SVT sände på tisdagen 13 februari den norsk-producerade dokumentären ”I väntan på Armageddon”, om den farligt fanatiska evangelikala amerikanska kristna högerns lojalitetsband till Israel.

Det var så förhållandet framställdes i dokumentären, som kretsade kring den kände liberale amerikanske reportern Lee Fang från The Intercept, som inte har något till övers för Republikanerna.

The Intercept som för övrigt placeras på yttervänsterkanten eller klart till vänster av flera mediegranskare.

Lee Fang ”forskar” även om den kristna högerns stöd till Israel.

Mest fokus läggs i dokumentären på pastorn John Hagee, som driver det som idag är USA:s största evangelikala pro-sionistiska rörelse, Christians United for Israel (CUFI), med tio miljoner medlemmar, samt på pastor Robert Jeffress från First Baptist Church i Dallas, Texas.

Nidbilder

Deras trosföreställningar skildras utifrån vänsterns alla välbekanta schablonbilder: Att de högerkristna vill se ett storkrig i Mellanöstern, ett Armageddon, eftersom det storkriget är vad som kommer att bringa Jesu återkomst.

Bilder visas på när Israel flygbombar Gaza, varefter en predikande pastor Jeffress klipps in som hörs säga: ”Hur många av er skulle vilja uppleva en explosion av Guds välsignelse?”

Som när vi får lära känna ett kristet MC-gäng, med frälsta MC-knuttar som har som hobby att köra motorcykel tillsammans genom MC-världens häftigaste land, stanna på platser, be, sjunga — som evangelikala kristna gör — och ibland blåsa i ett judiskt shofarhorn och spela någon israelisk visa. Men det framställs som något suspekt och knäppt.

Kristna MC-grupper finns även i Sverige, helt omärkvärdigt, och deras koppling till storpolitiken är obefintlig. Men dokumentären skildrar dessa, samt grupper med mer prepper-aktiga kristna — som också finns i USA — för att visa hur fanatiska och konstiga de evangelikala är.

Detta trots att dessa grupper inte nödvändigtvis har något alls med varandra att göra. Ej heller med Israel. Men de bär läderjackor, gillar vapen, och ropar och gråter när de ber — och blir således en perfekt rekvisita för att måla bilden av evangelikala som en samling tokstollar.

Donald Trump

Andra aktörer i rekvisitan är en rabbi i Israel som, som skildras som mycket sansad, som arbetar mot Israels orättvisor och arbetar för palestiniers rättigheter.

Men huvudfokus riktas på de stora amerikanska pastorerna, och hur de träffar republikanska politiker på bönemöten, från Donald Trump i Vita huset, till kongressmän som samlas för att be.

Bitvis är dokumentären skrattretande vinklad. Den bekräftar snarare stereotypen om SVT som en institution där postmodernism och det ständigt trötta vänsterperspektivet blivit legio.

Dokumentären visar klipp på vicepresident Mike Pence och en rad mycket kända republikaner som talar på Israelkonferenser.

Samt givetvis klipp från Israel när de ”amerikanska tokstollarna” träffar Benjamin Netanyahu. Kontentan blir sedan att den här fanatiska teologin om Israel och Armageddon, finns hos starka evangelikala grupper, som i sin tur har stor makt över det republikanska partiet — ett parti som kan bringa fram presidenter med fingret på knappen till USA:s kärnvapen.

Propagandadokumentärernas död

Otroligt skrämmande, är bilden som förmedlas till tittaren.

Eller rättare sagt, det är bilden som förmedlas till den totalt okunnige tittaren. I vår tid går det inte längre att göra dokumentärer av detta slag trovärdigt.

Den kristna högern tror, precis som alla judar, att Israel är judarnas historiska land, och i teologin det löftesland som Gud lovade Abraham och dennes efterkommande. Betoningen på Jesu återkomst är en betoning på Messias ankomst.

Kristna tror så klart att Messias redan har kommit en första gång, när Jesus föddes i Betlehem för 2000-år sedan. ”Välsignad Davids son, som kommer i herrans namn!”, som vi i Sverige sjunger i ”Hosianna” varje julafton — även på SVT.

De som inte tror att Messias har kommit, men väntar på hans ankomst, är judarna. Betoningen av den kristna teologin om Jesu återkomst ligger väl i linje med judisk syn på Messias ankomst.

