Totalitära ideologier vill skapa gemenskap, men bara på egna villkor. Inget fruktar de mer än spontan folklig gemenskap. Massans makt är inte diktatorns. Det insåg Hitler, Mussolini, Lenin och deras kollegor.

De enorma ceremonierna, sedda av en hel värld, kring drottning Elizabeth II:s begravning kom vid samma tid som stora delar av den svenska opinionen på blodigaste allvar trodde att vi stod inför en fascistisk diktatur. Det är företeelser som har en del paralleller, något som vi kan lära oss av. Uttrycket ”det var så det började på trettiotalet” har vi hört alltför många gånger utan att någon verkar reflektera över att det kanske fanns saker som upphörde på trettiotalet också. Nazisternas partidagar i Nürnberg började på tjugotalet, men upphörde faktiskt på trettiotalet. Och det fanns en orsak till det.

Mussolini i en tågvagn, samtalar med Hitler, 1944. Foto: British Pathé/TT

I en folkmassa suddas individen ut och därmed blir alla jämlikar. Det kan bli farligt för den som vill bestämma.

Korn: Det var så det slutade på trettiotalet

Det är inte bara Per Albin Hansson som jämfört vårt samhälle med ett hem. Andra har tänkt i samma banor. Frågan är bara vilket hem vi vill ha och hur visionen om ett gemensamt hem kan skapa ett bättre eller sämre samhälle.

I morgon börjar det praktiska arbetet med ett regeringsskifte i Sverige. Vi vet redan att reglerna för invandring kommer att skärpas kraftigt, likaså kraven för medborgarskap. Årtionden med en ansvarslös politik verkar vara över. Det är värt att understryka att kritiken handlar om invandringspolitiken. Invandringskritik är inte det samma som att kritisera invandrare, utan det handlar om politiken. Att se invandrare som ett kollektiv där alla är lika – något bland annat Helle Klein gett prov på de senaste dagarna, leder käpprätt fel. Alla de invandrare som lever skötsamma liv och arbetar hårt och på så sätt bidrar till ett bättre land är ofta de första att reagera mot kriminella invandrare. Att många av dem röstat för en förändring av den förda politiken vet vi – SD blev näst största parti också bland utlandsfödda väljare. Det är inte så konstigt. Invandrare är de som drabbas hårdast av kriminalitet, bidragsfusk, kaosartade skolor och allt det andra som kommit i invandringens spår. Volym spelar roll. Antalet invandrare har helt enkelt varit för stort, vilket inte heller det är kritik mot dem som invandrat, utan mot dem som under ljuvt tal om öppna hjärtan fått allt fler att i stället sluta sina hjärtan i blotta förskräckelsen.

Jonathan Sacks var en populär radioröst i BBC, men lärde inte bara världen djupa tankar, utan också att man kan bära gul slips till mörk kostym.

Jonathan Sacks vision om samhället som ett hem vi bygger tillsammans, med delat ansvar.

Korn: Dags för ett nytt folkhem

I tisdags publicerade Dagens Nyheter en kolumn av Nathan Shachar med titeln Varför pratar ingen om Socialdemokraternas antisemitiska rötter? Ni kan inte ana vad som hände sen.

När man 1944 började inse att andra världskriget gick mot sitt slut tog den svenska arbetarrörelsen fram ett program för ekonomiska och demokratiska reformer. Det kallades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, eller 27-punktsprogrammet. Alla delar av arbetarrörelsen var med, vid sidan om det socialdemokratiska partiet dess ungdomsförbund, kvinnoförbund och LO. Programmet antogs dessutom av Sveriges Kommunistiska Parti som handlingsprogram.

Ur filmen ”Välkomna till oss”, Socialdemokraternas valfilm 1946.

Socialdemokratisk antisemitism kan inte trollas bort bara därför att den gagnar SD. 

Korn: Antisemitism finns i många skepnader – också hos S

Om man som Annika Strandhäll gör, påstår sig kämpa för feminism och samtidigt förlöjligar bärandet av värendsdräkten, hamnar man på riktigt djupt vatten.

När riksdagen öppnades bar den nya andre vice talmannen Julia Kronlid (SD) folkdräkt. Till ett foto av Kronlid i den säregna huvudduk som hör till dräkten twittrade avgående miljö- och klimatministern Annika Strandhäll: ”Hmmm. Vad för sorts huvudbonad ska detta kategoriseras som? Någon? Jimmie?”

Annika Strandhäll förlöjligade Julia Kronlunds bärande av folkdräkt, men visste inte att just den dräkten är en symbol för kvinnokamp.