Inte hon också. Inte ännu en egensinnig, smart författare och journalist. Inte Annette Kullenberg! I rakt nedstigande led från en rad framstående svenska kvinnosakliga journalister och författare samt något av en andlig dotter till den 20 år äldre Marianne Höök om vilken hon skrev en skarp biografi 2011. 

Vi kände mycket väl till henne som oerfarna studenter på Journalisthögskolan i Stockholm 1978. Hade läst Överklassen i Sverige från 1974, beundrat hennes ”kvinnligt listiga” intervjumetoder med mäktiga, manliga mallgrodor i samhällstoppen, imponerats av hennes medverkan i Aftonbladets Dokumentet och bjöd in henne att gästföreläsa på JHS. Vi fick ett kortfattat svar som gick ut på att vi borde läsa Shakespeare i stället för journalistik. Då skulle vi nog kunna lära oss skriva.

Många år senare, i mitten av 80-talet, kom Annette Kullenberg och hälsade på Agneta Furvik och mig i Granada där vi pluggade. Hon flyttade efter en natt i nån sorts tubklänning från det iskalla pensionat där Agneta och jag bodde. Elegant på höga klackar kvillrade hon fram på kullerstenarna. ”Snälla Nina, kan inte du guida mig till turistbyrån?” pep hon. Jösses, tänkte jag, hon är ju världsreporter? Men bett och gjort. Så blev Agneta magsjuk och Kullenbergskans moderskänslor exploderade. Hon baddade panna och kontaktade läkare. Jag blev frisläppt och rände på barer och diskotek.

De snabba kasten, humorn, humöret, kläderna, den liksom förklädda flickigheten och världsvanan, tempot, förmaningarna: ”Tjejer, ni måste lära er att äga, köp era hus och bostäder, strunt i männen och ge er aldrig!” Ett kulturmanligt fruntimmer av storslagna mått, som i och för sig inte drog sig för konflikter med andra säregna kvinnor.

När hon och Expressens Christel Persson sammanstrålade som korrar i Barcelona 1992 utspelade sig verbala pingpongmatcher över middagsborden. De var först och bäst och envisast bägge två, de älskade och avskydde varandra. Tävlingskvinnor, dock förenade mot ett patriarkalt etablissemang samt i ett stort intresse för internationell politik, språk och kultur.

På 00-talet träffade jag Annette Kullenberg i Las Palmas efter att hon hade slutat på Aftonbladet efter den raderade krönikan om kungafjäsk och prinsessan Madeleine. Hon välkomnade min son, mina två brorsbarn och mig med en gigantisk bukett rosor på hotellrummet och hade ordnat med en ung kvinna som skulle undervisa gossarna i spanska. Hon var bestört och ledsen över att svenska kvinnliga journalister och/eller feminister inte hade dragit till försvar för henne. Hon tyckte att mina pojkar var bortskämda som inte ville äta njure och lever på den argentinska restaurang som hon bjöd oss till. Där man fick röka.

Och jag kommer att tänka på när vi bägge var inbjudna till nån debatt på universitetet i Frescati och jag sa att rökning tyvärr var förbjuden där vi bjöds på lunch. Dessutom fanns ju ingen askkopp. Varvid Annette tog sockerskålen och tömde den dunk på bordet: ”Nu har vi en!” Vi tände frankt våra cigarretter. Mitt inställsamma jag trivdes i skuggan av hennes till synes okuvliga, ändock omtänksamma ego.

Förutom allt hon skrev ska vi inte heller glömma Annette Kullenbergs virala kommentarer till Pär Nuder om hans bok Stolt men inte nöjd i ”Nordegren i P1” 2008. Jag stod på Thorildsplans tunnelbaneperrong och skrattade högt när hon med dagens språkbruk ”gjorde kaos” genom att utbrista: ”Men Pär, nu är saken den att du kaaan inte skriva”.

Men det kunde sannerligen Annette Kullenberg. Fröjd över hennes minne, gärning, humor och humör.

TEXT: Nina Lekander