KRÖNIKA. ”Brist på chaufförer försvårar leveranser i jultider”, skrev DN häromveckan och jag satte nästan glöggen i vrångstrupen. Va? 

Det är obegripligt att det råder brist med tanke på det stora behovet av så kallade ”enkla jobb”, då. Eftersom hälften av alla som får försörjningsstöd är arbetslösa och en tredjedel av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen saknar gymnasieutbildning borde väl ett chaffisjobb vara ett finfint sätt att få lön?

Men tydligen ställs inte nog höga krav på dem som lever på andra i stället för att försörja sig själva.

Häromdagen rapporterade radion att de stora slakterierna hade erbjudit 190 arbetslösa utbildning och praktik via Arbetsförmedlingen. Men 75 av dem avbröt utbildningen i förtid – trots löfte om anställning. 

Några hade kanske fått annat jobb, men det kan också handla om arbetets karaktär. I februari berättade ägaren till ett slakteri i Västerbotten att anställda ”har slutat efter ett tag eftersom jobbet varit för tufft”. På ett slakteri berättade vd:n: ”Det är ju ett speciellt jobb. Det är ju blött, blodigt”. Vad gäller avhoppen sa han: ”det är lite det med arbetsmarknadsåtgärder när de är lite intvingade…”. 

Ja, alla jobb är inte roliga, men låt oss hoppas att de som dissar ett fast arbete på grund av att det är lite äckligt eller slitsamt inte tillåts att som alternativ leva på dig och mig. Här serverades ju arbetslösa ett jobb som inte kräver lång högskoleutbildning och de borde tacka! Snittlönen för en slaktare är 30 000 per månad, plus olika tillägg, så vad finns att klaga på?

Ändå är det så förtvivlat svårt att säga ”sluta gnäll” i Sverige.

Reporterns följdfråga i Studio Ett riktades varken till politiker eller arbetslösa utan till arbetsgivaren, som fick svara på vad han kan göra för att slaktarjobbet ”ska bli ett mer attraktivt yrke”? 

Hmm. Menade hon att det är den som erbjuder jobb som ska dansa omkring och fjäska och att den arbetslösa ska vara kravställaren i stället för tvärtom? Herregud.

En stödperson på Arbetsförmedlingen undrade i ett inlägg i Arbetet: ”Vill vi verkligen ha en arbetsmarknad där vi tvingar in människor i yrken där det för närvarande råder brist? Att de annars förlorar sin ersättning från a-kassan?” Hon ville i stället att arbetsgivarna skulle arbeta för en förbättrad arbetsmiljö och ge högre lön. 

Men alla vi skattebetalare som får stå för mat och hyra ska naturligtvis få ställa krav. Om hennes inställning gäller fler på myndigheten blir jag orolig.

För även om Arbetsförmedlingen meddelar att avhoppare kan mista bidrag och a-kassa är det oklart hur många som verkligen har blivit av med stöd. Dessutom lär de inte heller stå på bar backe, då kommuner är tvungna att se till att medborgarna har en viss levnadsstandard. 

Alla vi skattebetalare som får stå för mat och hyra ska naturligtvis få ställa krav.

Kraven måste genast höjas upp-upp-upp.

Regeringen ger sken av att agera och kommer att utöka den så kallade jobbstimulansen. Men en utvärdering från Socialstyrelsen 2016 visade inte på några toppresultat. ”Majoriteten av kommunerna i undersökningen bedömer att jobbstimulansen inte har bidragit till att fler biståndsmottagare har börjat arbeta eller har utökat sin arbetstid”. Blir en höjning därmed bara symbolpolitik?

Och trots att problemet med hög arbetslöshet bland nyanlända varit känt länge föreslog regeringen först nyligen språkplikt som krav för försörjningsstöd, och formuleringarna var generande milda. ”Förslaget innebär att den enskilde vid behov ska delta i svenska för invandrare för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande.” 

Delta i? Inte ett ord om att man måste plugga så att man klarar sfi eller delta till hundra procent och att man SKA stå till förfogande, inte ”anses” göra så. 

Det är fräckt att bidragsgenerösa politiker år efter år accepterar en ordning där det råder brist på personal samtidigt som en halv miljon är arbetslösa. När klockan ringer klockan 6 och skattebetalarna släpar sig till sina halvroliga jobb lär de känna sig grundlurade och undra varför. Vad får de till svar? Ytterligare en utredning som dras i långbänk? 

Det börjar bli trångt på den där bänken.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.