Det hade tisslats och tasslats under något år i huvudstaden om att en ny tidning var på gång. Den skulle visst heta Sverige.

Bakom satsningen stod några av sekelskiftets mest namnkunniga skribenter. Verner von Heidenstam var pådrivande. Han ville se något nytt, som skulle höja sig ovan partipolitiskt käbbel och i stället satsa på kvalitet och kultur. Förebilderna var internationella snarare än svenska: Le Temps, Journal des Débats, Le Figaro… Akademiker som Helmer Key och Oscar Levertin skulle vara redaktörer. Ett bolag hade grundats – Tidningsaktiebolaget Sverige – och tunga namn hade rekryterats. 

Finansiärer saknades inte. Det här var de svenska storindustriernas gryningstid. Exempelvis var bankmannen K A Wallenberg intresserad. Och man ville gärna lansera i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården sommaren 1897.

Planen var inte huggen i sten. Om det inte gick att köpa Aftonbladet, så kunde man tänka sig att bygga upp eget från grunden. Tillfälligheter verkar ha styrt att det blev som det blev. Bankiren Ernest Thiel köpte loss en annan av Stockholmsdrakarna, och gick in i projektet som storägare i stället för Wallenberg.

Därför blev det Svenska Dagbladet. SvD hade egentligen grundats redan 1884, men företaget hade länge blött pengar och sett redaktör efter redaktör komma och gå. Uppfinnaren Gustaf de Laval hade pumpat in kapital, men utan att få ordning på produkten.

Söndagen den 2 maj 1897 kom så det första nya numret ut. Förstasidan var ren från annonser. En kraftfull linjeartikel stakade ut skillnaderna mellan ”Kulturpolitik och partipolitik”, helt enligt Heidenstams idéer. Utrikesdelen var bredare än hos konkurrenterna. Och längst ner ”under strecket”: en fördjupningartikel om August Strindberg. Bland medarbetarna åren efter nystarten hittade man namn som Hjalmar Söderberg, Ellen Key, Gustaf Fröding, Georg Brandes … En institution var född.

Men man kan ju undra hur det skulle ha låtit om tidningen hade lanserats idag. ”AVSLÖJANDE: Bankiren Thiel bakom hemligt högerprojekt – ska driva kulturkamp med Heidenstam”.

Varför startar någon en tidning? Det är en fråga som har ställts av proffstyckarna inför lanseringen av Bulletin. Kommentariatet har dragit paralleller till partipolitiska satsningar, eller till näringslivsorganisationers olika försök till opinionsbildning. Särskilt åsiktsmaskinerna till vänster tycks ha haft svårt att acceptera tillkomsten av en ny arena som primärt inte är till för dem. De har å ena sidan drivit konspirationsteorier i stil med att Svenskt Näringsliv på något sätt i det fördolda skulle ligga bakom Bulletin, och å andra sidan beklagat sig över att LO inte hostar upp medel för något motsvarande för vänstern.

Att Bulletin skulle kunna startas som både en affärsidé och en publicistisk vision verkar inte vara möjligt att koncipiera.

Debattörerna skulle nog förstå mer om de riktade blickarna åt ett annat håll. Bort från det fackliga fiaskot Politism. Bort från näringslivets idéarbete på Smedjan. 

Många av oss på Bulletin är fostrade i SvD. Ingen av oss är tyvärr någon Heidenstam, och man ska väl dra sig för jämförelser även i övrigt. Men kanske ligger det närmare till hands, ändå, att vår uppfattning om publicistik går att skönja i den redaktionen? Förväntar man sig ett politiskt propagandaorgan kommer man att bli besviken.

“Förväntar man sig ett politiskt propagandaorgan kommer man att bli besviken.”

En tidning är vidare inte enbart en publicistisk idé. De materiella förutsättningarna måste också finnas. Visst förekommer rena mecenater, men ofta handlar det snarare om ny teknik eller distributionsformer. Senast det lanserades dagstidningar i Sverige var när Jan Stenbeck introducerade gratistidningarna, genom en genial distributionslösning i tunnelbanesystemet. 

1897 var industrialismens era. I dag har Sverige haft decennier av it-under. Det finns gott om samhällsintresserade entreprenörer. Internet har förändrat spelreglerna för pressen, men svenska mediehus har ännu inte riktigt greppat hur. Och ungefär som i slutet av 1800-talet (då det fanns fyra dagstidningar i Stockholm, men ingen riktig kvalitetstidning) finns det ett missnöje med nivån i den allmänna debatten. Kanske finns det ändå utrymme för något nytt? Det är i alla fall inte så konstigt att några anser det, och är beredda att försöka.

Vänsterns konspirationsteoretiker kan ta av foliehattarna. Det handlar inte om något indoktrineringsprojekt. Bulletin vill erbjuda artiklar av så pass hög kvalitet att läsarna är beredda att betala. 

Det är naturligtvis ett risktagande, nu som då. Ernest Thiel var inte nöjd med (huvudsakligen den ekonomiska) utvecklingen efter något år. Han drog sig ur, och sålde sin del. Ny storägare blev gruvindustriledaren G E Broms. Men det var ingen dålig affär. När Thiel sålde hette det att han var den ende dittills som hade tjänat ett enda öre på SvD.

Det går att starta en kvalitetstidning utan dold agenda. Det visar berättelsen om Sverige.