När Trollhättan nästa höst stänger två skolor för att försöka minska segregationen bekräftas ett mönster i den svenska skolvardagen. På många håll har lokalpolitikerna gett upp hoppet om skolor som fungerar dåligt och i stället bestämt sig för att skicka deras elever till andra delar av staden.

300 elever från Kronanskolan och Frälsegårdsskolan kommer från och med höstterminen 2021 att bussas till fem andra skolor i Trollhättan. Flera kommuner har också satsat på att bygga större, centralt belägna skolor. Fler skolbarn samlas på samma ställe och de får längre väg till skolan. Eftersom integrationen inte verkar komma på naturlig väg får omplaceringarna drag av både nödåtgärd och tvångsåtgärd. 

Men det här är inte något nytt. Det har tidigare skett i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Gävle. Till hösten läggs högstadiet på Skäggetorpsskolan i Linköping ner eftersom barn- och ungdomsnämnden inte vet hur den annars ska bete sig. Om segregationen ska kunna minska måste barnen hjälpa till.

Ingen vet hur det går för någon

Trots att omflyttningar och bussningar har provats förr, och fortsätter att användas, finns väldigt få utvärderingar av hur det har gått för de inblandade eller med det eftertraktade integrationsmålet.

Enligt Sofia Andersson Dharsani (S), ordförande i utbildningsnämnden i Trollhättan, spretar de rapporter som har skrivits i olika riktningar:

– Det finns studier som visar att skolbyten är förknippade med sämre skolresultat, medan andra visar på positiva effekter. Metodproblemen är stora eftersom det är svårt att isolera effekten av skolbyten från andra faktorer.

På Skäggetorpsskolan i Linköping, vars högstadium alltså försvinner till nästa läsår, har tre procent av de 206 eleverna svenska som modersmål.

Ändå har den politiska majoriteten i Trollhättan bestämt sig: något drastiskt måste göras i en stad där antalet skolor som beskrivs som segregerade har fördubblats de senaste tio åren.

Genomgående förklaras ordnings- och kunskapsproblemen i skolorna med hög andel elever med utländsk bakgrund och låg andel föräldrar med eftergymnasial utbildning. Våren 2020 gick 15 procent av niondeklassarna i Sverige ut grundskolan utan godkända betyg, men det är en siffra som varierar kraftigt från skola till skola.

På Skäggetorpsskolan i Linköping, vars högstadium alltså försvinner till nästa läsår, har tre procent av de 206 eleverna svenska som modersmål. Hälften av eleverna är nya i landet och har börjat i svensk skola efter januari 2015. Flertalet väntas sakna behörighet till gymnasiet efter vårterminen. År 2018 var 39,7 procent av skolans elever behöriga och 2019 hade siffran sjunkit till 36,8 procent.

I barn- och ungdomsnämndens beslutsunderlag står: ”Förvaltningen gör bedömningen att den aktuella elevsammansättningen på Skäggetorpsskolans högstadium inte ger eleverna de förutsättningar som krävs för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling.”

Ökande skolsegregering, minskade kunskapsresultat

Eleverna ska därför fördelas på sju andra skolor. Situationen i Linköping är ett bra exempel på det allmänna tillstånd som beskrivs i en aktuell sammanfattning från IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, som sorteras under arbetsmarknadsdepartementet:

”Barnen träffar i större utsträckning andra elever med samma bakgrund. Till exempel går elever med utländsk respektive svensk bakgrund i dag oftare i olika skolor. […] De ökade skillnaderna i skolresultat beror uteslutande på ökad skolsegregation.”

Invandringen är således en av de faktorer som har förändrat den svenska skolan och gett den nya förutsättningar. I Malmö har skillnaderna mellan skolor i olika stadsdelar ökat under flera decennier. Länge framställdes det som en tillgång att man kunde få höra en mängd olika språk på Rosengårdsskolans skolgård, men när den sista svensktalande eleven slutade började man tala öppet om gettoisering, både bland lärare och föräldrar.

Ohörda nödrop i Rosengård för 20 år sedan

De bristande kunskaperna i svenska var inte det enda bekymret. Det har nu gått nästan 20 år sedan rektorerna på samtliga skolor i Rosengård skickade ut ett nödrop i form av ett gemensamt brev till stadens politiker. I det beskrevs situationen som ohållbar och våldsam och det betonades att problemen snabbt höll på att sprida sig nedåt i åldrarna. Det var ett anmärkningsvärt dokument, som då inte väckte någon offentlig debatt.

