Hur känns det att vakna av att en bomb sprängts och ens hus är skadat? Hur känns det att vakna upp till en verklighet man så länge förnekat? Somliga vaknar inte upp längre. De har dödats av en bomb – i det som var idyllen Sverige.
Jag vaknar tidig morgon, gör mitt kaffe och slår på datorn. Bomben i Linköping är det första som dyker upp i nyhetsflödet. Den har briserat vid sex-tiden på morgonen i Linköping, fläkt bort fasaden i ett gulteglat flerfamiljshus, påfallande likt det hus som sprängdes i samma stad 2019, den kraftfullaste dynamitdetonationen på 20 år.
Herregud, tänk att vakna, inte av sig själv eller väckarklockan utan av en bomb. Tänk att yrvaket se trappuppgångens yttervägg ligga på marken och sin ytterdörr bortblåst, porslinet krossat på golvet och takkronan på sniskan. Tänk att tidig morgon på väg till jobbet drabbas av insikten att ens hem kommer att vara obeboeligt för lång tid framåt. Och inget morgonkaffe kommer att det bli.
Tänk att jobba på räddningstjänsten, precis ha gått på sitt pass, få ett larm, inte om en brand eller ett kemiskt utsläpp, en trafikolycka eller ett drunkningstillbud, utan om en bomb i staden, denna gång på Järdalavägen i stadsdelen Ekholmen. Vad tänker brandmännen?
Hur går tankarna hos Kristina Edlund (S), kommunstyrelsens ordförande? Satte hon kaffet i vrångstrupen när hon hörde nyheten, hon som den 7 juni höll presskonferens om att hon skrivit på ett nytt medborgarlöfte och en samverkansöverenskommelse med polisen om att öka tryggheten och bekämpa brottsligheten i Linköping. Jag ser att kontraktet mellan kommunen och polisen ska gälla i två år. Fanns det ingen överenskommelse mellan kommunen och polisen också i våras, och förra året, och förrförra? Ångrar hon utspelet, signaturen på kontraktet, det uppenbart populistiska tilltaget? Att säkra trygghet och bekämpa brottslighet hör väl till grunduppgifterna för både kommun och polis?
Jag har inte svårt att leva mig in vad ägarna till de fem lägenheter på Järdalavägen känner, människor vars hem ligger ute till försäljning. Om jag hade velat sälja mitt hem på samma gata som en bomb precis hade briserat hade jag dragit tillbaka lägenhetsannonsen på Hemnet, hoppats på att också denna absurda händelse skulle falla i glömska, utkonkurrerad av andra ständigt nya ännu mer bisarra händelser, och senare göra ett försök att sälja. Men tänk om dessa fem redan har köpt ett annat boende och måste få sålt för att inte hamna i ekonomiska bekymmer. Vilken mardrömssituation!
Tänk att vakna en tisdagsmorgon med planer för kvällen, kanske hockeymatchen mellan Linköping och Frölunda eller en bokcirkelträff med kompisar och tvingas ringa och säga: ”Ledsen, men det blir inget i kväll, mitt hem är bombat och jag bor numera i en gymnastikhall som kommunen upplåtit.”
Tänk att heta Malena Grann och vara polischef i region Öst. Vilka tankar flög genom hennes huvud denna tisdagsmorgon, hon som på måndagen höll presskonferens i Linköping om kriminaliteten som hon beskrev som både lokal, nationell och internationell – och allt mer hänsynslös. ”Vi har exempel på barn under 15 år som vi ingripit mot och som hanterat sprängmedel och vapen. Vi får aldrig låta vår nya vardag bli att barn finns i den här kontexten.”
Hur mår hon och hennes kollegor en dag som denna? Vad tänker de om de ständigt växande utredningshögarna, om att händelser som denna de facto redan är vardag, att uppklarningsprocenten av grova brott är så låg, sjunker? Naggas motivationen när man inte hinner med utan tvärtom kommer än mer på efterkälken? Påverkas det där som myndigheterna tjatat om i åratal nu – värdegrunden?
Inte minst undrar jag vad alla dessa samtalets grindvakter tänker, alla de som omöjliggjorde vettiga analyser och problembeskrivningar, som sökte onda motiv hos dem som stått undrande inför den demografiska chock som Sverige genomgått, som sluggade hej vilt mot vänner, grannar, medborgare, medmänniskor som ställde frågor, försökte göra analyser, förstå och varna, som kände oro, ilska, tvivel…
Idkar de någon form av självkritik och rannsakan? Eller är de lomhörda för tvivlets röst, likt fanatiker immuna mot rationella argument, blinda för den verklighet som vem som helst med öppna ögon såg och ser.
Hur går tankarna hos våra främsta politiker? På riktigt? Är det någon av dem som vet hur ett land som Sverige, den gamla Bullerbyn, ska hantera människor med dominansbeteende som besitter våldskapital och samtidigt helt och hållet saknar spärrar? Tänker de fortsätta göra partipolitik av en situation som håller på att slå sönder grunderna för hela vårt samhälle?
Tänk att vakna, inte av sig själv eller väckarklockan. Utan av en bomb…
Tillägg: Sedan denna text skrevs har ytterligare bomber sprängts. Den senaste detonerade i Uppsala i natt. Efter den vaknade en 25-årig kvinna inte alls. Hon dog av den kraftfulla bomben.
