KRÖNIKA. Just när jag ska skriva dagens första ord får jag syn på skrivbordet. Blicken glider ut från det vita arket mot träskivan, förbi rispor och hack; jag följer de böljande årsringarna och lägger märke till insprängda mörka knastar och spår av kaffefläckar som jag inte tänkt på tidigare. Jag hittar ofrivilliga pennstreck som liknar tecken i en okänd civilisations skriftsystem. På ett ställe går det fortfarande att urskilja avtrycket av några ord som gick igenom pappret när min systerson en eftermiddag för flera år sedan lånade den här stolen för att skriva inledningen på en äventyrsberättelse: Det var en gång.

När Henrik Nilsson, författare och essäist, ska inleda sitt arbetspass reflekterar han först över alla skrivbord han suttit vid.