Däremot rönte det stor uppmärksamhet när Rosengårdsskolans högstadium lades ner 2013. Då hade Skolinspektionen återkommande kritiserat förhållandena, bland annat det faktum att sju av tio elever saknade behörighet till gymnasiet. Senare stängdes högstadierna på Örtagårdsskolan och Kirsebergsskolan. Våren 2015 låste skyddsombuden tillfälligt dörrarna till Värner Rydénskolan sedan klassrum slagits sönder och lärare dödshotats. 

– Vi har satsat på att bygga centrala skolor och större skolor i Malmös västra delar där socioekonomin är bättre, säger Hans Nilsson, utbildningschef på grundskoleförvaltningen. 

– Vi har försökt med profilskolor i våra utsatta områden, men elever från andra områden söker sig inte dit. Vi bussar inga elever, men vi har fria busskort till dem som vill gå i en skola längre bort från hemskolan, fortsätter han.

Bättre på den ena skolan, sämre på den andra

Någon riktig utvärdering av utflyttningen av elever från stadsdelar som Rosengård har enligt Hans Nilsson inte gjorts.

– De flesta från Rosengårdsskolan hamnade på närliggande skolor där det också fanns socioekonomiska utmaningar. När vi lade ner Kirsebergs högstadium på grund av oroligheter fick vi en god effekt på den skolan, men det medförde samtidigt ökat stök på Rönnens skola dit eleverna flyttades initialt, säger Hans Nilsson. 

I dag har majoritetsförhållandena i Malmös grundskolor kastats om. Andelen elever med utländsk bakgrund är större än andelen med inhemsk bakgrund. Enligt SCB:s statistik och definition – med utländsk bakgrund avses dem som är utrikes födda eller födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar – har 53,7 procent i årskurs 7–9 i de kommunala skolorna utländsk bakgrund.

Bussning och andra integrationsinsatser verkar emellertid ensidigt inriktade på att flytta elever från stadsdelar med många invandrare till områden med färre.

Det finns föräldrar som är positiva till integration, men som valde bort Linnéskolan därför att integrationen inte skulle involvera deras egna barn.

Redan 2007 började man bussa elever från Kroksbäcksskolans högstadium till Linnéskolan i stadsdelen Limhamn. Under den treårsperiod då skolan i Kroksbäck renoverades gjordes en ovanligt omfattande utvärdering av Berit Wigerfelt, lektor vid dåvarande Malmö högskola. På Linnéskolan fanns en oro för stök och bråk och de första informationsmötena med föräldrarna beskrevs som ”hätska”.

Flera Limhamnsbarn bytte till andra skolor. Wigerfelt noterade i sin rapport ”Kroksbäck möter Linné” att ”det finns föräldrar som är positiva till integration, men som valde bort Linnéskolan därför att integrationen inte skulle involvera deras egna barn”.

Uppdelning och segregering trots goda intentioner

Både elever och personal menade att det hade blivit ”mer högljutt och livligt” efter Kroksbäckselevernas ankomst. Med tiden minskade konflikterna och misstänksamheten från båda sidor, men ”trots en ökad acceptans och förståelse för varandra existerar uppdelningen likväl”.

En förhoppning var att barnen från Kroksbäck skulle förbättra sina betyg i den nya, lugnare och mer studiemotiverande miljön. Enligt utvärderingen lyckades detta i viss mån, men bland dem som gick ut högstadiet på Linnéskolan våren 2010 var skillnaderna fortfarande stora. Av eleverna från Limhamn var det sex procent som inte nådde gymnasiebehörighet medan motsvarade siffra för dem som flyttats dit från Kroksbäck var 20 procent. 

När Tynneredsskolan i Göteborg stängdes 2017 skrev stadsdelsförvaltningen: ”Bakgrunden till beslutet var att nämnden ville erbjuda eleverna i Tynnered en bättre skolmiljö och bättre förutsättningar att nå goda skolresultat. Dessutom ville nämnden öka integrationen i stadsdelen. Det är en del i arbetet med att skapa ett jämlikt Göteborg.”

“Det vi kan konstatera är att arbetet med integration och segregation aldrig tar slut”, säger Eva Levin, verksamhetschef för grundskolorna i Gävle.

