När en grupp forskare följde högstadieeleverna från den stängda Vivallaskolan i Örebro upptäckte de att betygen blev sämre i de nya skolorna. Precis som i flera andra kommuner hade man lagt ner högstadiet i en stadsdel med sociala problem och flyttat eleverna för att integrationen skulle bli bättre. Men exemplet Örebro ger inget svar på om det är en lyckad metod.

Det var 2017 som högstadiet på Vivallaskolan stängdes och eleverna som den hösten skulle ha börjat där fördelades i stället på fyra andra skolor i staden. Den tydligaste mätbara effekten av flytten är att andelen Vivallaelever med gymnasiebehörighet efter nionde klass sjönk från 59 procent till 42 procent.

– Här tar man en elevgrupp och sätter den i ett nytt sammanhang och då kan det ta ganska lång tid att avkoda den nya miljön, säger Anders Trumberg, kulturgeograf och en av de fyra forskarna vid Örebro universitet som skrivit rapporten En skola i integration? Lärdomar från Örebro kommuns arbete med styrd skolintegration.

– Vi ska komma ihåg att detta är den första årskursen som flyttat, det var de som började högstadiet 2017 och gick ut 2020. De mottagande skolorna har lärt sig mer under tiden, men de har en bit att gå när det gäller hur man ska lägga upp undervisningen.

Medförfattaren Andreas Bergh, docent i pedagogik, betonar att alla skolor har sina egna kulturer.

– Man får en vana att jobba med de elever som går på skolan. Får man ett mer blandat elevunderlag kan man behöva jobba mer med exempelvis språkutvecklingen eller skaffa nya rutiner för mötena med vårdnadshavarna.

En av landets sämsta skolor

Vivalla är en av de stadsdelar i landet som av polisen definierats som särskilt utsatta områden. Utbildningsnivån och inkomsterna är låga, arbetslösheten hög. Officiellt bor runt 7 000 personer i stadsdelen, men det verkliga antalet är sannolikt högre. För knappt 20 år sedan var de boende med svensk bakgrund och de med utländsk bakgrund lika många. I dag har över 80 procent av invånarna utländsk bakgrund och bland barnen är andelen ännu större.

Läsåret 2010/2011 beskrevs Vivallaskolan som en av landets sämsta med mindre än 28 procents behörighet till gymnasiet. När beslutet om nedläggning av högstadiet togs av politikerna i Örebro 2016 hade resultaten dock förbättrats och låg strax under 60 procent, att jämföra med 83 procent i kommunen som helhet.

Från och med höstterminen för knappt fyra år sedan fördelades 120 Vivallaelever på fyra andra skolor. En majoritet av eleverna i årskurs 6 på Vivallaskolan hade då själva redan valt andra högstadieskolor. Men någon positiv effekt på skolresultaten har den här omorganiseringen alltså inte haft. När det gäller integrationen har det enligt forskningsrapporten skapats ”förutsättningar för nya möten och ökad samvaro mellan elever med olika bakgrund”, men det finns samtidigt ”problem med social oro, exkluderande normer och negativa föreställningar om Vivalla”.

På forskarspråk talas det här om ”hur viktigt personalens relationella arbete är för att skapa trygga sociala rum och välfungerande lärmiljöer”. Slutsatsen i studien blir att skolresultaten och integrationen inte automatiskt förbättras av att elever förflyttas från en skola till en annan – de organisatoriska, pedagogiska och sociala förutsättningarna har stor betydelse. Vivallaeleverna har ibland hamnat i skolor där de ”känner sig inkluderade och trygga” och i andra fall i miljöer där de ”upplever sig utestängda och misstänkliggjorda”.

Något måste hända

Kan man då med de försämrade betygen betrakta nedläggningen och flytten som ett misslyckat experiment?

– Man ska absolut inte se det som ett experiment, svarar Andreas Bergh. De som bemannar skolorna är välutbildade, men med alla omorganisationer följer utmaningar. Man hade kunnat fundera mer över överlämnandet, men i viljan att öka måluppfyllelsen och förbättra integrationen fanns ingen tvekan.

Enligt Anders Trumberg var alla inblandade överens om att något måste hända.

