
Den interaktiva karta vi nu publicerar över Sverige på tvång.se visar att den så kallade tvångsblandningen inte är ett socialdemokratiskt framtidsförslag. Den pågår redan, skriver Carl Eos från tankesmedjan Oikos.
Kommun efter kommun planerar, bygger eller förändrar stadsdelar med det uttryckliga syftet att förändra befolkningens sammansättning. Nya bostäder placeras där politiker vill få in andra grupper. Befintliga områden byggs om för att ändra den sociala strukturen. Motiveringen är nästan alltid densamma. Segregation ska brytas genom att människor bor närmare varandra.
Men vår granskning visar också något betydligt mer intressant än vilka kommuner som deltar. Den visar att Socialdemokraterna egentligen bara har en enda idé för hur integration ska fungera: Fös ihop människor.
Det är samma tankefel som präglade svensk invandringspolitik under flera decennier. Man utgick från att människor i praktiken skulle bli svenskar bara de passerade den svenska gränsen. Frågor om språk, kultur, normer, lojalitet och anpassning ignorerades. Integration betraktades nästan som en naturlag. Bara människor kom hit skulle allt ordna sig av sig självt.
Det gjorde det inte.
I dag har Sverige områden där arbetslösheten är hög, skolresultaten svaga, kriminaliteten omfattande och tilliten låg. Parallellsamhällen har vuxit fram därför att integration inte sker automatiskt. Socialdemokraterna har tvingats inse detta.
Men i stället för att ompröva den grundläggande idén har de bara flyttat den till nästa nivå. Nu tror man att problemen försvinner om människor bara bor närmare varandra. Samma föreställning. Ny geografisk skala.
I stället för att tro att invandring automatiskt skapar integration tror man nu att bostadsplanering automatiskt skapar integration. Det är ett märkligt antagande. För människor blir inte en gemenskap därför att de delar postnummer. De blir inte grannar i någon djupare mening därför att kommunen bygger några bostadsrätter bredvid ett miljonprogramsområde.
Det avgörande är inte var människor bor utan vad de delar. Och just den frågan undviker Socialdemokraterna nästan alltid. Vad är egentligen den gemenskap människor förväntas integreras in i? Vilka normer ska gälla? Vilka värderingar ska försvaras? Vilka krav ska ställas?
Den moderna socialdemokratin talar gärna om inkludering men betydligt mer sällan om anpassning. Den talar om mångfald men ogärna om gemensam kultur. Den talar om rättigheter men betydligt mindre om skyldigheter. Resultatet blir att integration reduceras till fysisk närhet. Men fysisk närhet skapar inte automatiskt social tillit.
Historien visar tvärtom att fungerande samhällen bygger på gemensamma normer, ömsesidiga förväntningar och en vilja att anpassa sig till det samhälle man flyttar till. Det är därför människor från olika delar av Sverige utan större problem kunnat flytta till varandra under generationer. De delade redan språk, historia, institutioner och grundläggande samhällsnormer.
Det är ingen slump att de länder som lyckats bäst med integration också varit tydliga med vilka normer som gäller. Socialdemokraternas strategi är den motsatta. Man vill förändra bostadsområden men undviker att tala om vilka värden som ska förena människorna som bor där.
Därför riskerar tvångsblandningen att bli ännu ett kapitel i samma historia. Först trodde man att invandringen skulle lösa integrationen. Nu tror man att stadsplaneringen ska göra det. Båda bygger på föreställningen att gemenskap uppstår automatiskt.
Gemenskap uppstår inte genom att politiker flyttar runt människor på en karta. Därför behövs också en demokratisk spärr. Sverigedemokraternas förslag om att de boende ska ha lokalt veto mot nybyggnation som kraftigt förändrar ett bostadsområdes karaktär är bra.
Ingen kommun ska kunna bedriva social ingenjörskonst över människors bostadsval utan ett tydligt folkligt mandat. Kommuninvånarna och de lokalt boende bör ges möjlighet att stoppa projekt vars uttalade syfte är att förändra befolkningens sammansättning och ändra områdets karaktär. Ett lokalt veto mot tvångsblandning skulle flytta makten från planerare till medborgare.
Förutom att detta ger lokalt demokratisk makt tvingar det politiker att tänka lite längre. Ni kommer inte skapa gemenskap genom att fösa ihop människor.
Carl Eos
Senior Fellow vid Tankesmedjan Oikos