I lördags kväll efter ett antal timmars högkvalitativ spänning slog jag över från fotbollen till Nobelfesten. Först noterade jag en FB-vän som jobbar på DN, Katrine Marçal, som på ett mycket förtjänstfullt och intelligent och påläst sätt gav sin reflektion på bankernas betydelse under finansiella systemet och på Ben Benarckes ekonomipris.

Det var i princip bara kvinnor som intervjuade kvinnor. Med kvinnors perspektiv både i frågeställningen, utgångspunkt och tilltal. Helheten blev smått farsartad.

Låt mig förklara att ingen av de 100 procent kvinnliga programledarna var svaga eller hade en dålig kväll eller var dåligt pålästa eller gjorde bort sig. Tvärtom. De var på topp allihopa.

Alla är väldigt bra. Var och en för sig. Helheten blir dock rätt komisk när man helt ogenerat och ensidigt intervjuar kvinnor, ser festen ur ett kvinnligt perspektiv och konstant lyfter fram det feminina perspektivet. På en tillställning som bygger på alla de goda egenskaper som mänskligheten har framför allt män att tacka för och egenskaper framför allt män besitter; flit, envishet, forskande, vinnarinstinkt. Inte för att kvinnor per se saknar dessa egenskaper; men det finns en väldigt god anledning till att män vinner fler nobelpris. Genetiska förutsättningar.

För hur mycket jämställdheten och feminismen än kämpar på och framhärdar alla goda egenskaper av det kvinnliga (och det finns många!) så kan ingen ta bort det faktum att det framför allt är män som driver fram upptäckter, forskningen, uppfinningar och är i framkanten av utvecklingen. De vill ta risker och förflytta mänskligt liv till andra planeter och har på det stora hela varit helt dominerande i alla de discipliner som renderar nobelpris.

Hur mycket man än vill att det ska vara annorlunda; its just plain fact. Men just det här är kärnfrågan. I Sverige drivs vi av en statsfinansiellt stödd ideologi att kvinnor ska komma fram i alla aspekter och att mäns dominans alltid är dåligt. Det ultimata ”braiga” (för att uttrycka sig på denna infantila nivå); det fina och ädla är inte jämlikhet; det är exempelvis när det är 100 procent kvinnor som programledare.

I det här fallet är det 100 procent kvinnor som väger upp denna mansdominerade värld av pristagare. Då blir det fars. Det blir slamrande dörrar i en sängkammarfars.

Jag känner privat skådespelaren Elin Klinga som intervjuades under sändningen inte mindre än två gånger. Hon besvarade frågorna om vad hon gjorde där utmärkt och hon visade sen upp sin klänning som var (trumvirvel): sydd av återvunnet material. Och som inte kunde köpas utan (trumvirvel) hyras!

Även andra kvinnor intervjuades som påpekade att klänningen de bar var ”återanvändbar” med nyckelfrasen ”suistainibility”. Och Elles chefredaktör påpekade vikten av att svenska modedesigners ligger i framkant för deras ”sustainability” och som man bara kan hyra, inte köpa. Jap, ni hörde rätt. En klänning som går att köpa är i kontexten gjord av kapitalister, men en som man kan hyra bygger på den socialistiska jämlikhetheten.

Just Elins klänning skulle sen vidare till Europaparlamentet för (det förmodas) någon annan prominent person ska kunna hyra och bära den, så att den inte hamnar i fångenskap i Elins garderob. Där den i denna kontext blir ”ej återanvändbar”. Och detta hjälper planeten på något vis att bli lite bättre. Oklart, odefinierat och inte helt utrett. Men det påpekades under ett flertal tillfällen under sändningen, så viss vikt hade det. Att klänningarna på festen kunde återanvändas.

Och här hör ni utan min parodi och mitt ordval hur Nobelfestens rapporterande kantrar i parodins djupa vatten under det feminina perspektivet där 100 procent kvinnor med kvinnligt perspektiv ska både få in miljötänkande, socialism och de djupt konservativa och rotade ”vem var snyggast på festen”-tänket och samtidigt utse den vackraste klänningen. Förlåt vackraste ”återanvändbara” klänningen.

Jag säger inte detta för att ringakta alla de fantastiska kvinnor som gjort fantastiska insatser i forskningen, till exempel en av de pristagare som i år tilldelades priset i kemi och som i sitt tvåminuters tacktal hedrade ”teamet” som alltid krävs för att nå framgång och få Nobelpriset. Jag tänker inte återgå till en fantasivärld där mäns genialitet hyllas på bekostnad av kvinnor som får stå oförtjänt i bakgrunden utan att få uppmärksamhet. Nobelprisets pristagare symboliserar i princip alltid ett team bakom som gjort det möjligt. Och i minne av kvinnor som kommit i kläm och i skymundan historiskt.

