När det kommer till kriminalitet, våld och radikal islam – som växt så det knakar i Sverige – så uppträder de flesta (i synnerhet (S)omliga), som om att ingen visste något och att det aldrig gick att veta något.

Sanningen är en annan. Och vi kan dra lärdom genom att blicka bakåt. Dels ignorerades varningarna.

Ranstorp och Rosengårdsrapporten

2008 släppte terrorforskaren Magnus Ranstorp med kollegor den så kallade Rosengårdsrapporten, om radikalisering i Rosengård i Malmö.

Vänstern – och vänstermedia – i Sverige, gjorde allt för att dra denna rapport i smutsen och tona ner hotbilden från radikaliseringen.

Man kritiserade de källor som rapportförfattarna använt sig av. Det var en framgångsrik vänsterkampanj som gjorde Sverige mer otryggt eftersom rapporten som försökte varna avfärdades, vilket gjorde att inga politiker med makt lyssnade. Utvecklingen fortgick och allt blev värre.

Bo Holmströms dokumentär 1999

Men varningar fanns tidigare än så. Även mainstreammedia gjorde sporadiska inslag, där man mellan raderna kunde se problemen. 1999 var SVT2 i Rosengård för att göra en dokumentären ”Malmö - ett mångkulturellt paradis”. Programledaren Bo Holmström intervjuade då några unga invandrarkillar i 12-årsåldern i Rosengård. En av dessa berättar vad som händer med svenskar som kommer dit och säger:

”Är det någon svensk som kommer här, så skjuter de direkt pistol - allt”. ”Det tror jag inte på”, säger journalisten, som var van vid ett helt annat Sverige än dessa något mer mörkhyade nysvenskar berättade om. ”Jo, det tror jag på”, säger knatten och förklarar att om det kommer någon nu, så är det bara att dra upp telefonen så kommer ett gäng inom en minut.

Där och då var det ingen som gjorde någon uppföljning på det – idag vet de flesta att så är fallet, vanliga svenskar låter medvetet bli att åka till de där stadsdelarna. Några svenskar finns inte kvar.

Men tyvärr lyssnade inga politiker eller mediaprofiler när de borde ha lyssnat.

Inte på grabben, inte på Rosengårdsrapporten.

Parallella världar

Så samtidigt som svenskar satt klistrade vid serien ”Skilda världar” där i slutet av 1990-talet, byggdes parallella världar inom ramarna för det svenska samhället.

Parallella världar vars gränser nu snabbt börjat brytas ner eftersom parallellsamhället blivit så stort. Parallellvärlden har nu blivit så omfattande att den tagit sig in i ”det vanliga Sverige”: jihadism, gängbrottslighet, sprängningar, skjutningar, klanvälden, kriminell infiltration av samhällsinstitutioner skrivs det idag böcker om. Ingen tvivlar längre på att dessa nysvenska problem är omfattande.

För en tid sedan passerade jag ett invandrargäng. Killar i trettonårsåldern. En av dem skulle upplysa de andra om att en kompis de försökte få tag på inte svarade i telefonen. Så här lät det, på den här kaxiga parallellvärldssvenskan:

”Han är bög! Han svarar inte.”

Frökens förmaningar i skolan, den omtalade svenska värdegrundens pekande moralfinger, biter inte nämnvärt på parallellvärlden.

Det har vi socialisterna och liberalerna att tacka för.

De människor som trodde att de kunde styra trots att de inte kunde tänka; som valde att offra ett helt land för att experimentera med sina samhällsfantasier. Som fortsatt att mässa om att ”det måste gå” när de mötts av fakta om massinvandringens konsekvenser.

Ju längre vi väntar desto högre blir priset

Stor enighet råder idag om att Väst hade fel om Ryssland och Kina, som blev totalitära fiender trots handel och våra samhällens frihetliga exempel.

I fråga om massinvandringen har vi – som nation – också haft fel. Det har funnits röster som varit emot, som sagt ifrån. Men de rösterna har tystats, jagats och skrämts att rätta in sig i den svenska konsensuskulturen.

Integrationen fungerade inte trots bidrag och våra samhällens frihetliga exempel. Lärdomen från Ryssland och Kina är: Desto längre vi väntar med att korrigera fel, desto högre blir priset för att göra det.