Anosh Ghasri: Nej, gängbrottsligheten är inte majoritetens fel
Anosh  Ghasri
Krönikörer
Anosh Ghasri: Nej, gängbrottsligheten är inte majoritetens fel
Ola Rapace rappar om rasism med Kartellen på Grammisgalan 2014.
Ola Rapace rappar om rasism med Kartellen på Grammisgalan 2014.

Människors belägenhet förklaras med förtryck av majoritetssamhällets dolda illvilja. Då blir rån, gängkriminalitet och stenkastning mot blåljuspersonal revolutionära motståndshandlingar. När etnicitet och hudfärg kommer in i bilden kortsluts tankeförmågan, skriver Anosh Ghasri. 

8 Feb 2021 14:19

KRÖNIKA. Rapparen Yasin Byn kom, sågs och kulturdebatten vaknade. Samma debatt som gärna ägnar sig åt dejting och ”kanske-män” samt komikers erotiska fantasier om hädangångna dramatiker, icke-radikal och lättsmält som den är, fick fart. På scen stod nämligen ingen mindre än ”Invandraren”. Inläggen har stundtals varit lika ytliga, men debatten har fått mer spinn, som den brukar när Invandraren gör entré. Varför? Jo, därför att etnicitet och hudfärg kortsluter analysförmågan hos många och by default-inställningen aktiveras. Hur ska vi förstå detta? En mörkhyad, kriminell rappare eller en förtryckt invandrare som i sina våldsglorifierande texter egentligen bara uttrycker utanförskapets frustration? By default-inställningen väljer det senare alternativet, så är systemet programmerat för att det ska rimma med berättelsen om Invandraren. 

Gangsterrappen blir då i ett nafs både vår tids protestmusik och nya arbetarlitteratur – även här i Sverige. Protest mot vad? Det är oklart. Och arbetarlitteraturen, så som hos Kerstin Ekman och Sara Lidman, skildrar arbetarnas levnadsvillkor, alltså hårt arbetande och oftast – om än inte alltid – moraliskt hyggliga människor i de lägre skikten av klassamhället. Nej, debatten om Yasin Byn illustrerar snarare en växelverkan mellan olika faktorer som etablerat ett narrativ om Invandraren.  

Hur många borgerligt sinnade skönlitterära författare med utomnordisk bakgrund har skildrat livet som invandrare, flykting eller utrikesfödd i Sverige de senaste 20 åren? Hur många borgerliga regissörer, operasångare eller poeter med utländsk bakgrund har stått på de stora scenerna? Nota bene: det handlar inte om identitetspolitik, utan om vilka som ges möjligheten att skildra vår samtid. Jonas Khemiri uppmanade, när det gick som bäst för honom, dåvarande justitieministern Beatrice Ask att gå en dag i hans skor för att känna på rasismen. Duraid Al-Khamisi vandrar runt med rasismen som sin egen Mållgan. America Vera-Zavala blev inte bara dramatiker över en natt, hennes narrativ sväljs med hull och hår av kulturarbetare och kulturredaktörer, att vita människor är lika välgörande för henne som kryptonit är för Stålmannen – och båda två är lika trovärdiga, förstås. Den liberale Jasenko Selimovic företog sig uppgiften att skildra den svenska rasismen under sin tid som konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater. Vilken retorik man anspelar på, är inte oväsentligt i kultursfären.

Pjäser som ”Svenska hijabis” eller ”Muslim Ban” hade inte varit möjliga utan influenser från postkolonial teori och normkritik.  

Kulturdebatten pågår inte i ett vakuum. Den tar intryck utifrån, inte sällan från akademin. Pjäser som ”Svenska hijabis” eller ”Muslim Ban” hade inte varit möjliga utan influenser från postkolonial teori och normkritik. Det viktiga är inte överensstämmelse med det svenska sammanhanget. Kärnan finns i det finstilta, nämligen hur väl kulturarbetare och akademiker lyckas förtrolla publiken med tillkrånglade, finklingande teorier som egentligen inte förklarar något på djupet. Bakåtvolter på den kvasiintellektuella studsmattan går hem. Detta har i sin tur påverkat den politiska retoriken, med följden att alternativa förklaringar, som exempelvis kulturellt kapital, ses närmast som kätteri. 

Så länge det rådande narrativet förklarar människors belägenhet i termer av förtryck och majoritetssamhällets dolda illvilja, ses illgärningar som rån, gängkriminalitet eller stenkastning mot blåljuspersonal som revolutionära motståndshandlingar. De kommer dessutom att rättfärdigas; vi måste ju förstå den nya underklassen med den nya analysen; ut med det gamla klassbegreppet, in med etnicitet och hudfärg. Illustrativt nog lyser dylika förklaringar med sin frånvaro när ungdomsarbetslöshet, kriminalitet, våldsglorifiering eller missbruk ska förklaras i exempelvis Årjäng och Grums, speciellt om gärningsmannen är etnisk svensk. 

Skiljelinjen går emellertid inte mellan vita och icke-vita, förtryckare och förtryckta, även om föreställningen om ”den förtryckte Invandraren” är seglivad. I boken ”Markets and Minorities” visar nationalekonomen Thomas Sowell att invandrarbarn i USA som gick i samma skolor i samma kvarter uppvisade olika resultat. De judiska barnen, präglade av en judisk omvärldssyn där utbildning värderas högt, hade bättre resultat än de italienska barnen vars föräldrar visade ett djupt rotat motstånd mot formell utbildning. I ”Race and Culture” skriver Sowell om mellanhandsminoriteter som hittar funktioner i ett samhälle, såsom samhällsservice eller detaljhandel, som kan vara en källa till försörjning och framgång. Det finns, vågar jag påstå, gott om sådana individer i Sverige. Men de är varken ett mål eller ett medel för politiken, det slår inte an en sträng hos kulturarbetare – eller vänstern (i bred bemärkelse) som anser sig vara bäst rustade för att lösa de socioekonomiska problem som rör Invandraren. 

Kulturellt kapital är viktigt för förståelsen av fenomen som kriminalitet, utanförskap, skolresultat och framgång. Än viktigare utmanar den förståelsen, berättelsen om den förtryckte Invandraren som hjälplös, utsatt, ett offer för omständigheterna. Den, vars problem bäst löses med lite mer resurser, ytterligare integrationsprojekt - eller rentav ett kamelcenter.

TEXT: Anosh Ghasri är krönikör.