Man vill ju verkligen inte skryta.

Inte heller vill man vara en gnällig typ.

Jag ska både skryta och gnälla.

Jag har ett VM-guld i fotboll.

Ja, jag kommer att tänka på det för att trösta mig efter den föga upphetsande matchen mellan Sverige och Spanien i fotbolls-EM.

Det osannolika är att tidningen Bulletin har tre världsmästare i fotboll. Förutom jag, Fredrik Ekelund/Marisol M och Michael Economou på kulturredaktionen. De flerfaldigt.

Det innebär att den här tidningen har långt fler världsmästare än någon annan dagstidning i Sverige.

Sa jag att det handlar om författarlandslaget?

Sedan 2005 har författarlandslaget spelat landskamper och VM-turneringar i en rad olika länder. Själv var jag med när VM gick av stapeln i Sverige 2007. I finalen mötte vi Italien, låg under med 2-0 i halvlek men vände i andra och vann med 4-2.

Läs även: Åklagare: Ali Khan-klanen involverad i gängskjutning i Göteborg

Jag minns när jag fick frågan om att vara med i landslaget, som jag fram till dess inte känt till. Min första tanke var: Tänk att slå en tunnel på Salman Rushdie eller Michel Houellebecq! Klart man tackar ja till en sådan förfrågan. De visade sig att de två författarna inte spelar fotboll, men jag har spelat tillsammans med och mött en rad stora poeter och skönlitterära författare.

Det fina med författarlandslaget är att spelare/författare från en rad olika länder får träffas, tävla, men också samtala, läsa poesi, äta och dricka tillsammans.

Det är vackra minnen.

För mig har fotboll alltid varit den ultimata avkopplingen, både att spela och att titta på. Det är ett av få tillfällen som hjärnan får vila från det vardagliga, alla samhällsanalyser och existentiella funderingar som ständigt mal i huvudet. Numera spelar jag inte själv, kroppen har sagt ifrån, vilket är en sorg i sig.

Men turneringen i EM är en bra tid för en sådan som mig. I hela två veckor kan man njuta av spännande och ofta underhållande matcher.

Nu till gnället.

I en tid när allt politiseras blir man ändå aldrig helt fri.

Före avsparken mellan Tyskland och Frankrike häromdagen flög en Greenpeace-aktivist in på arenan med en paraglider i protest mot företaget Volkswagen, en av sponsorerna av turneringen. Han höll så när på att orsaka dödsfall på arenan efter att ha tappat kontrollen över farkosten.

Läs även: Ministrar ska diskutera yttrandefrihet med Google och Facebook

Dessutom: Inför varje match går spelare ner på knä för att visa sitt stöd för den politiska Black Lives Matter-rörelsen, något Uefa självt initierat. Men inte alla lag. En del vägrar, företrädesvis landslag från Östeuropa. Men vad har fotboll med en sådan eller vilken annan politisk rörelse att göra?

För några år sedan åkte författarlandslaget till Israel (jag var inte med) för landskamp. Åsa Lindeborg slog bakut och menade att laget borde stannat hemma i solidaritet med palestinierna, som lever under ockupation.

Kan inte någonting få vara kliniskt rent från politik? Kan inte sportens värld få vara en befriad zon, en arena för den lek den i grunden är? Det är ju det som gör en idrott som fotboll så fantastisk, en lek på lika, nåja, grunder.

Ja, ja… Jag hör nog redan kommentarerna: Allt ifrån att det är viktigt att visa solidaritet med svarta till att det är naivt att frikoppla fotbollen från samhället i övrigt. Men varför då inte växla mellan olika utsatta grupper; en solidaritetsgest för de utsatta uigurerna i Kina före matcherna i första omgången, en protest mot hur homosexuella behandlas i Uganda inför andra omgången och inför den tredje en symbolisk handling i solidaritet med ursprungsbefolkningen i USA?

Och så vidare.

Nej, det är ingen bra idé. Vi behöver alla politiskt fredade zoner, om inte annat för att hämta kraft för vardagen.

Läs även: Greenpeace pudlar – protesten gick inte som planerat

Låt oss hoppas att Sverige fredar zonen framför sitt mål under resten av turneringen. Och skulle landslaget fallera i EM-turneringen, kan svenska folket ändå glädja sig över att landets författare har bollkänsla. Av fem VM-turneringar har Sverige vunnit fyra.