Facebook noscript imageAtt vara mamma till pojkar är att vara rädd
Susanna Mannelin
Ledare
Att vara mamma till pojkar är att vara rädd
Susanna Mannelin.
Susanna Mannelin.

Kolumnisten Susanna Mannelin skriver om pojkars utsatthet: Det finns en helt ny slags rädsla som följer med att vara mamma till pojkar. En rädsla av ett visceralt slag, en rädsla som får det att smaka järn i munnen och bli kallt inuti. Rädslan att de ska bli överfallna, rånade och misshandlade på vägen hem från fotbollsträning eller utanför skolan där tanken är att de ska vara trygga när mor och far arbetar.

Fyra söner har vi, jag och min make. En i himlen, två som demolerar vardagsrummet i detta nu och en som håller mig vaken om nätterna med sina cirkuskonster i min livmoder. Att vara mamma till pojkar är underbart och fullständigt utmattande. Det är att försöka valla ständigt leriga, blöta, fysiskt explosiva och högljudda hundvalpar hit och dit och hoppas att ingenting alltför värdefullt går sönder på vägen. De är små destillat av maximal livslust, nyfikenhet och aptit på livet – när de inte kastar tågbanor i huvudet på varandra. Jag älskar att vara mamma till pojkar.

Att vara mamma till pojkar är också att vara rädd. När de är små är man rädd att de ska bryta benet vid ett osedvanligt våghalsigt tillfälle eller att de i sin iver att vara balla råkar skjuta upp en penna rakt i ögat, som en klasskamrat till undertecknad gjorde en gång i mellanstadiet.

Men det finns en helt ny slags rädsla som följer med att vara mamma till pojkar. En rädsla av ett visceralt slag, en rädsla som får det att smaka järn i munnen och bli kallt inuti. Rädslan att de ska bli överfallna, rånade och misshandlade på vägen hem från fotbollsträning eller utanför skolan där tanken är att de ska vara trygga när mor och far arbetar.

I Stockholmsenkäten 2020 uppger 8 procent av pojkar i nionde klass att de blivit rånade under det senaste året. I flera stadsdelar är siffran tvåsiffrig och värst är Skarpnäck, där 19 procent av pojkarna uppger att de utsatts för rån (Mitt I Stockholm, 29/10 2020). Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) ökar oron för att utsättas för rån bland pojkar mellan 16 och 19 år (Brå, 8/10 2020). Och deras oro är befogad. Under 2019 anmäldes 31 procent fler personrån mot barn under 18 år än året innan (Brå, 13/11 2020). Mellan 2017 och 2020 har antalet pojkar och unga män mellan 16 och 24 år som utsatts för rån i faktiska tal ökat från 15 800 till 30 000 (Expressen, 23/12 2020).

I såväl sociala som traditionella medier går det att ta del av berättelser om hur pojkarna som utsätts för rån påverkas. Det är tonårspojkar som inte längre törs gå ut själva, som sover hos mamma och pappa, som drabbas av panikångest och depressioner och börjar självskada. Pojkar som blir hemmasittare för att de inte längre törs gå till skolan och möta sina förövare, vilkas ”straff” – om de ens ställs till svars för sina handlingar – består av fler möten med en socialtjänst de redan har kontakt med sedan många år.

I mitten av december gick SVT:s barnredaktion ut i Expressen och larmade om berättelser de tagit del av från barn så unga som 10-14 år (Expressen, 18/12 2020). Det är barn som berättar om överfallsrån där de själva och deras familjer hotas med repressalier om de anmäler, där de filmas och förnedras i sociala medier och där tillvaron präglas av riskkalkyler och rädsla.

Jag hajar till vid den sista raden i debattartikeln från SVT:s barnredaktion: ”Och för att barnen inte ska fyllas av hat när de växer upp, behöver vi i vuxenvärlden agera nu.” Fyllas av hat gentemot vad? Vad är det man inte vill säga om vilka det är som rånar? Att det är förortspojkar med huvtröjor och ”becknarväskor” och övervägande utländsk bakgrund? Det vet de rädda tonårspojkarna som sover hos mamma redan. Det vet jag, som är vuxen och av självbevarelsedrift undviker exakt samma grupperingar när jag rör mig i offentligheten. Det vet alla. Till och med Brå, även om de har gjort allt i sin makt för att slippa undersöka saken djupare (SVT, 25/11 2020).

Och det vet den förtvivlade mamma jag pratade med i mitt närområde som såg sin make och deras barn lämna Sverige för att bege sig åter till sitt ursprungsland efter att en av sönerna rånats och misshandlats upprepade gånger. Det var helt enkelt för farligt att växa upp här.

Än så länge äger mina pojkar inga mobiltelefoner. De bär tröjor med traktorer på och fula skor i Gore-tex. De har förhoppningsvis några år kvar i en oskyldig barndom där de inte behöver planera hur de rör sig utifrån risken att bli rånade, misshandlade, förnedrade och hotade med att någon ska "rövknulla" deras mamma. Men frågan resonerar inom mig: Vi som inte har ett till hemland att ta våra barn till, hur skyddar vi våra söner?

Susanna Mannelin

Susanna Mannelin är fri skribent.