Vi får faktiskt mycket bra saker för skattepengarna. Så låter det inte sällan när det höga svenska skattetrycket ifrågasätts. En del av dessa saker tenderar att rabblas upp som ett mantra: skola, vård, omsorg. Ibland får vi också höra hur dyr vår gemensamma välfärd är.

En sådan text kunde nyligen läsas på DN:s ledarsida (22/2). Skribenten Susanne Nyström inledde med att konstatera att den som frågar sig vad man får för skattepengarna sällan vill ha något svar, utan snarare vill markera missnöje. Sedan besvarade Nyström den retoriska frågan bokstavligt genom att räkna upp kostnader; ”Ett barn i förskolan går på drygt 150.000 kronor per år. En grundskoleelev i en kommunal skola snittar på över 110.000.” 

Det är svårt att riktigt förstå syftet med att, utan någon närmare reflektion, räkna upp vad saker och ting kostar. Det säger ingenting, förutom att det är ganska dyrt. Det är väl en poäng i sig; alla skulle inte ha möjlighet att ur egen ficka betala den faktiska kostnaden för, till exempel, sina barns skolgång. Men att alla inte skulle ha råd att själva betala för det som bekostas av skattepengar, betyder inte nödvändigtvis att det som tillhandahålls av det offentliga är tillräckligt bra. Att konstatera att den svenska välfärden är dyr är en sak, men frågan som bör ställas är huruvida den är värd sitt pris.

Kritiken mot det svenska skattetrycket rymmer flera frågor: Vilka uppgifter bör det offentliga bekosta? Vilka av de uppgifter som det offentliga bör bekosta bör i sådana fall utföras av det offentliga, och vilka uppgifter kan eller kanske till och med bör utföras av andra? Hur är kvaliteten på tjänsterna som tillhandahålls i förhållande till kostnaden?

Ytterligare en sak att lägga till på listan över saker vi får för skattepengar är talböcker för barn och vuxna med läs- och perceptionssvårigheter. Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) tillhör Kulturdepartementet och har i uppdrag att producera och distribuera taltidningar, talböcker, punktskriftsböcker och lättläst litteratur. Kostnaden är egentligen inte särskilt hög (i relation till den totala statsbudgeten), men det är å andra sidan inte heller kvaliteten på inläsningar. 

För två år sedan uppdagades att en inläsare förvanskat en bok genom att lägga till egna, kritiska kommentarer (DN 14/1 2019). Nyligen rapporterade SVT om flera brister i myndighetens talböcker, vilket uppmärksammats av frilansjournalisten Finn Hellman: det handlar om förvanskade engelska uttal, inläsare som sover ljudligt under flera minuter, skrapande ljud, hela kapitel som hoppas över och att en och samma mening upprepas om och om igen (SVT 24/2). Här har kvalitetssäkringen brustit, vilket drabbar personer med svårigheter att läsa tryckt text. 

Det offentliga underpresterar på område efter område, i det stora och i det lilla. Frågan om vad vi får för skattepengarna aktualiseras på daglig basis; för personen som får vänta olagligt länge på sin operation och vars liv begränsas under tiden, likväl som för den synskadade studenten som har svårt att förstå sin inlästa kurslitteratur därför att ordet ”det” genom hela boken har bytts ut till ”spaghetti”.