KRÖNIKA. I Frankrike fick vi tack vare fantastiska översättningar möjlighet att stifta bekantskap med Thomas Bernhards verk på 1980-talet. Det tjugotal romaner och noveller han skrivit blev då tillgängliga för oss, liksom åtskilliga av hans arton pjäser, som med lyckat resultat sattes upp regelbundet på de franska teaterscenerna. Att läsa Thomas Bernhards texter var en unik upplevelse, här fick vi möta ett osedvanligt fritt intellekt som med stor skicklighet och intensitet använde sig av idel överdrifter och förenklingar, svidande hån, förbannelser och förolämpningar i sina angrepp på Österrike och dess institutioner – katolicismen, familjen, nazisterna, Salzburg, kulturetablissemanget och konstnärsvärlden. Han gick lika hårt åt sig själv och beskrev sig gärna som en ”elak människa” eller ”gycklare”. Hans texter drevs av en kraftfull energi och pulserande nerv som skruvades upp ytterligare av den ständigt lurande döden och de av sina misslyckanden plågade romanfigurerna.
Den enorma fascination som hans verk gav upphov till bottnade i en ovanlig kombination av litterär och ideologisk frändskap mellan författaren och hans franska publik. Redan med de första verken rönte Thomas Bernhard stor uppskattning för sina oerhört musikaliska texter som kännetecknas av många ettriga och svindlande repetitioner och variationer samt en oefterhärmlig talspråklig stil som paradoxalt nog består av långa, väldigt litterära meningar där flera berättelseplan flätas samman. Över lag fick hans författarskap ett betydligt varmare mottagande i länder med katolska rötter än i anglosaxiska länder med protestantisk tradition. I engelska översättningar är det inte alls ovanligt att stycken kortats ner på grund av de repetitiva inslagen!
Bernhard hade flera klassiska franska författare som Montaigne, Pascal, Diderot och Proust som litterära förebilder, vilket givetvis tilltalade de franska läsarna, i synnerhet som han aldrig utsatte deras verk för den bitande sarkasm han öste över tyskspråkiga författare som Elias Canetti och Adalbert Stifter. De väldigt solitära romanfigurerna som gjorde entré redan i de första böckerna i form av konstnären Strauch i Frost och fursten Saurau i Anstöt liksom den konstant närvarande misslyckandetematiken hade också tydliga beröringspunkter med den existentialistiska litteraturen. Bägge dessa centrala komponenter utgjorde för övrigt ett så pass tydligt eko till en annan stjärna på den samtida litteraturhimlen att en av kritikerna på tidningen Le Monde utnämnde Bernhard till ”Alpernas Beckett”.
Utöver verkens litterära kvalitéer föll Thomas Bernhards aversion mot hemlandets institutioner i god jord hos de franska läsarna och gynnade mottagandet. Vad som skulle kunna kallas austrophobie – en sorts variant av germanophobie (tyskfientlighet) – är sedan franska revolutionen del av det republikanska medvetandet, och det Habsburgska riket lever kvar i det kollektiva minnet som en privilegierad plats dit adeln tog sin tillflykt och har förblivit en symbol för de reaktionära krafterna. Österrikarna å sin sida ser än i dag den av Georges Clemenceau ivrigt förespråkade freden i Saint-Germain 1919 som en stor förödmjukelse, eftersom den ledde till upplösningen av dubbelmonarkin Österrike-Ungern och instiftandet av den lilla staten Österrike. Betydligt närmare i tiden har vi också de häftiga reaktionerna från franska regeringen under Jacques Chirac och införandet av sanktioner i samband med att den österrikiska högern bildade koalitionsregering med Jörg Haiders högerpopulistiska parti år 2000.
Men samtidigt som den österrikiska populismen fördömdes kraftigt etablerade sig Front National med Jean-Marie Le Pen i spetsen permanent i Frankrike. Och i Italien besvärades inte populisten Silvio Berlusconi av de andra europeiska länderna. På ett omedvetet plan hade den skoningslösa kritik som Thomas Bernhard riktade mot sitt land en förlösande verkan i Frankrike då fransmännens ”Schadenfreude” (skadeglädje) över att se författarens land bli hudflängt fick fritt utlopp, vilket alltså bidrog till hans popularitet. Förutom det litterära erkännande som Thomas Bernhard åtnjöt i Frankrike, där han bland annat tilldelades det prestigefulla Prix Médicis 1988 för Gamla mästare, erhöll han ett officiellt erkännande. Såväl president François Mitterrand som dåvarande kulturminister Jack Lang skickade kondoleanstelegram till Bernhards familj efter hans bortgång i februari 1989 – en hedersbetygelse som stod i bjärt kontrast till den totala tystnaden från Österrikes ledare.
