KRÖNIKA. Bebisen väcker mig varje timme för att bli ammad. Jag lyssnar ängsligt efter hennes andning, följer hennes minsta rörelse, försöker tolka hennes signaler. Jag står vidöppen för henne. Men också för världen. För att knyta an till henne har alla mina filter mot omgivningen rivits bort. Jag är hudlös. Kanske var det så även med min första bebis? I vart fall blev det inte lika tydligt då, när vi inte tvingades ut att möta den stora världen när natten blev till dag. På morgonen, på vägen till äldsta barnets förskola, med bebisen i sjalen på bröstet, kliver alla intryck rakt in i mig. Jag läser Sylvia Plath och några rader i ”Egg” gör djupt intryck på mig;

Psykologen och litteraturkritikern Celia Svedhem utgår från sin egen mammaroll för att förstå Sylvia Plaths korta liv som mamma och poet.