Anosh Ghasri: Självcensuren skapar ett nät av lögner
Anosh  Ghasri
Krönikörer
Anosh Ghasri: Självcensuren skapar ett nät av lögner
Foto: Yvonne Åsell/SvD/TT.
Foto: Yvonne Åsell/SvD/TT.

Självcensur försätter oss i en situation där ögat ser, hjärnan noterar, analysen ger sig själv, men munnen inte förmår att artikulera det. Den som inte vågar tala, skriva eller debattera fritt, den som inte menar vad den säger eller säger vad den inte menar, riskerar att tappa bort sig själv i lögner – lögner som till slut blir sanningar som man tror på, skriver Anosh Ghasri.

25 Jan 2021 14:30
Uppdaterad:
25 Jan 2021 14:53

KRÖNIKA. Jag och två kollegor, varav den ena boendets chef, stod runt ett bord. En ny ensamkommande hade anlänt till boendet. I ett noga övervägt ögonblick, när inga andra hörde, säger en av dem det som inte fick sägas högt på den tiden, att han var äldre, över 20 år. Ja, han var uppenbart överårig. Majoriteten av de boende var överåriga. Kulturen på boendet återspeglade dock det rådande narrativets begrepp; barn, ung, duktig, snäll, gullig, – ord som användes av chefen själv.  

Situationen var inte exceptionell. Normen var att inte lita på sina ögon och inte yppa något om det uppenbara. Det som hände där och då var i all sin enkelhet illustrativ för hur vi tiger, låter oss tystas och går som katten kring het gröt i så kallade känsliga ämnen. 

Detta var långt innan raderingskulturen (cancel culture), blind och hänsynslös som den är till sin natur, jagade meningsmotståndare ut ur offentligheten som en del av det nya kulturkriget. Var det som utspelade sig på boendet ett uttryck för konformism och konsensus, att inte ifrågasätta den etablerade berättelsen? Sannolikt ja.  

Någonstans längs vägen har emellertid den utbredda konformismen, i kombination med att på sin höjd vara lagom gulligt kontroversiell så att man kan omfamnas offentligt utan större risk för att förpassas till offentlighetens periferi, övergått till något mer problematiskt. I dag har vi nått dithän att den sociala censuren har internaliserats i sådan grad att vi dras med självcensur. 

Det går förstås inte att bortse från viljan att demonisera en meningsmotståndare och den anskrämliga njutningen att se en fiende falla ner i avgrunden. Ju hårdare fienden faller, desto större är glädjen. Men faktum kvarstår att raderingskulturen och smutskastning är något som kommer utifrån, något man utsätts för av andra med klart ont uppsåt, medan självcensur är något man införlivar och gör till sitt.  

Hör jag någon som inte håller med? Okej. När sade du öppet vad du egentligen tycker om organiserat tiggeri? Med vilka pratade du öppet om förnedringsrån? I vilket sällskap sa du din mening om flyktingmottagandet? Detta ska inte förväxlas med anständighet, konstruktiva samtal och civilitet. Det handlar om att sätta lilltån utanför de accepterade berättelsernas gränser. 

Till saken hör delvis att det inte finns några känsliga frågor. Det finns obekväma och komplicerade frågor, men ingen fråga blir känsligare än man gör den till. Oavsett om det handlar om genus, religion, jämställdhet, kriminalitet, bettleri, åldersbedömningar eller samhällets absorberingsförmåga av migranter, så finns det fakta att luta sig mot. De känslomässiga argumenten och de utopiska visionerna, inte sällan framförda med positivt värdeladdade ord som ingen vill invända mot för att inte framstå som empatilös, tar förvisso lätt överhanden. Men är det verkligen skäl nog för att sätta förnuftet i baksätet och sedan tiga?  

Vidare föder detta en oförståelig räddhågsenhet (oförståelig då man varken fängslas, förföljs eller torteras i ett fritt land som Sverige när man säger sin mening) som varken gynnar det offentliga samtalet eller sakfrågorna. Åldersbedömningar var suspekta fram till för fyra år sen. Bedrägeriet med apatiska barn upphörde för två år sedan när magasinet Filter lät barnen själva komma till tals och skribenten Peter Santesson sakligt monterade ner hela fuskbygget i en rad artiklar i Dagens Samhälle.

När fakta väl fick fördämningen att brista, tävlade psykiatriker och läkare om att träda fram med sina berättelser. De visste minsann redan då. Men vad är sådant värt i efterhand? Hur många led inte på grund av tystnaden? Hur mycket kostade detta vårt samhälle? Varför ens tiga när fakta behövs, men tala när fakta väl lagts fram av andra? Något säger mig att vi lär se samma mönster när det gäller bettleri, studieförbundens bidragsfusk och haveriet med samordningsnummer. 

Självcensur försätter oss i en situation där ögat ser, hjärnan noterar, analysen ger sig själv, men munnen inte förmår att artikulera det. Den som inte vågar tala, skriva eller debattera fritt, den som inte menar vad den säger eller säger vad den inte menar, riskerar att tappa bort sig själv i lögner – lögner som till slut blir sanningar som man tror på. 

Makten som får många att tystna måste förstås synliggöras och brytas, oavsett om det är akademin eller agendasättande publikationer som Dagens Nyheter. Vilka avgör om en frilansskribent, författare eller kritiker får fler uppdrag? Vilka avgör om du har den rätta värdegrunden för en anställning? Lösningen ligger inte i självcensur, att tyst låta sig förpassas till periferin av dem som skriker högst och anser sig vara moraliskt överlägsna. Självcensuren frigör vi oss ifrån den stund vi inte längre reflexmässigt rättar oss efter samtidens alltmer förvirrande moraliska (läs tystande) regler för vad som får och inte får diskuteras, kritiseras eller skrivas. Dit når vi först när kritiker, författare, debattörer och regissörer gör sitt jobb, det vill säga synar den tystande makten. 

TEXT: Anosh Ghasri
Krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.