Jag noterar att det i hela världen är kvinnor som idag är flitigare i skolan och har i genomsnitt högre betyg och att andelen kvinnor rimligtvis som får Nobelpris i framtiden därför bör öka.

Men den konstanta ideologiska idén som drivs av i public service och som resulterar i att det bara är kvinnor på plats i Stadshuset från Sveriges Television bygger på den underliggande föreställningen om att allt manligt är sämre än kvinnligt. Och att de 100 procent dugliga kvinnorna som programledare är där för att väga upp den manliga dominansen hos pristagarna. Det ska alltid framhävas och lyftas fram mäns svaga egenskaper även på en högtidsstund som Nobelfesten när den inbjudna manliga sångaren sjunger om att män förgriper sig på kvinnor.

En högtidsstund som hyllar mäns alla bästa sidor till gagn för mänsklighetens bästa får, bör och ska inte hyllas om inte den kvinnliga motkraften är där och rapporterar. Män kan aldrig få vara män utan närvaro av kvinnor. Se på fotbolls-VM där kvinnor nu ”äntligen” är med och dömer. Det har ju absolut inte gått bra utan dem tidigare. De måste in. Med samma idé om att fler kvinnor måste få Nobelpris och med tvingande lag sitta i publika bolags styrelser. (Vem skulle bli förvånad om EU härnäst beslöt att medlemsländernas public service skulle tvingas sända minst 40 procent damfotboll?)

Vi vill ju inte släppa lös den helt befängda tanken att män per se i egenskap av att vara meriterade framgångsrika skickliga män med testosteron skapar något magiskt och universellt bra. Utan inblandning av kvinnorna. Och att mäns egenskaper kan hyllas utan att nödvändigtvis filtreras genom ett feministiskt perspektiv som landar i fokus på den mest återanvändbara klänningen?

När vi dessutom hade en svensk nobelpristagare i år som i sitt tacktal hyllade sin mor; (det kvinnliga fantastiska idealet om ni kanske missat det!) för att han under barndomen i Bagarmossen stimulerades av nyfikenhet och forskning, så gick Cecilia Gralde i sin gröna och förmodat återanvändbara klänning i sin kvällssammanfattning bland punchslattar och tårtrester och nästan grät av lycka. För Svante Pääbo hade inte sig själv att hylla för sitt slit, envishet, mod och fantasti i sin forskning utan sin mor; (lat. Mater Pater) det kvinnliga idealet att tacka.

Det var det som hela kvällen skulle landa i och som det landade i. Kvinnor är det som skapar Nobelpris vilket vi nu fick bevisat av den svenska pristagaren själv! Total lycka för Cecilia Gralde!

Tanken att en John Crispinsson eller en manlig programledare skulle komma tillbaka och väga upp detta feminitiska event till nästa år eller att en Chang Johannes Frick, Henrik Jönsson eller Thomas Gür skulle stå och ställa frågor till kvällens prominenta pristagare om tusen aspekter som har med deras forskning, anektdoter eller tankar inom ramen för varför de är där och man firar, var under 2022 års upplaga främmande. Den absoluta höjdpunkten var anekdoten om de 1 000 dollar som förlorades mellan kemiprisets vinnare. Män båda två. När slumpmässiga par från festen intervjuades ställdes en kort fråga till mannen innan kvinnan i sällskapet fick ta över och lägga ut texten om hur många gånger hon varit på Nobelfesten. Mikrofonerna sökte upp kvinnor på festen som en målsökande robot.

Det feminina perspektivet havererade grovt i mina ögon, men den normala PS-konsumenten klarar inte att avprogrammera detta då alla delar som jag skrev ovan är bra var och en för sig. TV tittarna fick se tre kvinnliga partiledare i sitt prime: Märta Stenevi i sin återbrukbara klänning. Annie Lööf som glad, fryntlig och lycklig samt en dansande leende före detta statsminister i form av Magdalena Andersson. Ingen kvinna som minister vill återinföra kärnkraften fick synas i rutan. Alla kunde de dansa i Stadshuset som fortfarande hade ström för kvällen, trots deras politiska beslut att försvåra den lilla detaljen och att det sensationellt var kallt och vindstilla ute på Riddarfjärden.

För beslut baserade på de kvinnliga egenskaper av känslor kanske ändå inte alltid är det bästa. Manliga egenskaper är inte bara bra när det kommer till Nobelpris. Långsiktigt logiskt rationella tankar som leder oss fram i patriarkala beslut är av godo även om frackarna inte är färgglada och återanvändbara i Europaparlamentet.

Just sayin.

Vad skulle Ingvar Storm säga nu för att jag skulle sammanfatta min spaning?

Det hade varit modigt och nyskapande av PS att till nästa år bjuda Jimmie Åkesson som programledare till Stadshuset, som då kunde intervjua Nobelfestens huvudpersone,; nobelpristagarna. I en återanvändbar frack.

Erik Bolinder

Krönikör