– Innan man bestämde sig för att lägga ner Vivallaskolan hade man puttat in medel under en längre tid för att höja kvalitén. Det har inte riktigt funkat under alla dessa år, det har inte blivit någon effekt.

I Örebrorapporten beskrivs skolsegregationen som en konsekvens av segregationen i boendet och av olika utbildningspolitiska åtgärder, främst valfrihetsreformen från 1990-talet. Stadsdelar som Vivalla benämns som ”strukturellt missgynnade områden”. Till hösten slussas högstadieelever från Kronogården i Trollhättan och Skäggetorp i Linköping till nya skolor i andra stadsdelar med syftet att minska segregationen. Liknande försök med stängda högstadier har tidigare gjorts bland annat i Gävle, i Rosengård i Malmö, Tynnered i Göteborg och Rågsved i Stockholm.

Svaret på frågan hur segregationen ska kunna minska har emellertid låtit vänta på sig. Den långsiktiga tendensen är snarare att den ökar.

Att en skola fungerar så dåligt att den måste läggas ner skulle kunna ses som ett nederlag för samhället. Är det inte en nödsignal, ett tecken på att man ger upp?

– Det beror på vad man menar med dåligt, säger Andreas Bergh. Visst finns det utmaningar i Vivalla, men sådana finns också i mer välbärgade områden, med psykisk ohälsa och annat. Sedan tio-tjugo år tillbaka lever vi med siffrornas magi. Vi mäter och mäter som aldrig förr medan integrationsfrågan inte är så lätt att fånga i siffror. Ibland måste man prata i kvalitativa termer också. 

Men skolan stängdes inte för att den var bra. Man lade ju ner högstadiet i Vivalla eftersom det fanns ett långvarigt missnöje med hur skolan fungerade. 

– Ja, svarar Andreas Bergh, men i bakgrunden ligger valfrihetsreformer där man urholkar det elevunderlag som finns. En annan sak är måluppfyllelsen. Det är klart att kommer det barn från ett annat land är det svårt för dem att nå målet. Det är inte heller rimligt med de socioekonomiska förutsättningarna. Det handlar också om vilken stimulans man får in.

Stöd från lärare och föräldrar

I en aktuell studie om bakgrunden till goda skolresultat, gjord av tre forskare från Stockholms universitet och Södertörns högskola, läggs mindre vikt vid segregationen. I stället lyfts en del faktorer fram som gör att elever med sämre förutsättningar – det som här kallas ”students from low social cultural background” – ändå kan lyckas ganska väl i skolan.

Ali Osman, Carina Carlhed Ydhag och Niclas Månsson skriver i Recipe for educational success (Routledge, 2020) om hur föräldrarna av sina barn lyfts fram som de viktigaste personerna när det gäller skolambitionerna. Det handlar dock inte i första hand om hjälp med läxorna utan om känslomässig uppbackning.

Bland eleverna med utländsk bakgrund sticker de ut som har föräldrar, som sett utvandringen till Sverige som en investering i barnens utbildning. ”Min mamma är från Somalia och hon flyttade till Sverige för att ge oss ett bättre liv”, berättar en av de intervjuade eleverna. ”Om jag inte anstränger mig och blir duktig i skolan kommer hennes ansträngningar att vara förgäves – det är det som motiverar mig.”

Enligt studien är det även viktigt att vara med i ett sammanhang där eleverna själva har höga ambitioner. Lärare som tar sig tid att engagera sig i eleverna vid sidan om själva undervisningen kan också bidra till goda resultat, menar forskartrion. Många elever med utländsk bakgrund saknar stöd hemifrån om föräldrarna har låg utbildning. Därför blir lärarna och kamraterna extra viktiga för socialiseringen in i en positiv syn på skolan, skriver Osman, Carlhed Ydhag och Månsson.

I en annan nyutgiven bok, Barn och ungdomar i stadens olikheter (Natur & Kultur, 2021) av Nihad Bunar, Mirjam Hagström och Carlos Rojas, står däremot segregationen i centrum. Trion beskriver migrationen som ”en viktig förklaring till skillnader i skolprestationer” och att ”den socioekonomiska bakgrunden fortfarande är den starkast determinerande faktorn för en elevs skolprestationer och i hög grad för en ung människas framtida livschanser”.

