När svenskarnas pensioner placerades på börsen blev de en del av kasinoekonomin och därmed oförutsägbara. Förändringen gav också en föraning om annat som komma skulle. I dag använder vi barnen som insatser i kasinospelet om samhällets framtid.

Hur det kommer att gå kan vi inte ha någon aning om eftersom vi har frånhänt oss den samlade, övergripande kontrollen. Där de yngsta tidigare skulle ges de bästa möjligheterna behöver de numera skyddas från de omständigheter vi erbjuder dem.

Varför finns områden som Hjällbo, Hjulsta, Husby och Herrgården? Varför bor aldrig beslutsfattarna eller de som vill avreglera migrationen i de delarna av staden? Varför flyttar de inte dit med sina barn?

FN:s barnkonvention antogs av generalförsamlingen 1989 och grundtanken är att barn har rättigheter som egna individer. De viktigaste principerna är att alla barn har lika värde och samma rättigheter, rätt till liv och utveckling och rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som rör dem.

2018 bestämde riksdagen att barnkonventionen skulle införlivas med svensk lag – från och med januari 2020 – och flera jurister påpekade då att den nationella lagstiftningen redan täcker in det som står i konventionsartiklarna. I Sverige finns dessutom ett starkare skydd, inte minst för flickor, när det handlar om barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning.

Som alla internationella överenskommelser är barnkonventionen en kompromiss – i det här fallet mellan länder som vill barnen väl och sådana som struntar i hur de har det. Religiösa hänsyn har vägt tungt. När organisationer som Rädda Barnen och Unicef applåderade riksdagsbeslutet kombinerades glädjen över symbolvärdet – vi blir som andra – med oviljan att slå sig för bröstet – vi har visserligen varit mer framsynta och barnvänliga än andra, men vill inte låtsas om det.

Att de inbyggda värderingskonflikterna i konventionen nu också finns inskrivna i svensk lag kan därför ses som en bekräftelse på att Sverige blivit mindre exceptionellt och att barnens uppväxtvillkor här hemma blivit mer olika, och ibland till och med väsensskilda.

I artikel 5 sägs att staterna ska ”respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller, där så är lämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja”. Stödet blir här inte överdrivet starkt för den som skulle vilja dra hedersförtryckare inför rätta.

Artikel 14 stipulerar att konventionsstaterna måste respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Här framhålls samtidigt att staterna ”ska respektera föräldrarnas och i förekommande fall vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”. I nästa mening heter det att ”friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter”.

Hela den fjortonde artikeln kan användas som argument av föräldrar, som av religiösa skäl vill reglera sina barns uppväxt i en separatistisk miljö.

Det lär i andra frågor bli oklart vilket ansvar som kan utkrävas med konventionen som grund. Vad händer till exempel om en kommun inte anses garantera barnets rätt ”att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” eller inte tillhandahåller ”lämpliga och lika möjligheter […] till rekreations- och fritidsverksamhet” (artikel 31)?

Hur tillämpas detta i Hjällbo eller Husby? Kommer någon över huvud taget att bry sig?

Konventionen lämnar även utrymme för olika länder att göra egna tolkningar, som i artikel 12 där det heter att barn ska ges möjlighet att bli hörda ”på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler”. Barns yttrandefrihet får inskränkas om det anses nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

Och vad som i artikel 17 avses med att ”uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet” kan med säkerhet också tolkas olika av olika regimer.

Sverige har med tiden blivit mer likt andra länder, med hederskultur och tydligare könsuppdelning i miljöer där beslutsfattarna ogärna rör sig. Barnkonventionen säger visserligen att barn ska höras i frågor de berörs av, men i texten betonas också föräldrarnas rätt att bestämma hur deras barndom ska se ut. FN-kompromissen löser naturligtvis inte problemet med barnen som far illa.

Inför våld och sociala problem i nya former står det försiktigt toleranta samhället handfallet, vant som det är vid utredningar och fikasamtal. De förebyggande insatserna har inte hjälpt och de repressiva känns obekvämt artfrämmande. Socialtjänsten våndas över hur den ska kunna gripa in mot föräldrar som låser dörren och kommunstyrelsen vet inte vad den ska göra med stadsdelar som fått förfalla.

Ändå fortsätter många att hoppas på vinst på kasinot i form av förbättrad integration. Det är barnen som ska få det att rassla till i automaten; de ska lösa allt som de vuxna misslyckats med, bussas omkring, bli pjäser i skolornas krishantering, sjunga de bortglömda sångerna om fred och rättvisa. Den konvention de tilldelats förmår dock inte riktigt dölja hur lågt deras framtid värderas.

Barnkullarna växer i Hjällbo och Husby och med dem omgivningens bekymrade miner. Finns den sortens bostadsområden mest till för att de som inte bor där ska känna sig glada över att ha andra adresser? Tacksamhet, lättnad? Skäl att inte klaga över petitesser i den egna tillvaron?

Förväntningar är som tillit, de sänks snabbare än de byggs upp. För barn i Sverige har kriminaliteten blivit bakgrundsmuller; flera av dem växer upp med skottlossning på torget, knarkgömmor i närbutiken och vägspärrar vid skolvägen. Också de som inte befinner sig precis där brottslingarna tillåts härja tar med sig denna oro in i tonåren.

Barnkonventionen räcker då knappast som skydd mot de elaka och barnfientliga förhållanden, som kunnat spridas i ett samhälle som egentligen bara ville vara snällt.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu