Vi kan kalla henne Elsa. Hon är strax över åttio år och har varit van att klara sig själv genom livet. Elsa blev änka tidigt. Barn och barnbarn bor idag på annan ort och redan innan pandemin var det ofta de umgicks genom att tala i telefonen. Elsa vill inte ligga barnen till last. Hon har en stark integritet och vill själv kunna hantera sitt liv så långt det är möjligt. 

Sedan närmare ett år tillbaka köper Elsa hemtjänster. Hon behöver hjälp med praktiska ting och känner sig osäker när hon ska bada eller duscha själv. Det hon börjat reagera på och besväras av är att språkkunskaperna är dålig hos personalen. Den senaste månaden har Elsa bara duschat två gånger. Skälet är att hon inte kan förmå sig att klä av sig för yngre män, som inte talar svenska. Det handlar dels om hennes integritet och dels om att inte kunna göra sig förstådd.

Situationen har blivit en stressfaktor. Förutom att Elsa lider av att inte kunna sköta sin hygien, har det börjat slita på hennes psykiska välbefinnande. Hon vill inte verka gnällig mot personalen och hon vill inte belasta sina döttrar. Därför gör Elsa avkall på sin hygien och mår allt sämre.

Fallet ovan innehåller i sig fler fall och uppgifter till Bulletin Ledare. Det beskriver ett läge som har blivit allt vanligare för många äldre runt om i vårt land. I landet Sverige, där varje vrå av tillvaron är fylld av värdegrunder, är ett fundament inom vård och omsorg på glid: rätten att bli förstådd på sitt eget svenska språk. 

När språkproblem inom vården uppmärksammas har det ofta handlat om vårdtagare som talar minoritetsspråken – meänkieli, finska, jiddisch, samiska eller romani – eller om dem som inte behärskar svenska. Att vårdtagare med svenska som modersmål skulle få problem med vård och omsorg på svenska, har diskuterats påfallande lite. Ändå har frågan utretts och lyfts fram från myndighetshåll. Trots det har situationen förvärrats.

Det går inte att pumpa ut människor utan kunskaper i svenska till verksamheter inom vård och omsorg. 

År 2007 tillsattes en särskild utredare för att arbeta fram riktlinjer och innehåll för en värdighetsgaranti inom omsorgen om äldre människor. Fyra år senare beslutade riksdagen om en nationell värdegrund inom socialtjänstens omsorg om äldre. Värdighetsgarantierna är försäkringar och löften till den äldre personen. Det är garantier som ska värna den äldres privatliv och kroppsliga integritet, skriver Socialstyrelsen i skriften Din rätt till vård och omsorg. En vägvisare för äldre. 

En statlig utredning påtalade år 2019 att bristerna i svenska språket på sina håll var påfallande inom vård- och omsorgens verksamheter. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har återkommande påtalat att hur språkbrister påverkar omsorgens kvalitet. 

Under många år har verksamhetschefer inom vård och omsorg gjort sitt bästa för att hantera att mer personal behövs, men att många av dem inte har den svenskspråkliga förmåga som behövs för arbetet. 

När verksamhetschefen Mari Edeson i Linköping nyligen gick ut (SVT 12/5) och berättade om att även människor med utbildning inte är anställningsbara, eftersom de saknar svenskkunskaper, vittnar det om hur stort problemets omfattning och allvar nu blivit. Ibland känns det som de blivit tvingade till vården av Arbetsförmedlingen, säger en undersköterska i reportaget. 

Så här kan det inte fortsätta. Det går inte att pumpa ut människor utan kunskaper i svenska till verksamheter inom vård och omsorg. 

Äldre människor ska inte användas som integrationspolitiska krockkuddar. Privatlivets helgd och den kroppsliga integriteten gäller alla människor – hela livet ut. 

Självbestämmande är en mänsklig rättighet. Rättigheter och behov försvinner inte i takt med att vi blir äldre. Elsa och alla äldre ska få hjälp på ett värdigt sätt. Den humanitära stormakten Sverige måste lära sig att prioritera bland målkonflikterna.

Läs också: https://bulletin.nu/att-stalla-sprakkrav-ar-att-bry-sig