Henrik Vinge har rätt om förorterna. Den som vill in ska få en dörr, den som vägrar får gå ut. Reaktionen på det beskedet visar att en del hellre vill ha renlärighet än ett land. Nationell gemenskap kräver inte biologiska band. Benedict Anderson visade att det fantastiska med nationalismen är just kulturellt föreställd gemenskap. Detta skriver Carl Eos.

I det senaste avsnittet av podden Sista måltiden sa Sverigedemokraternas vice partiledare att utanförskapsområdena kommer att finnas kvar i många decennier, och att ett parti som vill bli stort inte kan möta människorna där med förakt. Reaktionen från tuffhögern på X lät inte vänta på sig. Henrik Vinge var plötsligt som Fredrik Reinfeldt. Partiet hade blivit så mjukt och liberalt att det trodde att man kan tala med invandrare. Vad menade han egentligen? Att man ska tala med en somalier i stället för att visa förakt? Han sa inte det. Han sa att Sverige har en mer attraktiv samhällsmodell än den somaliska, att människor kommer att välja den framför den äldre, och att den som arbetar, följer reglerna och gör rätt för sig ska mötas av öppna möjligheter. Klanstrukturer, hederskultur och bidragsberoende ska inte accepteras. Det är den svenska kulturen som ska gälla i Sverige. Den som väljer den ska ha möjlighet att leva i landet. Jimmie Åkesson har sagt samma sak med en annan bild. I vårtalet 2025 talade han om två dörrar. Den som invandrat och befinner sig lagligt i Sverige har en dörr in i samhällsgemenskapen och en dörr ut ur landet. Inga bakdörrar. Inga genvägar. Den som vill öppna dörren in har möjligheten. Den som vägrar anpassa sig väljer dörren ut. Den som inte vill vara en del av Sverige ska återvända till sitt eget land. Men den som invandrat, befinner sig lagligt här och vill bli en del av landet ska ha den möjligheten.

Nationell gemenskap kräver inga biologiska band, enligt Carl Eos. Foto:  Mark König/Unsplash

Henrik Vinge har rätt om förorterna – nationell gemenskap kräver inga biologiska band

Eos: Begrav etno-nationalismen en gång för alla

Valet kan avgöras av väljare som delar Tidöpartiernas problembild men ändå röstar på partier utan realistisk möjlighet att komma in i riksdagen. Den som vill stoppa en vänsterregering måste också rösta på ett parti som kan göra det.

Det skiljer bara 2,6 procentenheter mellan de politiska blocken. Samtidigt uppger 2 procent av väljarna att de tänker rösta på något annat än de åtta riksdagspartierna. Så ser det ut i den senaste väljarbarometern från Novus. Oppositionen samlar 50,3 procent medan Tidöpartierna får 47,7 procent. Skillnaden ligger inom den statistiska felmarginalen.

Sveriges regering samlad på Harpsund Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

Rösta på partier som faktiskt kan stoppa vänstern

DEBATT: Rösta på ett Tidöparti – stoppa Socialdemokraterna

Socialdemokraternas ovilja att berätta hur partiets vallöften ska få stöd i riksdagen gör det svårt för väljarna att bedöma vad en röst på S faktiskt innebär. Erfarenheterna från regeringsåren 2014–2022 visar att detta är mer än ett kommunikationsproblem. Det försvårar demokratiskt ansvarsutkrävande, skriver Carl Eos, aktuell med en ny rapport.

Inför valet har Socialdemokraternas otydlighet främst diskuterats avseende regeringsfrågan. Magdalena Andersson vill bli statsminister, men väljarna får inte veta vilka partier som ska ingå i eller släppas fram som del av hennes regeringsunderlag. Därmed lämnas centrala frågor om Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Centerpartiets inflytande obesvarade.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson talar i Eskilstuna 2014 Skärmdump från Youtube

Svenska politiska partier uppfyller i stor utsträckning vallöftena, men S efter 2018 gör det inte

Debatt: Socialdemokraterna sviker sina vallöften

Den <a href="https://tvang.se/var-sker-tvangsblandning">interaktiva karta vi nu publicerar över Sverige</a> på tvång.se visar att den så kallade tvångsblandningen inte är ett socialdemokratiskt framtidsförslag. Den pågår redan, skriver Carl Eos från tankesmedjan Oikos.

Sajten tvång.se har en interaktiv karta som visar hur tvångsblandning redan praktiseras i svenska kommuner

Den är ett erkännande av Socialdemokraternas misslyckande