KRÖNIKA. Jag har ett förlängt lov från det yrke som jag en gång utbildade mig till. Några år efter min examen verkade jag som gymnasielärare, övergav sedan min tjänst och började dra mig fram på halvårsengagemang vid universitetet. Månaderna blev till år, vikariaten övergick i fast anställning och snart hade decennier passerat. Jag är långt ifrån ensam om att göra en sådan sorti. 

Det råder betänklig brist på utbildade lärare i Sverige. Och prognosen är illavarslande. På regeringens hemsida anges att det kommer att saknas cirka 45 000 lärare om drygt tio år. Lärarförbundet spår ett större underskott. I Dalarna beskrevs läget som ”desperat” redan inför skolstarten 2017; till de många vakanserna fanns knappt några sökande. (SVT 17/8 –17)

Vad göra? Regeringen har testat att beställa fram fler lärare. I en särskild satsning 2015-2019 fick högskolorna i uppdrag att bygga ut sina utbildningar och producera fler lärare, liksom fler specialistsjuksköterskor, ingenjörer och andra prognosticerade bristyrken. Det gick inget vidare. I en ny rapport från Riksrevisionen visar det sig att utbyggnaden i stort var en flopp. Volymerna ökade bara i de program där söktrycket var massivt redan före satsningen. Det är inte fallet med lärarutbildningen. 

Problemet är nämligen att denna utbildning, eller de yrken som den leder till, inte lockar studenter. Tvärtom verkar något slags katapulteffekt slå till: alltför många lämnar lärarutbildningen innan den fullföljts, och av den grupp som tar examen begår en ej försumbar andel snabb yrkesexit och växlar bana. Det slutar inte där: besvärande få studenter med höga meritpoäng i betygsportföljen söker sig till lärarspåret. 

”Men att det är få människor som vill söka de här utbildningarna, det är väl svårt för regeringen att påverka, eller?” frågade programledaren i P1 Morgon (23/2). Revisionsledaren Keili Saluveer svarade med några långa sekunders tystnad. Inte undra på det; Riksrevisionens primära uppgift är inte att agera studievägledare åt regeringen. Jag däremot, kan tänka mig att göra ett försök. 

Under lång tid har den svenska skolan styrts av en kunskapssyn som i väsentliga stycken har ändrat vad det är att vara lärare. Detta spelar roll för vilka som söker sig till yrket. När läroplanskonstruktörerna från 90-talet försökte göra skrivbordsrevolution, då försvann faktakunskap och förståelse som nyckelord för vilket slags verksamhet som skulle bedrivas i skolan.

”Kunskap” blev något fluffigt och skiftande beroende på perspektiv, position och sammanhang.

Eleverna skulle upptäcka och undersöka, till och med forska. Inte traggla verb eller memorera Europas huvudstäder. ”Kunskap” blev något fluffigt och skiftande beroende på perspektiv, position och sammanhang.  I styrdokument och läroplaner förminskades läraren till en foglig sidofigur, fjärran från klassrummets kunskapsauktoritet. Eleven, om så blott en sjuåring, skulle sätta upp egna kunskapsmål samt leda utvecklingssamtal. Det hade läraren att bejaka och snällt lyda. Denna konstruktivistiska kunskapssyn dröjer kvar i det stödmaterial som Skolverket tillhandahåller, och den lever ännu i lärarutbildningarna, nota bene.

Den lärarroll som en gång uppbar status och utgjorde ett attraktivt yrkesval har akterseglats av en uppsättning dåliga idéer. Dessa omhuldades av politiken, omsattes ivrigt i lärarutbildningarna och försvarades tyvärr av de fackliga organisationer som i stället borde ha skyndat till sina protesterande medlemmars försvar. 

Med detta har organisations- och finansieringsförändringar öppnat upp för en våg av krav om anpassningar på individnivå. Innebörden i att vara professionell ändrades raskt: duktig är den lärare som är lyhörd för föräldrarnas påtryckningar och önskemål, samt lojal med rektors pedagogiska ledarskap och budgetmässiga prioriteringar.

Lek med tanken att professionaliteten i stället orienterades mot kunskapsutveckling och förutsättningarna för denna. Då skulle också läraren som larmar om dålig arbetsmiljö och kritiskt ifrågasätter frånvaron av läroböcker premieras och upphöjas till förstelärare. Inte den som håller skenet uppe och säger ”ja visst” och ”ska bli”, oavsett idé eller arbetsbörda. 

För sammanhållningen i samhället och rättvisa livschanser är skolan en helt avgörande institution. Vi behöver ha de bästa på plats där, inte bara i de flotta skolorna i välmående villakvarter, utan rakt över.  Att det är särskilt svårt att få toppstudenter att utbilda sig för att verka i skolan är därför något som regeringen måste göra något åt. Det duger inte att bara be lärosätena trolla fram fler studenter, vilka som helst. Det räcker heller inte att som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson tala sirligt om skolan som ett ”bildningstempel”. Sådant prat liknar potemkinkulisser över ett fundament som har tillåtits förvittra. Också Skolverket bär ansvar för att så skett. 

Nu är en kursändring vad gäller just kunskapssynen så sakta på väg, och det är sannerligen efterlängtat. Omställningen bör dock följas av en skarp självrannsakan över vad den förda politiken, över årtionden, har förvandlat och förvanskat läraryrket till. Kanske kan det få fler att drömma om att få undervisa, liksom jag en gång gjorde. 

Jag lämnade nämligen aldrig skolan. Inte på det sättet. I mitt arbete har jag hela tiden rört mig i dess environger. Jag har svårt att komma på något viktigare.

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn

Fil. dr i pedagogiskt arbete och krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.