Bland författarnas förslag till hur ”årtionden av ackumulerade skillnader” ska kunna minskas hör aktivt arbete mot rasism och diskriminering, extra resurser till särskilt prioriterade skolor och förbättringar av fritidsgårdarna.

Nihad Bunar är en tongivande skolforskare med inriktning på integration och modersmålsundervisning och han har bland annat anlitats av utbildningsdepartementet som utredare. Numera är han professor vid specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet. Men trots att hans arbete är finansierat med skattemedel vill han inte ställa upp på en intervju om bokens slutsatser och beskrivningar av hur ungas skilda uppväxtvillkor ser ut.

”Tack för frågan. Måste tyvärr tacka nej”, skriver Bunar i ett kort mejl. Någon motivering lämnar han inte.

Medförfattaren Mirjam Hagström, lektor vid samma universitets barn- och ungdomsvetenskapliga institution, har trots upprepade förfrågningar om en intervju inte svarat.

Inte vana vid språkbruket

Andreas Bergh på Örebro universitet hoppas att hans och hans kollegers rapport kommer att läsas noggrant i andra kommuner som funderar på att flytta och sprida ut elever från områden med sociala problem. Förbättringar tar tid, men han menar att personalen på de skolor som tagit emot elever från Vivalla har lärt sig mycket. 

– Det kan handla om språkutveckling och andra samarbetsformer, hur man jobbar med klassrumsnormer.

Vad är klassrumsnormer för någonting?

– Normkritik, är det någonting du känner igen?

Ja, men vad är det för normer som ska kritiseras?

– I olika grupper kan det skapas olika typer av normer, säger Andreas Bergh. På en av skolorna fanns hockeykillarna som var väldigt förankrade i de sociala koder som fanns kring hur man umgås med hockeykillar. Sedan fanns det andra könskodade normer. Det handlar om att titta på normerna, göra dem explicita och ifrågasätta dem. Det kan vara kopplat till livsstil och traditioner och vilka familjer man kommer från.

Vad fanns det för normer hos eleverna från Vivalla?

– Man var inte van vid språkbruket i skolan, menar Anders Trumberg. För vissa elever tog det lång tid innan de förstod vad läraren sa. Man kommer från en helt annan verklighet. När man till exempel skulle prata om konflikter tog man upp Vietnamkriget medan eleverna var väldigt insatta i andra konflikter som pågår nu, som i Mellanöstern. Då skulle man som lärare kunna plocka upp det och använda elevernas kompetens.

Om syftet var att uppnå bättre integration hade man förstås också kunnat göra tvärtom och flytta elever från andra delar av Örebro till Vivallaskolan. Varför gjorde man inte det?

Så kunde man ha gjort, säger Anders Trumberg, men då uppstår frågan vilka elever man kan flytta på.

– Rent politiskt är det nog lättare att flytta en elevgrupp från ett socioekonomiskt utsatt område än tvärtom. Jag kan ju se rubrikerna framför mig, och motståndet som skulle bubbla upp! 

Vad är då politiskt möjligt när det gäller integration i skolorna?

Andreas Bergh betonar att forskarna inte ger några konkreta förslag utan bara har studerat konsekvenserna av nedläggningen och flytten.

– Läroplanen talar om att fostra individer, att släppa in dem och välkomna dem in i ett liv i ansvarig frihet, som det heter. Finns det någonstans där man kan bygga ett samhälle är det i skolan. Det finns olika uppfattningar om hur man ska göra. Valfrihet är ett extremexempel. Att gå i den närmaste skolan är ett annat sätt. Att alla elever tvingas göra ett val är en tredje väg.

– Det måste till ett helhetsgrepp, anser Anders Trumberg. Här har man flyttat elever, men kontexten i Vivalla finns ju kvar. Vi vet att föräldrarnas utbildningsnivå påverkar resultaten. Ansvaret för helhetsgreppet ligger hos kommunen, men också på den statliga nivån för att möjliggöra mer samverkan.

– Styrningsfrågan är delikat, tycker Andreas Bergh. Skolan är en väldigt politiskt styrd verksamhet. Och där är valfriheten och marknadsutsättningen någonting som många har åsikter om. Som forskare går vi inte in och säger om det som hänt i Örebro var rätt eller fel väg att gå.

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu