KRÖNIKA. Centerstudenter utsåg i helgen Martin Ådahl (C) till Årets centerparlamentariker och överlämnade ett diplom med en bild på LO-borgen som stod i brand. På en teckning som CUF Storsockholm la ut med bilden i bakgrunden syns personer vifta med likadana flaggor som de som stormade det amerikanska parlamentet i januari bar.

Ådahl retweetade först bilden, med sig själv leende intill. Partiledaren Annie Lööf skrev: ”Stort grattis Martin”, liksom Centerns rättspolitiska talesperson Johan Hedin. Emil Källström, ekonomiskpolitisk talesperson, kommenterade lyriskt: ”Helt magisk tavla! Grattis”. 

Magisk alltså… Är det magiskt att bränna ner meningsmotståndares högkvarter? Är det inte via samtal och trista kompromisser vi förändrar i en demokrati? 

Sju timmar senare meddelade visserligen Lööf att C ”tar totalt avstånd från bilden” och Ådahl bad om ursäkt. Jag tvivlar heller inte på att de faktiskt tyckte att bilden vid närmare eftertanke var rätt obehaglig, men minnet dröjer kvar. Den dåliga smaken i munnen också. Knuten i magen. 

Tonläget är högt i den svenska politiska debatten; frustration växer hos otåliga medborgare som tycker att utvecklingen i den riktning de själva önskar går för långsamt. Otraditionella samarbeten över blockgränserna med allt från DÖ till Jöken har lett till låsningar och otydlighet. Många undrar vad f-n de får för sin röst. 

Än så länge har ingen stormat riksdagshuset, men i kommentarsfälten i sociala medier ser jag då och då uttryck för att enskilda vill ta saken i egna händer kring både det ena och det andra. Missnöje med politikerna gör att en del – både till höger och vänster – vill ge sig rätten att trotsa demokratin och den ordning vi andra respekterar. 

Låt oss alla försöka föra sakliga diskussioner, byggda på fakta och verkliga citat av vad folk har sagt i stället för svepande anklagelser.

Säpo har en tid varnat för att högerextrem ideologi får alltmer spridning och att hätsk retorik ökar risken för att individer inspireras av våldsdåd. Det finns därför skäl att vara vaksam och undvika både överdrifter och ogrundade anklagelser – och inte bara kring de som har högerextrema åsikter utan även kring vad som är högerextremism och farligt.  

De högerextrema hoten är på allvar och bör tas på allvar, men det blir även problematiskt när de som har seriösa invändningar mot en generös migrationspolitik kallas ”bruna” och högerradikaliserade. Då mister orden sin betydelse och diskussionen sina proportioner. Polariseringen ökar. 

Debattören Isobel Hadley-Kamptz skrev i januari en upprörd text efter de dramatiska händelser i Washington. ”Vi är flera som länge försökt påpeka att de högerradikala hoten mot demokratin faktiskt är på allvar, i USA likaväl som i Europa. Det viftas ofta undan, inte minst av högerpersoner som vill ta makten med högerradikalt parlamentariskt stöd.” 

Det var svårt att tolka detta som annat än att hon avsåg att M och KD vill bilda regering med stöd av SD, men jämförelsen med de stormande galningarna i USA blev överdriven. Att svävande komma med anklagelser utan att avslöja vem man skriver om är en usel, farlig debattstil. Att gapa ”vargen kommer” för ofta kan göra att man inte ser vargen.

Märkligt nog kallade Hadley-Kamptz händelsen med en bild av en brinnande LO-borg dock för ”töntdrevet mot C”. Detta var tydligen inget att hetsa upp sig över… Varför plötsligt andra tongångar?

På Centerstudenters Twitterprofil står det att de ”sätter idéerna, argumenten och debatten främst. Det är det som gör oss till fria tankars hem.” Men deras bildval för Ådahls diplom visar dessvärre en motsatt inställning. 

Låt oss alla försöka föra sakliga diskussioner, byggda på fakta och verkliga citat av vad folk har sagt i stället för svepande anklagelser, samt reagera mot dem som går över gränsen. Demokratin förtjänar detta. Sverige behöver det.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.