Gänget är som en invasiv art, något nytt i en gammal miljö som sprider sig. På kort sikt konkurrerar det ut allt i sin väg. Men i sitt dna är döden kodad, inte endast så som allt levande är dömt till ändlighet.

Som social organism är den så destruktiv att den omöjligt kan överleva på sikt. Men så länge den gör det dominerar den omgivningen, äter upp allting i sin väg för att slutligen ta död på sig själv. Det är på förhand dess inneboende riktning, kodad som den är till självförintelse.

Men destruktionen slår brett, når också det omkringliggande.

Den överlevande omgivningen är skadad och måste vårdas för att tillfriskna. Men det krävs någon, som likt en trädgårdsmästare med sina gröna fingrar förstår och med känsliga händer väljer ut vad som kan räddas, som måste välja mellan de två ursprungliga stammarna ur vilken den invasiva arten har uppstått.

Det är sådana tankar som dyker upp när jag sträckläser Faysa Idles bok – ”Ett ord för blod.” Hon är kommen ur en stam, både bokstavligt och bildligt, men född in i en annan av ett helt annat slag och i boken berättar hon om den hybrid som uppstod ur dem.

Hon föddes i Sverige av somaliska föräldrar i en familj på sju där man inte talar känslor, ska gråta eller visa sig svag. Det är en familj präglad av hederstänkande och där fysisk kontakt i form av kramar och beröring var frånvarande. Trots att hennes berättelse inte är några nyheter för mig är berättelsen så kraftfull att man träder in i Faysas inre och ser världen genom hennes ögon.

Hennes liv och familj sticker åt alla håll. Där är brodern som läser till jurist, en annan som kör taxi och tar hand om sin egna familj och parallellt läser till läkare. Och där finns brorsan, Bilal, som tillhör den invasiva arten – gänget.

I familjen ryms både ambition och begåvning sida vid sida med destruktivitet; narkotika, stölder, hedersnormer, mord, hot och våld och där mottot är – starkast vinner. När killar visar intresse för Faysa slår brorsan Bilal skiten ur dem i hederns namn. Han varnar sin syster för att klä och bete sig som en hora samtidigt som han uppmanar henne att sköta sig och studera hårt i skolan.

Här finns lyckan när den annars ofta frånvarande pappan, som har ytterligare en familj i en annan del av staden, säger att hon får följa med på semester till Holland. Här är besvikelsen när hon upptäcker att han ljugit och att de i själva verket är på väg till Kenya på en ”uppfostringsresa”, på somaliska ”dhaqan celis”. Här är förtvivlan över att ha tvingats lämna sina kompisar i Tensta för att tillsammans med andra unga somaliska flickor från olika västländer bli elev på en koranskola för att lära sig recitera surorna.

Sveken, tystnaden, kaoset hanterar hon genom att stänga in sig i en garderob. Till den flyr hon för att förlora sig i böckernas värld och hon läser Astrid Lindgren, ser sig som en Pippi i blatteformat, lika vild, lika uppfinningsrik, lika ensam och utlämnad åt sig själv. Bara i orden, läsningen, i skrivandet får hon ro på en plats där hon gömmer sig,

Hon lever i dödens omedelbara närhet långt ifrån den andra världen, det riktiga Sverige, med drömmen om att bli poet, men lever mitt i konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen, de två gäng som försöker förgöra varandra.

Hon har vänner på båda sidor, ser dem mördas i brutala avrättningar med automatvapen. Brorsan Bilal är medlem i Shottaz men är under en stor del av handlingen i boken internerad på Kumla. Vänner dödas, den ene efter den andra och hon lever i en verklighet där hon tvingas vänja sig vid att hemmet gång efter annan invaderas av polisen som vänder upp och ner på lägenheten i jakt på vapen och narkotika. Och när hennes äldre skötsamme medicinstuderande bror skjuts ihjäl är kaoset totalt.

Hennes beskrivningar går samtidigt bortanför henne själv när hon skriver om reaktionerna på morden i Järva, hur de skakar om hela kommuniteten och hur de äldre försöker men misslyckas lösa konflikten. ”Det fanns bara ett problem, den gamla ordningen hade tappat sitt grepp om flera av de här killarna. Dom var utanför både i Sverige och bland sina landsmän. Dom äldre hade missat att tiden sprungit ifrån dom. Gatan lyssnade inte längre på imamen eller på klanerna.”

De äldre landsmännen använder de verktyg de har men är, precis som de svenska myndigheterna, anpassade för en annan verklighet; ”… dom försökte prata med familjerna, klanerna hade klanträffar, socialen undrade vad som hänt och varför så många avvek från sina möten och polisen försökte förstå vem som hade gjorde vad och varför. Men inget hjälpte. Här snackade ingen. Det svenska rättsväsen hade inget att hämta.”

Oförmågan att förstå varur detta nya uppstått, förvirringen över vad som sker är monumental, liksom naiviteten hos stora delar av den svenska eliten. Samtidigt som Faysa och så många andra lever mitt i våldsvågen prisas gangsterrappare på galor. På Instagram ser hon gängen tillsammans med kändisar ”och på Stureplan drack dom champagne och knöt kontakter”.

De boende i Järva vågar sig inte ut under den period som Dödspatrullen med medlemmar utan spärrar har överläge i konflikten och även äldre kriminella tvingas inse att det är de som tagit över gatan och kvarteren, som äger våldsmonopolet.

Konflikten är så laddad och splittrande att alla boende i området tvingas ta ställning för vilken sida man står på. ”Bland den stora majoriteten av somalierna var ändå valet solklart, mammorna och de andra äldre ville att Shottaz skulle vinna. Dom kom från familjer som var väletablerade i gemenskapen, som var från dom stora klanerna. Medan dom i DP (Dödspatrullen, min anm.) inte hade samma band till samhället eller klanerna och dessutom inte respekterade någon överhuvudtaget.”

Den 25-åriga Faysa Idles berättelse om sin uppväxt och liv i Sverige är en drabbande illustration av kampen mellan klan och stat, en beskrivning av avgrundsdjupet mellan dessa två helt skilda världar. Detta slagfält, så sällan skildrat i litteraturen, gestaltar vad som händer om man inte lyckats omfamna vare sig den ena eller andra. De som blir klämda mellan dem löper amok utan moraliska korrelat, utan någon vägledning lika lite som någon djupare förståelse för vad de själva är med om. De blir till ett utskott ur två helt olika stammar, en invasiv art som är dömd till död.

Tvivlet lägger sig över en, såväl hos författaren som hos läsaren, om det finns någon möjlighet till fortsatt liv för sådana som Faysa Idle. Det fanns det. Hon hade orden, fann sin ”trädgårdsmästare”, hon lever. Jag vet, jag såg henne på Bokmässan i Göteborg häromsistens. Må hon leva länge!