Som de älskade att hata varandra, Thomas Bernhard och Österrike! På sitt ofelbart brutala vis var Thomas Bernhard öppen med att det var hatet gentemot Österrike som drev hans skrivande, han uppgav att det rentav var ”nyckeln till allt jag skriver”. Och hatet besvarades gång på gång av de många litteraturkritiker, journalister och politiker som uttalade sitt förakt för honom. Thomas Bernhards karriär kantades av rättsprocesser då flera personer som kände igen sig i hans romanfigurer väckte åtal, och boken Skogshuggning var under en period förbjuden i Österrike. Den aggressiva kampanj som landets största dagstidning Kronen Zeitung bedrev mot honom innan hans sista pjäs Heldenplatz skulle sättas upp i november 1988 blev också tillfälle för ett stort antal politiker, inklusive Österrikes dåvarande president Kurt Waldheim, att döma ut en pjäs de inte sett. I den negativa bild som målats upp av Thomas Bernhard har klyschorna använts friskt, han har blivit kallad både misantropisk ensamvarg, ”Nestbeschmutzer” (en som smutsar ner sitt eget bo), ”Unfriedenstifter” (bråkmakare) och ”Dauerunfried” (oförbätterlig häcklare). Bernhards förhållningssätt till sitt land är emellertid ambivalent – hans aversion hindrade honom inte från att ta emot stipendier från österrikiska staten. Denna kluvenhet är med största sannolikhet en bidragande orsak till att han fortsatte vara bosatt i hemlandet hela livet: ”Jag älskar Österrike […] Det är bara staten och kyrkan som är organiserade på ett så vedervärdigt vis att man inte kan annat än hata dem.”
Anledningen till att Thomas Bernhard blev så avskydd i sitt land är att hans texter ständigt konfronterade österrikarna med en föga smickrande spegelbild. Medan Moskvadeklarationen som undertecknades av de fyra allierade makterna den 1 november 1943 innebar att Österrike fick officiell status som offer för nationalsocialismen, ägnade sig Bernhard under efterkrigstiden med stor iver åt att lyfta fram sina landsmäns deltagande i nationalsocialismen liksom deras antisemitism och att kritisera såväl de auktoritära strukturer som de nynazistiska sympatier som fortfarande fanns i landet. Historien skulle komma att ge honom rätt flera gånger, till exempel med Waldheimaffären på 1990-talet, då det framkom att Österrikes president Kurt Waldheim hade undanhållit sitt förflutna inom Wehrmacht och sedan med högerpopulistiska FPÖ:s frammarsch och närvaro i regeringen mellan 2000 och 2003, och nu igen mellan 2017 och 2019. En annan sak som bör nämnas är den grava missuppfattning som tidigare rådde att Thomas Bernhards litteratur skulle höra hemma i realismens fåra, när den i själva verket spränger genrens gränser. Hans texter drivs inte av en vilja att återge verkligheten på ett övertygande sätt utan eftersträvar tvärtom en form av artificialitet och teatralitet med överdrift och musikalitet som poetiska verktyg.
I en klausul i sitt testamente bröt Thomas Bernhard med Österrike på ett högst definitivt sätt när han uppgav: ”Jag vill inte ha någonting med österrikiska staten att göra”, och förbjöd all publicering av sina verk och alla uppsättningar av pjäserna i hemlandet, men även all publicering av de outgivna texter som fanns i hans arkiv. Tio år efter hans död, 1998, bröts dock förbudet av arvingar och rättsinnehavare – halvbrodern Peter Fabjan och förlaget Suhrkamp – som beslöt sig för att Bernhards verk skulle ”återföras” till Österrike för att den österrikiska publiken skulle få möjlighet att se hans dramer på scen och läsa hans böcker, och forskare få tillgång till arkivmaterialet. Thomas Bernhard Private Foundation och Thomas Bernhard-arkivet hade en central roll i detta arbete då de sammanställde en kommenterad upplaga av hans samlade verk om tjugotvå band som gavs ut av Suhrkamp.
I dag existerar inte alls samma polarisering kring Thomas Bernhard och hans pjäser spelas på alla teatrar, även de mest traditionsbundna och prestigefulla. I ett land där kulturen utgör en viktig komponent för dess identitet har han fått ställning som ”Staatskünstler” (ett slags nationalskald). Med sin nyfikna läggning och idoga läsande av dagstidningar, och dessutom en tid som kriminalreporter i yngre dagar, skulle han kanske i hemlighet ha upplevt en viss glädje över att titlarna på hans pjäser – Helt enkelt komplicerat (Einfach kompliziert), Appearances are deceiving (Der Schein Trügt), Teatermakaren (Der Theatermacher) och The World-Fixer (Der Weltverbesser) – samt neologismer som ”Lebensmensch” (närmaste person eller livskamrat) ofta förekommer i medier och citeras flitigt av politiska makthavare från alla läger, ja att de numera ingår i Österrikes kulturarv.
TEXT: Marie-Christine Baratta-Dragono
Översatt från franska av Magdalena Sørensen
Marie-Christine Baratta-Dragono är lektor i fransk och engelsk litteratur, utbildad vid École Normale Supérieure i Paris, f.d. lektor vid Romanska Institutionen i Lund, f.d. chef för Franska Institutet i Malmö och i Bonn, generalsekreterare för Thomas Bernhard-Privatstiftung i Wien 1998–2014, Senior Adviser för danskompaniet Nadaproductions/Amanda Piña i Wien.
kultur@bulletin.nu