Det tangerar till antisemitism att helt tillstå den kristna Messiassynen, men samtidigt avfärda den judiska Messiasynen, som är vad den kristna högern – i kristen tappning om Jesu återkomst – tar fasta på.

Därtill är betoningen på teologin – som inte förklaras korrekt – i politiken, mycket överdriven. Den kristna högern är en del av USA:s stöd till Israel. USA har också otaliga demokrater, som inte är del av någon kristen höger, som stöder Israel helhjärtat.

Men denna form av kritik – i det här fallet dåligt maskerad som ”dokumentär” – är inte ny.

George W Bush

Den var som störst under George W Bushs tidiga år, eftersom han var USA:s första republikanske evangelikala president. Då släpptes i USA otaliga böcker och dokumentärer om Bushs ”fanatiska Israelstöd” (trots att det var Bush som fick Israels premiärminister Ariel Sharon att överlämna Gaza till palestinierna).

Svensk media hakade på även då. Strax innan presidentvalet 2004 släppte SVT:s religionsprogram Existens avsnittet, ”Religion och politik i USA”, där den svenska reportern Anna Lindman Barsk ställer en ledande fråga till den amerikanske liberala författaren Gore Vidal, och undrar om han anser att Bush också blivit en religiös ledare i Amerika? Gore Vidal svarar:

”Vissa använder ett religiöst språkbruk för att hetsa upp småfolket. De anses vara lovligt byte. Bush gör det jämt. Han har inget annat att tala om - än att man ska jaga ”Jesu fiender” det vill säga Muhammed. Nu kanske han startar ett religionskrig, vilket många kring honom vill.”

En på alla sätt missvisande bild av Bush. Men helt förväntad framställning från en amerikansk liberal, som SVT sedan bara vidarförmedlar till Sverige. SVT, och andra svenska kanaler, sände hösten inför valet 2004 många liknande dokumentärer - och givetvis gick Michael Moores Bushkritiska filmer på svensk TV inför valet.

Denna form av kritik mot USA:s högerkristna, är alltså inte ny – däremot är den idag mycket lätt att genomskåda, och kan inte massförtrolla på samma sätt som liknande dokumentärer kunde förr, innan Internet. Men den var ändå osmaklig.

SVT:s klena perspektiv

SVT hade kunnat fråga den kristna högern i Sverige, som står på god fot med Netanyahus regering och tror på samma teologi, om hur de ser på Israel-Palestina. SVT skulle då bli förvånade över hur ickedogmatiska dessa är, och att de inte i något som helst avseende hatar palestinier.

Istället valde SVT att sända en dokumentär av vänsterschabloner, som om året fortfarande var 1993 - och sådant fortfarande fungerade.

Det är en sak om ett privat mediehus sänder vinklade inslag eller publicerar vinklade artiklar. Det är en helt annan sak om ett statligt mediehus med ett public service-uppdrag gör det.

Det mest osmakliga var dock, utöver att dokumentären helt ignorerar det palestinska terrorhotet mot Israel, också att dokumentären sändes bara två dagar efter skjutningen mot pastor Joel Osteens pro-Israeliska megakyrka i Texas, där gärningspersonen hade gjort antisemitiska utspel och hade ordet ”Palestine” inskrivet på vapnet.

Det var lika osmakligt som dokumentären var missvisande.

Finns en grupp som fanatiskt tror på domedagen

Avslutningsvis kan sägas: det finns en grupp som verkligen fanatiskt tror på religiös teologi om domedagen. Dessa är muslimer, vars imamer överallt, ständigt upprepar samma sak, men gör det med ökad frenesi vid somliga tillfällen.

När Donald Trump i december 2017 pålyste att han skulle flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, höll två imamer fredagspredikningar där de citerade den Hadith som alltid citeras i sammanhanget, hadithen om den islamiska domedagen:

“Judgement Day will not come until the Muslims fight the Jews. The Jews will hide behind the stones and the trees, and the stones and the trees will say, oh Muslim, oh servant of Allah, there is a Jew hiding behind me — come and kill him.”

Dessa imamer var verksamma i Houston, Texas och i Raleigh, North Carolina. Varför inte göra en dokumentär om dem istället? För där finns den verkliga fanatismen. Och den är farlig på riktigt.