Även här ansågs möjligheterna att på plats skapa ”en bättre skolmiljö” uttömda, vilket innebar att barnen i stället fick ta bussen till en skola längre bort. I beslutsunderlaget skrev förvaltningsdirektören i stadsdelen Västra Göteborg: ”Genom förslaget blandas elever från olika socioekonomiska områden på stadsdelens skolor och integrering främjas.” 

Någon utvärdering har inte gått att uppbåda, vare sig hos stadsdelen eller hos Göteborgs centrala grundskoleförvaltning. I oktober 2020 beslutade emellertid grundskolenämnden att sänka den längsta acceptabla skolvägen för elever i årskurs 7–9 från åtta till sex kilometer.

– Det vi kan konstatera är att arbetet med integration och segregation aldrig tar slut, säger Eva Levin, verksamhetschef för grundskolorna i Gävle.

Ju populärare skola, desto mer elever med svensk bakgrund

År 2012 beslutades att flera högstadieskolor skulle stängas för att ersättas med en ny central skola med upp till 750 platser, Vallbacksskolan. När den slog upp portarna tre år senare fanns en förväntan på att elevgruppen skulle bli blandad, men enligt Levin ökade andelen med svensk bakgrund ju populärare skolan blev. Elever med utländsk härkomst började i stället välja skolor där det fanns fler med samma bakgrund som de själva.

I den dåvarande barn- och ungdomsnämndens beslutsunderlag 2012 konstaterades att ”den aktuella skolforskningen visar att det inte främst är elevers medfödda eller sociala förutsättningar som avgör resultaten i skolan”. I stället sades det handla om sådant som ”går att påverka i den direkta skolsituationen – motivation, attityder till lärande och vikten av att anstränga sig”.

Skolinspektionen hade då vid flera tillfällen pekat på hur kunskapsresultaten i Gävle låg under riksgenomsnittet och stadigt försämrades. Den lokala slutsatsen blev att mindre skolor har svårt med resurserna och att det krävs stora högstadieskolor för att möta skollagens krav.

Villervalla i Vivalla

Vivalla i Örebro finns med på polisens förteckning över särskilt utsatta områden och 2017 lade kommunpolitikerna ner Vivallaskolans högstadium. Även här handlade det om en ohållbar undervisningssituation, dåliga resultat och avskärmning från resten av samhället. Eleverna fördelades på fyra andra skolor.

Jan Jämte, lektor på Örebro universitet, håller i en utvärdering som väntas bli klar i april 2021. Innan dess vill han inte kommentera utfallet. Forskningsprojektet ska bland annat undersöka ”initiativets möjliga betydelse för skol- och samhällsutvecklingen i stort”.

I Stockholm finns enligt grundskoledirektören Lee Orberson ingen uttalad bussningsstrategi. Eftersom elevantalet ökar har man inga lediga skolplatser.

De senaste åren har nyanlända elever utan kunskaper i svenska ofta styrts till vissa skolor för att få geografisk spridning. Så har det skett i till exempel Södertälje, där utbildningsdirektören Monica Sonde talar om ”skolor med stora utmaningar”, och i Uppsala, där 18 kommunala grundskolor av totalt 59 har förberedelseklasser.

I Stockholm finns enligt grundskoledirektören Lee Orberson ingen uttalad bussningsstrategi. Eftersom elevantalet ökar har man inga lediga skolplatser:

–När nya skolor planeras läggs de så att man ska få en blandning i upptagningsområdet. Heterogena elevgrupper är något positivt, det gynnar alla.

Rågsved lägger ner och öppnar igen

Tidigare har bland annat Rågsveds högstadium lagts ner av samma skäl som i Rosengård och Vivalla. Inte heller här gjordes någon bedömning av resultatet när eleverna flyttades till andra skolor. Högstadiet i Rågsved kommer nu att öppnas igen eftersom antalet elever har blivit så stort.

Mycket energi har de senaste åren lagts på att fördela nyanlända barn över stora delar av Stockholm. Förberedelseklasser har startats både i innerstaden och i en del närförorter.

– Bara under 2019 kom 1 600 nyanlända skolbarn till Stockholm. De flesta går i skolor nära hemmet, men många, flera hundra, har omfördelats. Vi har också en stor grupp nyanlända, till exempel kvotflyktingar, som har placerats i områden med bättre socioekonomisk standard. De barnen börjar enligt närhetsprincipen i de närmaste skolorna och på så sätt får vi automatiskt mer heterogena elevgrupper, säger Lee Orberson. 

TEXT: LARS ÅBERG