoffersson tack skyldig, eftersom hon visar hur en argumentation måste föras mot den känslostyrda och stundom direkt kunskapsfientliga identitetspolitiken. Håll blicken på bollen och håll fast vid spelreglerna. Bemöt och avfärda nonsens som just nonsens. De taktiker som skapade höga vågor i Vita havet kommer igen i varje sammanhang där ortodoxi tillåts skåpa ut generositetsprincipen och vulgarisera det kritiska tänkandet.

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn