Joe Biden blir i dag den femte amerikanske presidenten i ordningen att möta Vladimir Putin. Ronie Berggren berättar om vad som står på spel, och hur det gick för föregångarna.
USA:s president Joe Biden träffar i dag Rysslands president Vladimir Putin. Vem kommer att blinka först i maktspelet om Europa?
Putin har med sitt långa styre erfarenhet av fyra tidigare amerikanska presidenter, mot vilka han aldrig förlorade fotfästet. Joe Biden blir den femte. Det började redan med Bill Clinton.
Clinton träffade Putin första gången 1999 och betonade då att Ryssland behövde valprogram för folk att ta ställning till. Putin svarade att Ryssland inte fungerar så: ”Folk läser inte partiprogram. De granskar ansiktet på ledarna, oavsett parti, oavsett valprogram.”
Några månader senare hade Putin efterträtt Jeltsin och fått den position som han fortfarande innehar.
Näste president ut var George W Bush, som vid sitt första möte 2001 betygade att Putin gick att lita på, eftersom han ”sett honom i ögonen” och ”fått en inblick i hans själ.”
Hösten 2008, i slutet av Bushs presidentskap, invaderade Putin Georgien. En överraskning som Bush inte sett i Putins ögon.
2009 var det dags för näste president Barack Obama. Han ville hela relationskrisen som uppstått, och lät därför sin utrikesminister Hillary Clinton ge sin ryske motsvarighet Sergej Lavrov en leksaksknapp med det ryska ordet för ”omstart”, som de gemensamt skulle trycka på för att markera en ny era. Men översättningen var fel. I stället för ”omstart” stod det ”överladdning”. Clinton skrattade bara och därefter skrotade Vita huset i en vänlig gest mot Putin det missilförsvar i Polen och Tjeckien som Bushadministrationen hade arbetat fram.
I presidentvalet 2012 avvisade Obama republikanernas varningar för Putin genom att hävda att de satt fast 1980-talet. Själv ertappades Obama med att när han trodde att mikrofonerna var avstängda, säga till Putins stand-in Dmitrij Medvedev att han skulle bli mer flexibel när han väl vunnit valet mot republikanerna. ”Jag ska förmedla det till Putin”, svarade Medvedev.
Några månader senare avslöjade Edward Snowden NSA:s massövervakning. Putin tog honom under sitt beskydd och invaderade ett år senare Ukraina. Nu blev Obamaadministrationen arg på riktigt, men kanaliserade ilskan mot republikanerna och Donald Trump, som utmålades vara det som Demokraterna dittills bevisligen hade varit, Putins nickedocka.
2017 blev Trump näste president att träffa Putin. De samtalade privat, och i motsats till Barack Obama så hade Donald Trump sett till att mikrofonerna var avstängda, varför vi inte vet vad som sades. Men inget tyder på att Trump fintades bort värre än någon av sina företrädare.
Joe Biden blir på onsdag den femte presidenten för Putin att avverka. I de frågor där friktion finns har Ryssland övertaget. Upprustning sker vid Ukraina, trots USA:s invändningar. Putin backar upp Vitryssland, trots västerländska protester. Gasledningen Nord Stream 2, som kommer att operera in en rysk pulsåder i Tyskland, är så gott som färdig, amerikanska sanktioner till trots. Cyberattackerna mot USA fortsätter, och Putin förnekar all vetskap.
USA:s före detta utrikesminister Condoleezza Rice föreslog att Biden skulle erbjuda gemensam hjälp för att avslöja kriminella hackare i Ryssland. Om Putin tackar nej ger det en hint om den ryska regeringens inblandning. Men inte mycket tyder på att dessa frågor kommer att lösas på onsdag.
Men situationen måste ses i perspektiv.
Rysslands enda styrka är den militära. Ekonomiskt och ideologiskt är både USA och Europa överlägsna. Globalt är USA:s militär starkast. Putins regionala dominans är kopplad till USA:s goda vilja, skapad utifrån förhoppningen om ett mer västvänligt Ryssland.
Joe Biden behöver därför inte vinna arga leken mot Putin på onsdag. Det räcker med att påminna om att denna goda vilja inte varar för evigt. Fred genom styrka, som republikanerna sade där på 1980-talet. Men därefter en utsträckt hand. USA samarbetade med Ryssland i kampen mot terrorismen. Det finns fortfarande områden för samarbete. Och det stora hotet mot amerikansk och politiskt liberal världshegemoni kommer från Xi Jinpings stora land sydost om Ryssland.
Ronie Berggren analyserar amerikansk politik ur ett konservativt perspektiv i sin egen podd och har även skrivit två böcker om två amerikanska presidenter.
