Äger du en bostadsrätt eller villa? Då kan du snart bli fattigare. Om du istället när en förhoppning om att en dag äga din egen bostad – vilket de flesta svenskar gör – kan drömmen snart bli mer avlägsen. 

Socialdemokraterna har öppnat upp för att återinföra fastighetsskatten. När Skattebetalarnas förening frågade samtliga riksdagspartier om deras inställning hänvisade Socialdemokraterna i sitt svar till att ”många nationalekonomer vill ändra fastighetsavgiften för att den är regressiv och för låg för de rikaste villaägarna”. 

Vidare skrev Socialdemokraterna att partiet ”vill i en skatteform ta upp frågan om en mer rättvis beskattning” – underförstått att dagens system inte skulle vara tillräckligt rättvist. Det är så nära man kan komma ett ställningstagande för en återinförd fastighetsskatt utan att faktiskt säga det rakt ut. Därmed har en återinförd fastighetsskatt blivit ett reellt hot mot landets småhusägare och bostadsrättsinnehavare. 

En återinförd fastighetsskatt skulle drabba vanliga människor med vanliga inkomster.

Det är missvisande att svepande hänvisa till att ”många nationalekonomer” vill höja skatten endast för ”de rikaste villaägarna” då en återinförd fastighetsskatt skulle drabba vanliga människor med vanliga inkomster och vanliga bostäder. Både Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) och Finanspolitiska rådet har föreslagit en ny fastighetsskatt som även inkluderar bostadsrätter, till skillnad från dagens fastighetsavgift. Totalt skulle nära tre miljoner hushåll påverkas.

Idag betalar småhusägare en kommunal fastighetsavgift som uppgår till 0,75 procent av taxeringsvärdet. Det finns emellertid ett tak som år 2020 ligger på 8 349 kronor. Om fastighetsskatten skulle återinföras skulle den genomsnittliga nivån sannolikt vara högre, i linje med de förslag som har framförts. Till exempel har ESO föreslagit en fastighetsskatt som varierar mellan 0 och 1,75 procent beroende på taxeringsvärdet. Då skulle alla bostäder med ett taxeringsvärde som överstiger 2 miljoner kronor beskattas hårdare än idag.

Vidare föreslår ESO en begränsning där inget hushåll ska behöva betala mer än fyra procent av sin beskattningsbara förvärvsinkomst, vilket i praktiken skulle göra fastighetsskatten till en dold inkomstskatt. I de beräkningar som Finanspolitiska rådet har gjort finns inget övre tak. 

Totalt skulle nära tre miljoner hushåll påverkas.

Skattebetalarnas förening har i en rapport (2020) räknat på konsekvenserna av en återinförd fastighetsskatt motsvarande 1 procent av taxeringsvärdet. Även för personer med genomsnittliga löner och genomsnittliga bostäder skulle en återinförd fastighetsskatt kännas i plånboken. 

Exempelvis skulle en ensamstående medelinkomsttagare som bor i en lägenhet värd 2,3 miljoner kronor – vilket var snittpriset för en tvåa i Sverige förra året – få en fastighetsskatt på 17 250 kronor. Med begränsningsregeln landar skatten på drygt 15 216 kronor – en höjning med 13 787 kronor per år jämfört med dagens fastighetsavgift för bostadsrätter som betalas av bostadsrättsföreningen. 

Det är måhända inte så konstigt att det bland ekonomer finns en tendens att se positivt på fastighetsskatten; deras fokus är att hitta balans mellan intäkter och utgifter. Ur det perspektivet skulle en fastighetsskatt vara effektiv eftersom bostäder inte kan flyttas ut ur landet. På ekonomspråk brukar det heta att bostäder är en ”stabil skattebas”. 

Ett lands skattesystem kan emellertid inte utformas enbart med hänsyn till vad som är effektivt, även frågan om legitimitet bör tas i beaktande. När det kommer till legitimiteten är det inte bara nivån på skatterna som är av relevans, utan också vilka skatter som överhuvudtaget tas ut. 

Det finns en viktig skiljelinje mellan skatt på inkomst och skatt på egendom.

Många av de ekonomer som föreslagit en återinförd fastighetsskatt har även föreslagit att detta ska kompenseras med sänkta inkomstskatter. Ett sådant skifte vore emellertid problematiskt då det finns en viktig skiljelinje mellan skatt på inkomst och skatt på egendom. 

Det finns en tydlig koppling mellan en individs arbetsinkomster och den inkomstskatt som hon åläggs att betala. En del av lönen försvinner i skatt varje månad – och det är rimligt att ifrågasätta om den delen behöver vara så stor som den är idag – men efter avdragen skatt kommer lönebeskedet att vara positivt. Människor går inte back på att betala inkomstskatt. 

För egendomsskatter finns däremot ingen koppling mellan intäkter och skatt (förutsatt att det inte finns ett övre tak kopplat till ens inkomst, men då är skatten snarare att betrakta som en dold inkomstskatt). En fastighetsskatt skulle baseras på bostadens taxeringsvärde – det vill säga 75 procent av marknadsvärdet två år före taxeringsåret. Konkret innebär det att din fastighetsskatt ökar om priserna på bostäder i ditt område ökar. 

Att en bostad på pappret ökar i värde innebär inte att den som äger bostaden tjänat några pengar.

Att en bostad på pappret ökar i värde innebär emellertid inte att den som äger bostaden tjänat några pengar. Det är först vid en eventuell försäljning som en värdeökning genererar en faktisk intäkt – och då måste säljaren ändå betala reavinstskatt. Vidare behöver inte den egna lägenheten öka i värde för att fastighetsskatten ska höjas: Om din granne totalrenoverar sin lägenhet och sedan säljer den med stor vinst kan du komma att bli fattigare.

En sådan ordning skulle skapa ekonomiska bekymmer för den som redan idag har små marginaler men även för den som i framtiden vill – eller måste – gå ner i inkomst. Framförallt skulle en återinförd fastighetsskatt innebära ett ansenligt intrång i den grundlagsstadgade äganderätten. Det finns ingen moralisk logik i att människor ska tvingas betala för att de nyttjar rätten att äga sina hem.