Kan man som Natoförespråkare, vän av Ukraina och som övertygad om vikten av USA som ledare av den fria världen stödja Donald Trump i det amerikanska valet? Svaret är ja enligt Ronie Berggren som här förklarar varför Trumps styrkor uppväger hans svagheter – och särskilt när alternativet är Joe Biden.
Under republikanernas primärval 2016, ställde jag i en debattartikel i Aftonbladet den retoriska frågan om det gick att stödja Donald Trump som president?
Mitt svar var då ja. Nu åtta år senare håller Trump återigen på att vinna republikanernas primärval. Går det fortfarande att stödja honom?
Mitt svar är fortfarande ja. Inte för att orosmoln inte existerar.
Trumps övertro på en uppriktig förhandling med Putin, skepsisen mot Nato och republikanernas avvisande inställning till Ukraina, oroar.
Trumps envisa hävdande att han vann presidentvalet 2020, likaså (läs gärna min egen granskning av den saken). Därför hade jag helst önskat någon annan republikan än Trump. Men Trump kommer att bli republikanernas presidentkandidat och hans svagheter måste därför vägas mot hans styrkor, samt mot Demokraterna som alternativ.
Trump hade ett framgångsrikt presidentskap. Ekonomin var – trots coronapandemin – historiskt stark, tack vare Trumps avregleringar och skattesänkningar.
Trump uppfyllde kampanjlöftet från 2016 och säkrade gränsen mot Mexiko. Den blev så säker att den blev en icke-fråga i valet 2020.
Trump tillsatte tre konservativa domare, vilket gjorde Högsta domstolen konservativ. Genom oljeborrning och fracking gjordes USA energioberoende.
Trump drev också en tuff utrikespolitik. När Islamiska staten reste sig 2013, så avfärdade Trumps företrädare Barack Obama dem som ett ”juniorlag”.
Trump besegrade ISIS och eliminerade dess ledare. Han lade hårda sanktioner på Iran och eliminerade dess främste general, Qasem Soleimani. Han medlade genom Abrahamavtalen, fred mellan Israel och dess grannar och han tog ställning för Taiwan mot Kina.
Samtidigt drev Demokraterna fyra år av politisk häxjakt. Redan 2016 lät deras presidentkandidat Hillary Clinton iscensätta en smutskastningskampanj om att Trump skulle vara en rysk spion, vilket okritiskt förmedlades vidare av media.
”Rysslandskopplingen” har nu debunkats av statliga utredningar och grävande journalister.
Men sedan Trump pålyste sin återvalskampanj har häxjakten fortsatt genom de otaliga politiserade rättsprocesser som pågår i detta nu (att svensk media inte rapporterat om problematiken med dessa processer förändrar inte fakta).
Det går alltså att stödja Trump utifrån hans eget politiska track-record, men också för de kampanjlöften han gett inför en kommande mandatperiod.
Hans två återkommande löften som han ger på varje kampanjrally, är:
• ”Drill, baby, drill!” Det vill säga att återigen göra USA energioberoende, som det var innan Biden tog över och satte restriktioner för energivinning.
• Säkra gränsen och massutvisa. Därtill lovar Trump att göra gränsen säker igen och påbörja den största massdeportationen av illegala invandrare i amerikansk historia. USA måste göra det för att bli tryggt och säkert igen.
Men även Europa bör ha nytta av att följa och dra lärdom av en sådan politik.
Därtill går det också att stödja Trump för att Demokraterna – sitt namn till trots – inte är tillräckligt demokratiskt hederliga för att vara ett trovärdigt alternativ.
Samt för att partiets president Joe Biden, tillhör den överklassvänster som driver utopisk politik långt över vanliga arbetande amerikaners huvuden.
Med detta sagt finns det inga anledningar att romantisera Trump.
Saklighet behövs i förhållande till hans styrkor såväl som svagheter. Men när plus ställs mot minus blir utfallet ändå tydligt: Trump har störst potential att lyckas med att göra USA lite mer typiskt amerikanskt, och därmed lite mer storslaget igen. Det vore bra också för övriga världen.
Därför blir Trump fortfarande den bästa presidenten.
