Ett av de mest missbrukade orden i svenska språket är ”hänsyn”. Men missförstå rätt: hänsyn är viktigt – men att aldrig exponeras för annorlunda åsikter eller idéer som anses obekväma (eller rent av förkastliga) är inte att ta hänsyn. Det är snarare omyndigförklaring då vuxna människor bör förstå att livet handlar om att konfronteras med annorlunda åsikter. Missbruket av denna hänsyn har lett till att Cambridgeuniversitetet i Storbritanniens äldsta debattsällskap, The Cambride Union, svartlistat en talare för att denne gjorde en Hitlerimitation. Detta har i sin tur lett till att komikern John Cleese, mest känd från Monty Python och Pang i Bygget, i sin tur ställde in sin talarkväll hos sällskapet. Cleese är själv Cambridgealumn och därmed livstidsmedlem i ”The Union” som det vanligtvis kallas. Han motiverade detta med att om det var förkastligt att imitera Hitler, borde inte han heller vara välkommen eftersom han hade gjort det i både Monty Python och Pang i bygget.

Cleese egentillverkade svartlistning har bäring på den svenska debatten. För det handlar till syvende och sist om den överdrivna hänsynen eller ”woke” som det engelska uttrycket låter. Det går inte att ha en frisk och intressant samhällsdebatt om alla ständigt ska gå omkring och vara kränkta. Likaledes går det inte att ha ett kompetent och folkbildande offentligt samtal om man måste vara rädd för att någon blir kränkt, upprörd eller rent av förbannad. Men vi har fått det nu eftersom den svenska offentligheten – i brist på språkkunskaper – alltid blickar mot USA.

Identitetspolitiken premieras i Sverige med rent infantila yttringar såsom att vi borde känna skam över att vi för fyrahundra år sedan spelade en ytterst perifer roll när det gäller den transnationella slavhandeln. Argumentet om att svenskt järn användes för slavkedjor brukar då förekomma och det är lika skrattretande som att hävda att till exempel Arlanda flygplats borde skämmas för att det förekommer människosmuggling.

John Cleese skulle besöka Cambridge Union för en dokumentär om just fenomenet ”Woke” och det hedrar honom att han ställde in sin medverkan. Men själva incidenten rymmer en större betydelse. Om människor blir förolämpade och kränkta för att man imiterar en av historiens värsta diktatorer har vi helt enkelt ett seriöst problem. Vi riskerar att fostra en hel generation av unga med en kuddrumsmentalitet som på sikt omintetgör deras förmåga att ta till sig så kallad obekväm information. Det tenderar att skapa ett land som i princip vill urarva sig själv på nyfikenhet och i längden döda all form av kreativitet. Tänk exempelvis sådan odödlig och tidlös humor som Povel Ramels karaktär Ittma Hohah från Indien.

Om Cambridge Unions regler hade fått råda i kombination med svenska hänsynsfullhetskulturen hade troligtvis Povel Ramel svartlistats eller varit ”cancelled” som det heter på engelska. Det är en farlig utveckling och frågan som infinner sig är enkel:

Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?