”Det är som om respekten för oberoende medier inte längre råder.” Så reagerade Tidningsutgivarna (TU) efter att Delegationen för migrationsstudier (Delmi) pekat ut de enskilda redaktionerna G-P och SvD, och särskilt namngett journalisterna Ivar Arpi och undertecknad, som påstått samhällsskadliga.

”Nu har Delmi, som verkar inom regeringskansliet och vars ledamöter tillsätts av regeringen och anställningar beslutas av statsråd, pekat ut ledarsidorna i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet som delansvariga för normaliserande av främlingsfientlighet och rasism i den svenska migrationsdebatten. Det är häpnadsväckande och oroväckande”, fortsatte TU:s tf vd Thomas Mattsson.

Även en rad tidningar har på ledarplats markerat mot Delmi.

När myndigheter angriper kritiska medier är de ute på farliga vägar, menar Barometern (moderat). ”Förvisso är Delmi formellt oberoende gentemot uppdragsgivaren, men det är ändock likväl en statlig verksamhet – som nu i praktiken smutskastar den fria pressens legitima opinionsbildning gällande några av vår tids viktigaste politiska frågor.”

Det är inte statens roll att avgöra vad som är respektabel opinionsbildning, skriver Dagens Nyheter (liberal): ”Regeringsorgan som kartlägger vad som är respektabel och legitim kritik mot den högsta politiska makten är dessbättre inget vi ofta ser i liberala demokratier.”

Smålandsposten (moderat) understryker Delmis roll: ”Som Arpi själv påpekar är det först i Delmis policy brief, slutsammanställningen, som han själv och Gudmundson namnges (även den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali stämplas på samma sätt). Det ger smutskastningen en särskild auktorisation som Delmi inte kan fly ansvar för.”

Medan Nya Wermlands-Tidningen (konservativ) med glimten i ögat skådar ett samband: ”Givet att regeringspartiernas ledande företrädare numera målar ut den legitima oppositionen som en fara för demokratin så är det kanske inte underligt att det uppstått en sådan här kultur på regeringskansliet och dess förment vetenskapliga expertorgan.”

De utpekade redaktionerna böjer sig knappast efter Delmis anklagelseakt. Politiska chefredaktören i Svenska Dagbladet (obunden moderat), Tove Lifvendahl, hänvisar – inte utan stolthet – till läggen. ”För den som själv vill bilda sig en uppfattning jämte den statliga policyproduktionens, hänvisas till vårt fullödiga och digitalt lättillgängliga tidningsarkiv. Där finns alla våra publicerade artiklar sök- och läsbara, även de som är skrivna av de två tidigare medarbetare som av Delmi namnges som särskilt rasistiska, och vars artiklar jag har godkänt för publicering.”

Göteborgs-Postens politiske chefredaktör Adam Cwejman påpekar ”det bisarra att en statlig kommitté håller på och recenserar fri press, därtill med hjälp av diskursanalys nivå A-kurs.” Han ställer också frågan ”Vilken trovärdighet har svenska regeringsföreträdare när de kritiserar liknande tilltag i utlandet?”

Det är ett glädjande försvar för publicistikens integritet på bara några dagars tidningsskörd. Men den skarpögde skönjer ett besvärande mönster. Det är enbart högerlutande redaktörer som markerar – inga tidningar till vänster. Statsägda Public service har inte ens rapporterat om saken. Och precis som Karl Marx skulle ha förutspått är det bara ägarnas branschorganisation TU som försvarar oberoendet. Inte facket.

Bland partierna är det på samma sätt. SD har fördömt Delmis agerande i ett pressmeddelande. Riksdagsledamöter från M och KD har uttalat hård kritik i sociala medier. Men på vänstersidan är det tyst.

Det är skamligt att publicistikens integritet ska vara en blockskiljande fråga. Men kanske inte förvånande.