Sakta tycks ett uppvaknande ske hos svenska politiker kring innebörden av islamiseringen av Europa. Det behövs. Förra lördagen demonstrerade tusentals muslimer – med kopplingar till den i många länder terrorstämplade organisationen Hizb ut-Tahrir – för upprättandet av ett kalifat, alltså en islamisk världsstat.

Sverigedemokraterna är det parti här i Sverige som under längst tid har kritiserat islamiseringen. Inför EU-parlamentet sa SD:s nya parlamentariker Beatrice Timgren häromdagen så här:

”Min dotter ska inte växa upp i ett Europa präglat av islamistiska värderingar”.

Hon berättade sedan om hur Irak överväger att tillåta äktenskap för flickor så unga som 9 år, och fortsatte:

”Dessa medeltida värderingar sprids och normaliseras nu i Europa på grund av naiva och ängsliga politiker som inte vågar skydda vårt sätt att leva.”

Även Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch tycks ha kommit till viss insikt om den islamiseringsproblematik som kristdemokraterna under årtionden blundat inför. I den förra veckans partiledardebatt sa Ebba Busch att det finns en värderingsstrid som Sverige nu måste ta:

”Islam, så som den praktiseras i totalitära stater med förtryckande regimer, islam kan alltså inte praktiseras på det sättet i Sverige.”

Dessa uttalanden bör välkomnas. Såväl Beatrice Timgren som Ebba Busch gör det tydliga ställningstagandet som behövs för att värna Europas framtid som en västerländsk kontinent. Men argumentationen behöver slipas.

Timgrens referens till medeltiden visar på bristande historiekunskap. Europeisk medeltid hade en kristen, inte en islamisk kvinnosyn. Den spanske författaren Dario Fernandez-Morera, redovisar i sin bok ”The Myth of the Andalusian Paradise” (2016) tydligt skillnaderna:

Året 711 invaderades det kristna visigotiska Spanien av islamiska härar från norra Afrika. I det som blev den islamiska delen av Spanien könsstympades flickor och användes som sexslavar. En svart flicka kostade 300 dinarer, en vit obildad flicka 1000 denarer, och en vit flicka som kunde sjunga 14 000 dinarer. Kvinnlig frihet existerade inte, och kvinnor som begick äktenskapsbrott stenades. Politisk makt för kvinnor var inte att tala om.

I det katolska Spanien kunde kvinnor däremot inneha den högsta politiska makten. Återerövringen av de ockuperade islamiska områdena 1492 leddes av drottning Isabella I av Kastilien. Markägande katolska kvinnor var medbestämmande i de lokala församlingarna, och kvinnor kunde arbeta i allehanda yrken och umgås med män. Deras vittnesmål i rättegångar var lika mycket värda som mäns, vilket fallet inte var i den islamiska delen av Spanien. Fernandez-Morera ägnar ett helt kapitel åt skillnaden i kvinnosyn mellan de islamiska och katolska Spanien.

Men denna historia kan inte dagens socialistiskt skolade västerlänningar acceptera. Än värre än Timgrens anspelning var när Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund inför Almedalsveckan 2016 också noterade en värderingskonflikt i Sveriges förorter, men då sa att:

”Det kommer en stor grupp människor till Sverige från Mellanöstern som har uppfostrats och vuxit upp med helt andra värderingar när det gäller jämställdhet, många gånger värderingar som fanns här ett antal generationer tillbaka, kanske på 1800-talet.”

Svenska politiker behöver förstå att islamiska värderingar inte härrör från medeltiden utan från islam. Svenska män hade en kristen kvinnosyn såväl på 1800-talet som på 1400-talet. Det som står emellan Europa och en ”unken kvinnosyn” är alltså inte tidskontexten utan civilisationskontexten. Kristen civilisation skiljer sig från islamisk civilisation.

Men även Ebba Buschs resonemang brister. Med undantaget för shiamuslimska Iran, som har en teokratisk regim som styr över en i grunden tämligen sekulär (och i ökande utsträckning kristen) befolkning, så råder motsatt förhållande i den sunnimuslimska världen. Där råder på många håll islamiska värderingar på folknivå som trycker på underifrån, vilket stoppas av – eller tack vare – just de förtryckande regimerna som vet att det är helt nödvändigt att stoppa de radikala islamisterna.

Dessa islamister, som inte kan verka i frihet vare sig i Saudiarabien eller Egypten, flyr därför till ett mycket naivt Europa, som inte begriper att de mest radikala islamisterna kommer hit för att utnyttja vår yttrandefrihet i kampen för upprättandet av en islamisk världsordning. I den brittiska skriften ”Granta Magazine” nr 103 från 2008, skriver journalisten Richard Watson hur radikal islam – med predikanter som predikade om kalifat och värvade terrorister – kunde få fäste i Storbritannien samtidigt som de flydde från ett islamiskt Mellanöstern där de skulle ha torterats eller dödats för dessa åsikter:

”I mer än ett decennium […] var extremistpredikanter fria att radikalisera och rekrytera den missnöjda muslimska ungdomen, eftersom det troddes att kritik av dem vore detsamma som att kritisera religionen, även när de uppviglade till hat.”

Om problemet som växer fram i dagens Europa ska kunna tas itu med så räcker det inte att bara förstå att det finns en värderingskonflikt. Man måste också förstå att denna värderingskonflikt inte beror på slumpen, utan på att Europa öppnat upp för invandring av människor som önskar nyttja europeisk frihet för att sprida sina egna totalitära maktstrukturer.

För att sammanfatta: Det inger hopp att ledande politiker äntligen börjar tala om dessa ämnen. Men problemen har tillåtits rota sig djupt, och politikerna måste förstå att de just nu bara skrapar på ytan. Den mobilisering som behövs för att värna Europa som en västerländsk kontinent även för framtida generationer är nu enorm. Desto förr detta prioriteras, ju mindre mödosam blir uppgiften.