Den svenska medierapporteringen är snedvriden och brister i neutralitet när det handlar om Israel och Palestina. Det är ingen slump, utan en konsekvens av kyrkliga journalistresor till Västbanken.
Varje höst arrangerar Svenska kyrkans policyavdelningar och hjälporganisationen Diakonia bjudresor till Israel och Palestina riktade till svenska journalister. Fast det där med att resorna skulle handla om att besöka Israel är en sanning med stor modifikation. I själva verket befinner sig deltagarna i huvudsak på Västbanken.
Journalisterna erhåller stipendier som täcker allt: resa, kost och logi, resor i området och varenda kringkostnad– även en glass i Ramallah på Västbanken.
Medarbetare från alla större svenska redaktioner – Sveriges Radio, Sveriges Television, TT, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, med flera – och även många mindre redaktioner har deltagit i indoktrineringsresorna.
Programmet är intensivt och inleds med att journalisterna får en ensidig genomgång av FN-organet OCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) om situationen. En genomgång som handlar om ockupationen, om bosättare och om muren (skyddsbarriären). Ett tydligt, begränsat och svartvitt synsätt på vem som är offer och vem som är förövare fastslås.
Istället åker många journalisterna hem och förmedlar precis det finansiärerna Svenska kyrkan och Diakonia vill.
Av de över trettio programpunkterna, med studiebesök och föreläsningar, är det en handfull med inslag som förmedlar en annan bild än den palestinaaktivistiska. Känner man till något om regionen, Mellanösterns historia och om konflikterna så blir denna slagsida övertydlig.
Men för många journalister är studieresan det första mötet med regionen och intrycken blir starka.
Känsloladdade möten är ett sätt att manipulera, att skapa situationer där det inte är bekvämt att ställa kritiska frågor är ett annat. Att ifrågasätta offrens, palestiniernas, berättelser och uppgifter blir helt enkelt svårt för deltagarna. Få journalister ser igenom den manipulationen de utsätts för och att de serveras propaganda bland strömmen av uppgifter.
I stället åker många journalisterna hem och förmedlar precis det finansiärerna Svenska kyrkan och Diakonia vill.
Journalistresorna är nämligen en avgörande aktivitet i det som Diakonia och Svenska kyrkan förbundit sig till genom stödet till det kyrkliga nätverket Kairos-Palestina. Kairos-Palestinas idé är att arrangera resor upplagda precis på de sätt som journalistresorna är.
Kampanjerna syftar till att få aktörer, som politiker, journalister eller kyrkligt aktiva i västvärlden, att komma ned och se för att åka hem och berätta. Journalisterna blir en central del i detta målmedvetna påverkansarbete.
Kairos-Palestina emanerar från palestinska kristna som intar extrema politiska ståndpunkter i synen på Israel. Nätverket Kairos-Palestina är den kyrkliga grenen av den internationella bojkottrörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions). BDS kräver totala bojkotter av Israel; ekonomiska, kulturella, akademiska, vetenskapliga och humanitära. Bojkottrörelsen BDS har definierats som antisemitisk av bland andra Tyskland.
Vad är det då för budskap som förmedlas under journalistresorna? Av föreläsare och under studiebesök uttrycks exempelvis ren historierevisionism, som att judar och judendomen inte har teologiska och historiska rötter i landet. Vidare att det i världen sker en normalisering av den ”sionistiske fienden” och det uttrycks uppmaningar att driva BDS-rörelsens totalbojkotter av Israel. Hamas och andra terrorgrupper i regionen beskrivs som ”frihetskämpar” och plikten att genomföra ”diplomatisk terrorism” mot Israel förmedlas.
Föreläsare osynliggör kristendomens mångfacetterade historia i regionen och pekar ut palestinierna som de enda ursprungliga kristna. Att kristna i de palestinska områdena är utsatta avfärdas som ”sionistiskt” och därmed falskt. Israel demoniseras för alla aspekter av sin inrikespolitik.
Så, det finns svar på frågan varför svenska medier rapporterar med en omvänd kronologi, där Israel uppges ha attackerat Gaza oavsett om Israels responderat på raketattacker från Hamas. Det finns skäl till att nyhetsförmedlingen präglas av ett så förenklat perspektiv på offer och förövare och att så få intervjuer med israeler som flyr undan terrororganisationen Hamas’ raketbeskjutning publiceras. Det finns förklaringar till att en terrororganisation och en demokratisk stat beskrivs som symmetriska aktörer, och till att det sällan beskrivs hur Hamas använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar.
Det här beror nämligen på att det bedrivs ett målmedvetet, strategiskt och långsiktigt arbete för att medierapporteringen ska förmedla just en ensidig syn på konflikten och en negativ bild av Israel. Och det kallas kyrkligt påverkansarbete.
Jag har själv deltagit i en propagandaresa för journalister. Det var en mycket informationsbärande och intressant vistelse. Efteråt såg jag resultatet: Känsloladdade, faktautelämnande reportage i exempelvis Svenska Dagbladet, den omvända kronologin i TT:s rapportering. Kom och se, åk hem och berätta.
