I Expressen-artikeln ”I moskén vill jag direkt bli muslim”, skriver journalisten Nanna Olasdotter Hallberg om sin nyfikenhet på islam. Och även om hon i slutändan väljer att göra som hon alltid gjort tidigare; fundera vidare -- så får läsaren möta influencern Maria Reina, som faktiskt har konverterat.

Att ”komma ut” som muslim i Umeå där familjen bodde kring 2015 när IS härjade, ”stack ut”, berättar Maria Reina, och jämför konvertiters berättelser i Sverige med hur det förr var att komma ut som homosexuell. Nanna Olasdotter Hallberg reflekterar:

”Många av de som just nu konverterar är så kallade zoomers med föräldrar som är 70-talister och mor- och farföräldrar ur 40-talistgenerationen. För hur gör man egentligen uppror mot dem som uppfann tonårsrevolten, testat palettens alla droger och velat krossa samhällets alla normer och institutioner? Blir man kanske muslim?”

Det ligger en hel del i det. Många västerlänningar konverterar onekligen för att protestera mot Israel eller för att hitta ett andligt ankare; ett uppror mot den ytliga, omgivande västerländska samtidsandan.

En religion som kräver underkastelse

Men faktum är följande: Islam är ingen rebellisk rättvisereligion, det är en underkastelsereligion -- vars mål är en värld där alla underkastat sig islam. Det sistnämnda kan skönjas överallt där islam får makt och blir dominant. Idag är Afghanistan det mest fruktansvärda exemplet. Men ingenstans i den islamiska världen finns västerländska friheter, det vill säga friheten att vara rebellisk på samma sätt som man kan vara i Väst.

Att islam kan framstå som en rebellisk rättvisereligion här i Väst (där amerikanska ”Nation of Islam”, tagit idén om islam som en upprorsideologi längst) beror enbart på att det västerländska majoritetssamhället är just västerländskt.

Obekväma frågor som aldrig ställs

Här i Väst har islam ännu inte styrka nog att vara dominant i förhållande till utomstående (däremot finns i Väst ett internt islamiskt förtryck) men kan för utomstående däremot framstå som just rebelliskt -- som en religion som ”vågar” gå mot strömmen, och på så vis locka sökande svenskar som, likt Expressenreportern Nanna Olasdotter Hallberg, också skulle kunna lockas av andra religiösa- eller ideologiska subkulturer på Västvärldens postmoderna smörgåsbord.

Rebelliskheten blir således ett verktyg för att värva rekryter i strävan efter målet att fullborda också Västvärldens underkastelse. Att det sistnämnda är målet skiner även igenom i Expressenartikeln.

Paradox om homosexuella

Influcencerkonvertiten Maria Reina jämför att komma ut som muslim, med att förr komma ut som homosexuell; men motsätter sig homosexuella äktenskap.

Man får utgå från att hon talar sanning när hon säger att hon respekterar homosexuella och att bara Gud i slutändan dömer, men måste samtidigt förstå att det är en syn som harmonierar i en västvärld där islam måste framstå mer som rebellisk än som en dominansreligion.

I länder där islamisk makt dominerar, råder inga tvivel om vilka straff som gäller för homosexuella.

Men symptomatiskt för svensk islamrapportering under hela 2000-talet, så ställs inga följdfrågor som:

Vad gör muslimer i Sverige för att stoppa förtrycket av kvinnor i Afghanistan? För att stoppa den teologiska hetsen mot judar? För att stoppa morden på homosexuella i den islamiska världen?

Eftersom allt görs i islams namn, vad gör dessa rebeller i Sverige för att i islams namn fördöma dem som tolkar islam som en dominansreligion istället för en inom-västlig rebellreligion?

Frågorna ställs inte, likväl skymtar svaren också i artikeln.

Reportern Nanna Olasdotter Hallberg berättar nämligen att hon i sitt eget sökande kring islam hade svårt att få gensvar: ”När jag besökt min lokala moské har jag fått långa misstrogna blickar som svar när jag frågat om konvertering. Och när jag skrivit till olika muslimska föreningar eller offentliga muslimer har mejlkorgen gapat tom utan svar.”

Självklart har de ignorerat henne. Hon har framstått som en vanlig trotsig västerlänning, inte som någon redo att underkasta sig gudslagarna.

Om Väst på sikt vill överleva som västerländsk civilisation, så behövs journalister som klarar av att lyfta perspektiven högre än vad Nanna Olasdotter Hallberg i sin text gör.