KRÖNIKA. Det har gått mer än tjugo år, men jag minns den kvällen tydligt. Jag stod och väntade på bussen när fyra män kom fram och undrade vad jag hette. Frågan var inte särskilt svårt att svara på. Är du med i MUF? Ja, det var jag på den tiden. Därefter förklarade de, låt oss kalla det med inlevelse och en ton som lämnade en del övrigt att önska, att de inte uppskattade en artikel som jag hade skrivit. Den handlade om islam och slöjan. På den tiden skrev inte många med utländska namn i länets tidningar, så det var inte svårt för dem att lista ut vem som skrivit artikeln. Det riktigt olustiga var att de faktiskt visste var jag bodde och vad jag hade för mig. Tidningens redaktör hade i förväg uppmanat mig att vara försiktig med mina ämnesval. Men som ung och politiskt aktiv skrev jag artikeln ändå. 

Under samma tid var min nuvarande fru granne med en av Värmlands mest aktiva nazister. Han, nazisten alltså, och hans vänner hade fester varje helg. Inte sällan lockade de tjallare, personer som de ansåg hade pratat med polisen, till festerna och pucklade på dem ordentligt. Så pass att det hördes upp till min frus lägenhet som låg precis ovanför hans. Summan av det hela blev att hon flyttade och jag slutade skriva, för att vi skulle få lugn och ro.

När jag började skriva på nytt 2015, var valet av ämne för den första krönikan självklart: ett försvar av det fria ordet! Sedan dess har jag efter förmåga bland annat deltagit i debatterna om migration, integration, genus, brottslighet, identitetspolitik och antisemitism. Men nu har jag tröttnat. 

Så varför sluta? Nåväl, det är inte ett tvärt och fullkomligt avsked. Skrivande, i bred bemärkelse, är en sjukdom vars botemedel paradoxalt nog är just att skriva. Beslutet beror i stor utsträckning på att samtalsklimatet blir allt märkligare och mer uppskruvat. Frågor som borde vara färdigdiskuterade – som könsstympning och hedersrelaterat våld – diskuteras som om de vore nya frågor. Personer som inte ens känner människan bakom skribenten (och ibland även faktiskt gör det) drar sig inte för att viska; han är ond och frånstötande, vilka hemska åsikter han hyser. Är man emot genuscertifiering och intersektionalitet? Ja, då vill han förpassa kvinnor till köket, sannolikt med en mörkhyad person som kökshjälp. Är man kritisk till Sveriges migrationspolitik? Det finns en riktig rasist i henne som pockar på uppmärksamhet. Ser inte skribenten med utländskt namn fördelarna med identitetspolitik och att vara lite woke? Arma husblatte.

Det handlar inte heller om hot den här gången, utan om samtalet och debatten.

Missförstå mig rätt. Den som uttalar sig offentligt måste finna sig i att kritiseras, bli motsagd och ibland även finna sig i att ha haft fel. Nej, det är samtalsklimatet som är grundproblemet, med alla rävspel och medvetna fultolkningar. 

De läsare som funnit mina texter intressanta hoppas jag möta i andra forum framöver, kanske rentav på någon kultursida. Men just här och nu, och när det kommer till att skriva politiska krönikor, lägger jag pennan på bordet och lämnar in knoppen på rehabilitering. Men varför just nu, när jag just blivit skribent på Bulletin och därmed blivit kollega med skribenter som jag högaktar? Det har spekulerats nog om Bulletin, så det är bäst att tydliggöra att Bulletin inte har kickat en rasifierad. Det är mitt eget val. Det handlar inte heller om hot den här gången, utan om samtalet och debatten.

Ja, jag vet. Chefredaktören är vit och han lyssnar dessutom på Amon Amarth, vikingamusik som enligt den vita diskursen kallas för melodisk death metal. Nåja, som den husblatte jag är så delar vi musiksmak. Men nog måste det vara något fel på Värdegrunden om man lyssnar på Amon Amarth, kritiserar identitetspolitik, rasifieringsteorier, intersektionalitet eller Sveriges huvudlösa migrationspolitik? Jag kan se hur vissa nickar. Okej, jag ställer mig i skamvrån. Om inte annat, så är det åtminstone lugnare och trivsammare där.

TEXT: Anosh Ghasri

Krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.