Vid årsskiftet träder Storbritannien ut ur EU. Det är inte bara en historisk stund i det europeiska projektet. Det är också en vändpunkt för de brittiska konservativa. Tories har plågats av EU-frågan i fyra decennier.
Margaret Thatcher blev det konservativa Torypartiets ledare 1975, vann regeringsmakten 1979 och satt kvar längre än någon annan brittisk premiärminister under 1900-talet. Men vad som slutligen fick henne på fall var EU.
Hennes tilltagande skepsis mot unionsprojektet delades av många britter, men hade inget stöd bland de egna ministrarna. De såg löftet om en gynnsam ekonomisk integration. Hon uppfattade hotet mot den nationella suveräniteten. Thatcher tvingades bort som premiärminister och partiledare 1990.
Hennes efterträdare John Major hade varit pådrivande att få in Storbritannien i det europeiska valutasamarbetet. I den ekonomiska kris som följde på 1980-talets tillväxtår gjorde detta honom kraftlös. Medlemskapet i den europeiska växelkursmekanismen – förstadiet till euron – tvingade upp räntorna, och värderade pundet onaturligt högt.
Företag lade ner. Arbetslösheten sköt i höjden. Folk hade inte råd att bo kvar i sina hus. Britterna tvingades kliva av. Men John Major vidhöll att det europeiska valutasamarbetet inte var problemet, utan lösningen. Han klamrade sig fast till 1997.
2010 blev David Cameron näste konservative premiärminister (efter Labourpartiets Tony Blair och Gordon Brown). Den europeiska integrationen hade fortsatt mot ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, som det heter i Romfördraget. Men den brittiska opinionen, och inte minst de konservativa väljarna, var fortsatt kallsinniga.
Cameron ville ha Storbritannien kvar i EU, men utlyste en folkomröstning om medlemskapet. Bara timmar efter att valresultatet stod klart annonserade Cameron sin avgång.
Theresa May tillträdde i juli 2016. Hon hade uppdraget att föra Storbritannien ur den Europeiska unionen. Men hon lyckades inte få EU att kompromissa om utträdesvillkoren, och hon lyckades heller aldrig att få parlamentet med sig på de överenskommelser hon träffade. Efter tre år, och tre försök att få parlamentariskt stöd för utträdet, lämnade hon ledarskapet.
Fyra konservativa brittiska premiärministrar i följd. Alla förlorade de makten, mer eller mindre, på frågan om EU.
Den bohemiske Boris Johnson valdes med den största majoritet som Tories fått sedan Thatchers tid. Löftet var att leverera Brexit, till vilket pris som helst. Hans regeringstid har visserligen präglats av coronapandemin, tabbar och felbedömningar. Men under ett trovärdigt hot om att krascha ut ur unionen har han fått EU att böja sig. Bara dagar innan deadline slöts ett avtal med EU som till och med hyllats av Nigel Farage, mannen som mer än någon personifierat EU-motståndet. Nu, när utträdet sker den 1 januari 2021, framstår Boris Johnson inte längre som någon clown.
Johnsons era är naturligtvis ännu inte över. Men man kan redan börja skriva på hans eftermäle. Han vann där företrädarna förlorade. Han tog det konservativa partiet hem igen, från finansdistrikten i London till väljarbasen ute i landet.
Striden om Storbritanniens förhållande till EU kommer med all sannolikhet att fortsätta. Men inte i det konservativa partiet. Tories har besegrat den inre slitning som plågat partiet i fyra decennier.
