I diskussionen om liberalismen har det till och med från liberalt håll framförts att liberalismen strider mot den tongivande grundsynen på människa och samhälle. Därför skulle den vara både ”naiv och dödfödd”. Men är inte det en alltför defaitistisk inställning? Till exempel har ju Socialdemokraternas ideologi eroderat under början av 2000-talet och väljarna är inte heller riktigt med på noterna.

Betyder det att det skulle finnas utrymme för en liberal renässans de närmaste åren? Med det menar jag mer omfattande inslag av någon variant av klassisk liberalism – inte socialliberalism.

Efter socialdemokratins nederlag i frågan om löntagarfonderna har man övergett en hel del av den klassiska socialismens idéer. Borta är övertagandet av ägandet till företagen och den planmässiga hushållning som socialdemokratin förordade under nästan hela 1900-talet. Olika varianter av ”ekonomisk demokrati” har också hamnat i bakvattnet liksom det diffusa vädjandet till att visa ”solidaritet”.

Kvar finns mera socialliberala idéer som altruism och reformer för de svaga grupperna. Bevarandet av den sociala välfärden är ett socialliberalt arv som alla ställer sig bakom. Även Centerpartiet, som ett tag framstod som mera renodlat liberalt, har intagit en mera konventionell socialliberal inställning, som dessutom underblåses av samarbetet med Socialdemokraterna.

Så vad finns kvar för den mera medvetna liberalismen att föreslå i reformväg? Den grundläggande principen för liberalismen är ju att vara emot tvång. Tvång och i förlängningen våld borde väl alla tycka är något som ska tas bort eller åtminstone reduceras så mycket som möjligt? Här borde det alltså finnas ett vidsträckt fält för framgångsrika liberala reformer.

Men paradoxalt nog är det många som gillar tvång. Liberalismen borde därför konkretisera vilka sorters tvångsmotiveringar som finns och diskutera huruvida tvång verkligen behövs så enerverande ofta.

Dessutom borde väl en naturlig uppgift för det liberala projektet vara att kritiskt granska den människosyn som oreflekterat accepterar tvång och våld i skapandet av ett civiliserat samhälle? Ska det verkligen behövas olika tvångsåtgärder för att förse medborgarna med sjukvård, utbildning, barnomsorg, pensioner, äldreomsorg och liknande?

Vi tar inte till tvång för att förse medborgarna med viktiga saker som mat, kläder, bostäder och brandförsäkringar. Det skulle väl vara mer naturligt att alla individuella varor och tjänster finansierades med avgifter eller försäkringspremier?

Dessvärre har det liberala projektet aldrig på allvar velat ta sig an medborgarnas skräck inför att förlora sin sociala välfärd, om liberala idéer med avgiftsfinansiering och liknande skulle börja implementeras. Det beror till väsentlig del på den teoretiska antiliberala kritiken, som pekat på att liberalismens eget anammande av principen om altruism inte är förenlig med sådan liberalism.

En i och för sig försåtlig hänvisning till en socialliberal princip, men likväl effektiv eftersom den vädjar till de gynnades egenintresse. Dessutom har kritiken oftast lyckats göra gällande att liberalism betyder att den sociala välfärden helt kommer att gå förlorad för alla utom en liten superrik minoritet.

Den klassiska liberalismens svaga debattposition hänger samman med oförmågan att diskutera fördelningspolitiska justeringar som skulle göra ett system med mindre tvång – främst lägre skatter – mera acceptabelt för vanliga människor. Men det har gjorts försök.

Mest känt är Milton Friedmans förslag att den offentliga sektorns tjänster får efterfrågas med hjälp av skattefinansierade vouchers som eliminerar en stor del av skillnaderna i köpkraft mellan fattiga och rika. När jag diskuterade ett sådant system på 80-talet möttes det dock av en nidbild med ”halmgubbar” som slets i stycken av både vänstern och många borgerliga kommentatorer.

Ett ytterligare sätt att främst hantera svårigheterna för ett friare system byggt på försäkringar är att bygga upp medborgarkonton, som också har kallats välfärdskonton. Här kan man arbeta med olika självrisker som möjliggör lägre försäkringspremier. För att kunna betala höga självrisker tilldelas alla ett medborgarkonto som får användas vid olika skadetillfällen. Det är ett sätt att komma åt problemet med ”asymmetrisk information” i ett försäkringssystem.

Även om alternativen till den konventionella offentliga sektorn kan framstå som svåra att sätta sig in i, är det motiverat att hålla diskussionen levande om hur man kan minska tvånget i denna sektor. Borde det inte vara grundläggande för det ”liberala projektet” att ta sig an att utveckla idéer i hur stor utsträckning det går att uppnå ”välfärd utan skatter”?