KRÖNIKA. I Frankrike fick vi tack vare fantastiska översättningar möjlighet att stifta bekantskap med Thomas Bernhards verk på 1980-talet. Det tjugotal romaner och noveller han skrivit blev då tillgängliga för oss, liksom åtskilliga av hans arton pjäser, som med lyckat resultat sattes upp regelbundet på de franska teaterscenerna. Att läsa Thomas Bernhards texter var en unik upplevelse, här fick vi möta ett osedvanligt fritt intellekt som med stor skicklighet och intensitet använde sig av idel överdrifter och förenklingar, svidande hån, förbannelser och förolämpningar i sina angrepp på Österrike och dess institutioner – katolicismen, familjen, nazisterna, Salzburg, kulturetablissemanget och konstnärsvärlden. Han gick lika hårt åt sig själv och beskrev sig gärna som en ”elak människa” eller ”gycklare”. Hans texter drevs av en kraftfull energi och pulserande nerv som skruvades upp ytterligare av den ständigt lurande döden och de av sina misslyckanden plågade romanfigurerna.

Beundrad, bespottad, därefter allmänt erkänd – mottagandet av den österrikiske författaren Thomas Bernhard i Österrike och Frankrike.