Vill man få syn på sig själv ska man lyssna på andra som beskriver en.

Detsamma gäller om man ska förstå det kulturella sammanhang man befinner sig i. Låt ”den andre” berätta om din kultur.

En som bättre och mer träffande än de flesta gett ord åt det svenska är nationalekonomen Mauricio Rojas, från Chile. Han kom som flykting 1973, lärde sig snabbt svenska, forskade, skrev böcker, gjorde karriär inom Folkpartiet.

Med knivskarp blick och vässad penna har han gett ord åt den svårfångade svenska kulturen, inte minst i boken Farväl till gemenskapen (2004, ny upplaga 2021). Den är kort, till synes oansenlig, bara drygt nittio sidor, ändå en av de tyngsta och mest upplysande böcker jag läst. 

Den kom 2004 och vad jag vet gjorde den inte stort väsen av sig då. Svenskarna var liksom inte redo ännu. Så är det ofta med böcker och tankar som är före sin tid. 

Mauricio Rojas är en som gång efter annan ­– vilken förbannelse – är före sin tid. Desto roligare då att den återigen har givits ut av Timbro Förlag. 

Jag tar till viss del åt mig äran. Jag skrev till förlagschef Andreas Johansson Heinö förra året och ”krävde” att boken återutgavs (många andra har säkert gjort detsamma) eftersom den totalt knockat mig. 

När jag och min familj förra året bodde i Madrid och fick besök av vännen Mustafa Panshiri, hade jag läst om boken för tredje gången. Jag räckte fram den till honom och sa: 

–Här, du får låna den i några dagar. Och du får inte lämna Spanien utan att ha läst den.

Mustafa läste och sa: 

–Det är banne mig det bästa jag läst om Sverige. Det är en sån här bok man borde ge till alla nyanlända.

Det märkliga är att det inte är nya tankar i sak som framförs i den lilla boken. Den beskriver just bara Sverige och pekar på sådant som borde vara självklart men som blivit grumligt eftersom de flesta svenskar inte har erfarenhet av något annat. 

Eftersom vi svenskar är så hemmablinda blir det omtumlande att läsa om ”sig själv.” Så vad skriver Mauricio Rojas om? Jo, om enhetskulturen i Sverige, om de fria bönderna och den nära relationen till staten sen många hundra år. 

Norr om Sundsvall ser man inga borgar och slott. Varför? För att Sverige aldrig var ett feodalt samhälle. Åk ut i Europa och upptäck att där finns överallt gods och slott som ägts av feodalherrar. 

Bönderna i Sverige var fattiga. Men fria. Det fanns inga mellanled i relationen staten och folket. 

Rojas skriver om det osannolika att Sverige fick en nationell lag på 1300-talet genom kung Magnus Eriksson. Det skedde ett juridiskt enande i landet, utan att det ledde till revolter. Lagen hade legitimitet från början. 

Jaha, säger den som inte tänkt klart. Vad är det med det? Jo, det är ytterst ovanligt. Det räcker att blicka ut över Europa och de konflikter som uppstod när en nationell lag skulle skapas. 

Roande beskriver Rojas det svenska folkets nära relation till överheten, den osannolika tilliten och konformiteten, ärvd från generation till generation. 

1974 reste han med en italiensk vän från söder till norr för att utforska Sverige. Efter tre, fyra passerade städer tyckte de sig ha sett likadana överallt. Det var samma arkitektur och ständigt detta: Apoteket, Konsum, Ica, Posten och Systembolaget. 

–Mauricio, det är inte bara så att någon har planerat allt detta, sa hans italienska vän, det verkar som om man här följer planerna, människor gör så som det är tänkt någonstans däruppe.

Och så var det ju också, att den svenska stadsplaneringen till stor del var en skrivbordsprodukt som verkställdes och ledde till att gamla stadsmiljöer revs och betonghus ersatte. Helt obegripligt för en italienare, van vid stor variation av städer och där folket inte gör vad politikerna och stadsplanerarna säger. 

I Sverige är banden så starka mellan stat och folk att vi till skillnad från de flesta andra länder kan säga samhälle om staten och staten om samhälle. De flyter ihop. 

En sådan sammanblandning är omöjlig i större delen av världen där man kraftigt skiljer mellan familj, släkt, vänner, alltså samhället – och – staten. Den senare fruktas och man vill helst hålla sig långt borta ifrån den. 

Här söker vi inte konflikter. Vi försöker hålla ihop och söka konsensus. Rojas exemplifierar det med ordet ”Nja”, som för honom var ett osannolikt ord:

På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är över huvud taget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord. - - -

Ja, jag tror man vill säga: ”Tvinga mig inte att säga nej.” - - -

I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanningen, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss? Kompromissen är gemenskapens A och O.

Allt det här är så klart på gott och ont. Men det är av nytta att se de historiska rötterna och linjerna. Liksom att inse och förstå att tilliten är på väg att i stora delar av landet sjunka, eftersom utlandsfödda människor bär med sig låg tillit till staten från hemländerna. 

Det är inte konstigt. Men viktigt att förstå. Och försöka göra något åt. Åkte vi tunnelbana en gång i tiden visste vi att alla medresenärer, trots att vi inte kände dem, i stort delade referenser och kollektiva minnen. 

I dag känner vi inte referensramarna hos eritreanen som sitter mitt emot oss, afghanen, irakiern. Gemenskapen är inte given. Den måste vinnas. På ett nytt sätt.

De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.