Inte bara i Paris men över hela Frankrike fruktar nu ansvariga politiker och polisen att våldsamma scener kommer att utspela sig, vare sig Marocko vinner eller förlorar mot Frankrike.

Och våldsverkarna? Ja det är framför allt unga män vars familjer är av marockanskt ursprung, medan de själva är födda i Frankrike och är franska medborgare.

Hittills har stora grupper av vad man vill kalla unga ligister tagit tillfället i akt efter varje match där Marocko medverkat för att bege sig ut på stan och slå sönder allt i sin väg och konfrontera polisen.

Ett sammanbrott för integrationspolitiken, säger politiska bedömare, men visar samtidigt att de inte är förvånade. Den omfattande invandringen från såväl Marocko och Algeriet som från Afrika söder om Sahara är redan ett brännande problem för ansvariga politiker.

Hundratusentals ungdomar runt om i i landet har en misslyckad skolgång, arbetslösa föräldrar och hem i nedslitna förorter som dagliga livsvillkor. En galopperande hög andel unga är inblandade i narkotikahandeln och känner sig helt alienerade. Parallellt växer en militant islam fram, som de själva börjat identifiera sig med.

De, och oftast även deras föräldrar, är franska medborgare men känner sig, som nu i Marockos fall, mer knutna till sin släkts ursprung. Väl i ”hemlandet”, som under till exempel sommarloven, inser de att de inte passar in där heller.

Men under VM i Qatar har de i sitt sökande efter identitet hittat en tillhörighet i ett manifesterande för Marocko i mot och medgång och riktar sitt hat mot det franska samhället.

Flera diskussioner i det sociologiskt besatta Frankrike pågår om dessa grupper. Unga araber som inte talar arabiska, men som är helt uppfyllda av att vara annat än fransmän. Som försöker upprätthålla alla traditioner de kan men utan att det grundar sig i något som föräldrarna nödvändigtvis vill eller tvingar fram. Denna hybridkultur som allt hårdare tar fäste i segregerade förorter, utmanar idén om den franska nationen och dess identitet.

Frankrike är ett land där centralism och enhetlighet, inte regionalism som till exempel i Storbritannien eller Spanien är ledstjärna. Men i denna globaliserade värld är de gamla verktygen som gick att använda i tidigare skeenden borta. Kulturen som konsumeras av hybridkulturerna är rörlig och global. Skolornas allt sämre kvalitet, de konstanta attackerna på den franska sekularismen och den mer militanta religionen islam föder denna olikhet. Detta samhälle i samhället med etniska och kulturella enklaver där polis är fienden och grannen är din förtryckare. Ett förtryck som sker utan att man vill ha makt eller delta i samhället.

Den känsligaste matchen nu på onsdagskvällen, den där båda deras identiteter tävlar mot varandra, tros utmynna i aldrig tidigare skådat fotbollsvåld runt om i Frankrike – framförallt om Marocko skulle vinna. Fotbollsvåld följer oftast vinst, inte förlust, motsägelsefullt nog.

Men nu riskerar också franska ungdomar att bli inblandade i regelrätta gatustrider om Frankrike skulle vinna och de festande fransmännen konfronteras av landsmän med marockanskt ursprung.

Att stora grupper har gått bärsärk så våldsamt och destruktivt, liksom tidigare hänt när Algeriet varit inblandat, visar på de gigantiska problem som den omfattande invandringen från framför allt muslimska kulturer medfört. Marocko har aldrig varit koloniserat, enbart varit ett protektorat (1912 till 1956), vilket inneburit självstyre men skydd i till exempel försvarsfrågor. Men känslan av underlägsenhet, av att inte passa in, har blivit förödande. Idag ett franskt problem, men de senaste månaderna har i Nederländerna, Belgien och även Sverige visat på de omfattande svårigheter kristna europeiska kulturer ställs inför när de misslyckats med en integrations- för att inte tala om assimileringspolitik vad gäller framför allt muslimska befolkningar. Något Marockos förre kung Hassan ll varnade för redan för femtio år sedan. Han fick rätt.