Export av demokrati, vare sig den går till Afghanistan, Irak, Palestina eller något annat land kan väl sägas gå – så där.

Borde inte det, nu om någonsin, leda till omtag?

Det har med all önskvärd tydlighet visat sig vilken övertro Sverige och västvärlden haft på sin förmåga att överföra ett demokratiskt ”mindset” till befolkningsgrupper som aldrig tidigare har erfarit och tränats i det, oavsett om det handlar om export till andra länder eller om människor som kommit till vår del av världen.

Om det är svårt att omfamna demokratiska principer för grupper från havererade stater trots att de dagligen erfar och skördar frukterna av dem, hur kan vi då ens inbilla oss att man kan exportera ett så omfattande och radikalt system till stater som fungerar, om än inte som demokratier?

Demokrati är så väsensfrämmande för de flesta länder på jorden utan någon som helst historia och tradition av öppna demokratiska lagbundna institutioner med oväldiga tjänstemän, mekanismer för ansvarsutkrävande, maktdelningssystem och lagar som garanterar individers fri- och rättigheter, yttrande-, press- och demonstrationsfrihet som till och med får kritisera och häckla makten.

Börjar det inte bli mer än dags att rikta blicken inåt nu? Vi behöver självrannsakan, men inte så som det så ofta gjorts, som självanklagande. Vi bör fundera på varför ”missionsarbetet” inte fungerat. Gång efter annan, i land efter land, har det visat sig att trots utlysta och genomförda val glider de in i autokrati och korruption och i fängslande av oliktänkande och allmän repression.

De senaste årens händelser som fullkomligt översköljt oss är näst intill omöjliga att ta in. Inte minst genom intensiteten och tempot. Illusion efter illusion har krossats, hopp har grusats, naiviteten blottlagts och därmed fått allt fler att upptäcka det egentligen uppenbara och sedan länge påpekade: kejsaren är verkligen naken.

Rysslands aggressionskrig mot Ukraina släckte hoppet om fortsatt nedrustning och ett Europa präglat av evig fred. Afghanistans återgång till talibanstyre efter 20 års insatser för demokrati var inte bara ett hack i utvecklingen. Västs försök med demokratiexport till Irak ledde till våldsamma interna slitningar, huggsexa om makten, sekterism och framväxten av något av det mest brutala som vi i nutid skådat – Islamiska Staten.

Trots åratal av försök att bidra till uppbyggnaden av demokratiska institutioner och lagar i Palestina genom västerländska poliser och juridisk expertis som på plats har bistått med sakkunskap i hopp om att få till en fungerande rättsstat har det lett till – vadå?

Och alla dessa miljarders miljarder i bistånd som försnillats av ett korrupt ledarskap, till synes utan intresse för sin befolkning i ett land med en särskild martyrkassa, livstids lön åt anhöriga till terrorister som sprängt sig själva och israeler till döds, har nu lett till ett ofattbart hav av blod av nyligen dansande, festande ungdomar och andra civila, till slakt av bebisar och åldringar, till och med av fredssträvande pacifister på kibbutzer.

Och mitt i detta; firande och hyllningar av Hamas illdåd på svenska gator och torg parallellt med mordbränder i vårt liberala demokratiska land med sin mjuka stat och tillitsfulla befolkning. Bomber och skjutningar, uppror mot socialtjänsten, spridandet av konspirationer, infiltration av myndigheter och omfattande välfärdsbedrägerier.

För att uttrycka det milt: man kan inte precis påstå att empirin talar för att fortsätta i gängse fotspår.

Men det var kanske hit vi behövde komma i brist på intellektuell hederlighet där konformismen skördat ständiga triumfer medan konsekvensanalyser och fördjupad kunskap om varför, varför i allsin dar det bara är ett fåtal länder som kan sägas utgöra demokratier och de flesta andra länder så gravt fallerar. Därför en överrumplade känsla med den uppkomna förvånade frågan: Varifrån kom denna verklighet?

En sådan förvåning kan bara uppstå hos dem som förnekat och dekonstruerat det uppenbara, hos dem som uppfattat verkligheten, som Lars Åberg briljant har uttryckt det, som kontroversiell.

Vår förenklade världsbild, den naiva synen på vad en människa är, den orealistiska verklighetsbeskrivningen, den bristfälliga analysen av vad som krävs för att etablera demokratiska principer och regelverk, övertron på attraktionsvärdet i vårt sätt att leva och organisera samhället har väl nu ha fått sig en ordentlig knäck.

Världen har tolkats genom västerlänningens blick, vårt eget raster lagts på den. Övertygad om att alla på jorden innerst inne drömmer om sekularism, individualism och jämställdhet mellan könen har omfattande program sjösatts i länder som troddes vara ”wannabes” till demokrati.

Det har tagits som en självklarhet att alla väl inser att det bästa är att upprätta offentliga institutioner som ”lägger sig i”, har påverkan på och inflytande långt in i den privata sfären. För alla inser väl att staten är god och bara vill väl? Men sällan, om ens någonsin, har några analyser av de olika ländernas socio-ekonomiska och juridiska strukturer gjorts, lika lite som det varit intressant att ens närma sig frågan om äktenskapsmönster. Är det ett land med hög grad av kusinäktenskap, i så fall ett klansamhälle? Men den frågan har inte ställts, lika lite som analyser gjorts om vad en implementering av demokrati skulle innebära för traditionella auktoriteter, vare sig det rör sig om religiösa eller mer värdsliga.

Tilltron till våra system och värderingar, övertygelsen om deras självklara lockelse på alla som ännu inte erfarit dem har varit så stor att man inbillat sig att projekt i andra länder, eller på hemmaplan genom några veckors samhällsorientering, är tillräckligt för att besegra urgamla tankemönster och omstöpa både värderingar, kulturer, äktenskapsmönster och traditonella köns- och maktstrukturer.

Och allt detta har skett därför att vi inte på djupet förstått vår egen resa, varifrån vi kommer och vad det är som kommit att utmärka vår del av världen och varför.

Nu sitter vi i skiten, desillusionerade, besvikna. Vi som bara ville väl med pengarna till och insatser i Palestina, Irak och Afghanistan, vi som öppnade våra gränser och delade med oss av våra generösa socialförsäkringssystem, och satte in en massa åtgärder för integrationens skull. Och så blev det så här…

Det kanske ändå är bra, hur smärtsamt det än är, att möta verkligheten.

Nu är tid för omtag.