Det engelska uttrycket Late bloomer passar in på mig. Jag har varit sent utvecklad i det mesta.

I skolan var jag ingen höjdare. Knappt genomsnittlig. Jag förstod inte vad jag gjorde i skolbänken, var helt omotiverad. Jag gick i det som förr kallades OBS-klass, fick extrastöd i både matte och svenska.

Ja, i svenska språket.

Jag hade svårt att uttrycka mig i skrift och hade som ung aldrig kunnat tro att språket så småningom skulle bli mitt arbetsverktyg, både i form av artiklar, reportage, essäer och böcker, och muntligen, i föreläsningar för Advokatsamfundet, myndigheter, kommuner och universitet.

I mer än 30 år har min devis varit: Försenad, men inte försent som för att påminna mig att inte ge upp.

Försening gäller också mitt politiska medvetande. Så länge politik på det stora hela dominerades av konfliktlinjer om skattesatser och fördelningsfrågor var jag ganska likgiltig. Men jag såg mig som liberal. Vad jag fick det ifrån vågar jag inte säga. Men jag minns att jag ganska tidigt tänkte att det inte kan vara sunt att ett och samma parti, Socialdemokraterna, styr landet år efter år, decennium efter decennium. Så när jag som ung röstade var det mest ett uttryck för önskan att släppa in frisk luft i systemet. Ett demokratiskt land mår bra av regeringsskiften så att tankar och idéer ständigt ifrågasätts, prövas och formuleras, resonerade jag.

När väl den politiska medvetenheten uppstod var det inte på ett partipolitiskt plan. Jag kom att intressera mig för grundstrukturerna, förutsättningarna för att en liberal demokratisk rättsstat ens kan uppstå och existera och varför en så stor del av jordens länder inte lyckas få till en sådan ordning. Denna fråga har, som jag tidigare skrivit om här i tidningen, sitt upphov i mitt nära arbete tillsammans med och för migranter utan erfarenhet av en fungerande nationalstat.

Det var ett oerhört uppvaknande. Allt det där jag tagit för givet och aldrig behövt artikulera eftersom jag är född och socialiserad in i den svenska och västerländska samhällsstrukturen blev plötsligt synligt. Det var något av en uppenbarelse. Staten som fenomen uppenbarade sig genom en alternativ ordning – stam- och klansamhället, den samhällsstruktur som alla folk historiskt sett är sprungna ur.

Insikten både fascinerade och födde en insikt om hur skört allting egentligen är. Och därtill ett resultat av tillfälligheternas spel. Geografi, demografisk sammansättning, klimat, språk, idéströmningar och religion som vi råkat ”träffats av”, allt sådant vi inte rått över, fick kontur, tog liksom gestalt i mitt medvetande.

Jag är än i dag inte särskilt intresserad av partipolitik om än jag följer den politiska debatten noggrant. Alla riksdagsförslag destilleras i mitt huvud genom frågan: hjälper eller stjälper, gynnar eller försvårar de upprätthållandet och vårdandet av de system som utgör grunden för den frihet som vi i Väst värderar högre än något annat? Om förd politik försvårar för eller sinkar rättsstaten, om lagbundenheten, det förutsägbara hotas, om tjänstemän tillåts vara partiska i stället för oväldiga, om energiförsörjningen hotas, om yttrande-, tryck- och religionsfriheten inskränks, röst- och demonstrationsrätten liksom äganderätten hotas, om landets yttre gränser inte skyddas och den inre säkerheten inte upprätthålls, då reagerar mitt politiska jag.

Jag skrev att jag var liberal. Men för fem–sju år sen hände något. Jag hörde mig själv säga att jag är liberalkonservativ. För mig har konservatism, det har sannolikt med min frikyrkliga uppväxt att göra, varit förknippad med traditionella värderingar i livsstils- och moralfrågor, något jag har väldigt svårt för. Det är inte den typen av frågor som jag syftar på när jag säger att jag i en mening är liberalkonservativ.

Det är inte länge sedan få betecknade sig som konservativa. Om begreppet ens användes var det mest i förklenande syfte. Plötsligt kom ordet i svang, allt fler började kalla sig eller anklagas för att vara konservativa. En konservativ var den som förespråkar en robust och bättre utrustad rättsstat anpassad till en ny form av kriminalitet, som önskar att staten har kontroll över gränserna och vet vilka som bor i landet, som önskar en invandring som står i proportion till mottagarsystemens förmåga att absorbera alla nyanlända.

Men är det egentligen konservatism? I så fall var inte minst Socialdemokraterna ett extremt konservativt parti fram till 2000-talets början. Samtidigt, och sannolikt som en reaktion på den nymornade ”konservatismen”, började begreppet liberalism flyta ut i betydelse och förlora kontur. På ett fullkomligt ofattbart sätt sågs politiska förslag som språk- och samhällskunskapstester som antiliberala. Som om liberalism handlar om att få göra som man vill i alla lägen. Lagstiftning är per se tvingande. Medborgarskap är villkorat. Barn kan inte själva bestämma om de ska gå i skolan – skolplikt råder. Alla medborgare är inte fria att köra bil – det krävs körkort. Är det antiliberalt?

Om hundratusentals människor, miljoner, kommer till ett välfärdssamhälle som det svenska utan en dags erfarenhet av en liberal demokratisk rättsstat med utvecklade socialförsäkringssystem, en stat vars hela fundament bygger på en överenskommelse mellan stat och individ, på tillit, plikt och flit, på utbildning och en välinformerad befolkning, är det då orimligt att förvänta sig och kräva att det som utgör kittet – det svenska språket och samhällskontraktet – efter var och ens förutsättningar och förmåga – tillägnas.

Särskilt då vi vet att så många migranter kommer från totalitära, fundamentalistiska samhällen med dysfunktionella, korrupta institutioner. I Palestina, Syrien, Afghanistan, Tjetjenien, Somalia är liberalism ett okänt begrepp men konservatism i värderings- och moralfrågor djup.

Som individ kan man, som jag, vara försenad i utvecklingen utan att allt är försent.

Men som land kan en förslappad och försenad vaksamhet på frihetens fundament verkligen leda till ett förödande – försent.

Därför gör man klokt i att, vare sig man är socialist, grön, liberal eller konservativ, att påminna sig om filosofen Karl Poppers formulering i det som kallas för ”toleransparadoxen”.

Om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem. Ett demokratiskt och öppet samhälle är således alltid utsatt för förfall ”inifrån”, från människor som drar nytta av de friheter ett tolerant samhälle erbjuder i akt och mening att bekämpa just dessa friheter.