Förr granskades varje skakande nyhetshändelse i detalj. Numera har det svenska folket sakta men säkert blivit avtrubbat. Men att reagera i tid och inte normalisera ohyggligheter är helt avgörande för vår framtid, skriver författaren Per Brinkemo.
KRÖNIKA ”Man vänjer sig”, sjöng Kjell Höglund.
Det är precis det vi håller på att göra.
Sverige går dessvärre inte att känna igen. Varje dag kommer nyheter som om de inträffat för bara drygt tio år sen hade fått Sverige att mer eller mindre stanna upp. Varje händelse hade granskats fram- och baklänges i veckolånga serieartiklar.
“Den tidens rapportering är inte ett ideal. Det är däremot reaktionen och upprördheten.”
Det var vad som hände när tioåriga Engla försvann 2008 och man fann att hon mördats av lastbilschauffören Anders Eklund. Eller när Niklas Lindgren från Umeå, den så kallade Hagamannen, mellan 1998 och 2005 våldtog en stort antal kvinnor. Rapporteringen, granskningen, pågick i veckor. Vem var förövaren? Vilka var offren? Vilka detaljer fanns att berätta om?
Vissa reportage var över alla gränser för närgångna och spekulativa. Det var som om tidningarna försökte trumfa varandra i smaskigheter.
Den tidens rapportering är inte ett ideal. Det är däremot reaktionen och upprördheten.
Nu för tiden läser vi nyheter av samma dignitet som dessa två händelser i princip varje dag... Men utan att stanna upp och reagera på ett sunt sätt.
Vi har vant oss.
Ändå är det så ofattbara nyheter att de knappt går att ta in. Som den om de två tonårspojkarna som i Solna under tio timmar utsattes för rån, tortyr, förnedring, våldtäkt… Notera: i tio timmar.
Jaha.
Eller den om missförhållanden på HVB-hem med ofattbara övergrepp och misshandel, där flickor prostituerar sig utan att personal ingriper eller informerar socialtjänsten. Där personalen utövar kollektiv bestraffning och arrangerar slagsmål mellan HVB-placerade pojkar – för sin egen underhållning.
Ojdå.
Det kan handla om de 18 svenska kommuner som för Ekot uppger att personer med kopplingar till organiserad brottslighet genom hot och påtryckningar försöker påverka de beslut som tjänstemän i kommunerna ska fatta.
Se där.
Eller att gängkriminaliteten även drabbat småstäder, som tidigare fridfulla lilla Värnamo, där man på några år har haft 16 skjutningar varav bara en är uppklarad.
Suck.
Var och en av dessa nyheter är oerhörda. Och då är de bara några få nyheter i mängden av nästan dagliga skjutningar, mord, sprängningar och våldtäkter runt om i landet, vilka vi knappt reagerar över.
“Det går sakta men till slut är både journalister och mediakonsumenter avtrubbade och blasé.”
Det är nyheter om handlingar som genom sin omfattning och kontinuitet borde få varje tänkande människa att inse deras systemhotande verkan. Men svensken har blivit så inlindad i uppfattningen om vår oberörbarhet och överlägsenhet att inga katastrofala händelser i världen tycks kunna beröra oss. Så länge det inte handlar om utlandet. Då oroas vi. Här i Sverige är vi trygga.
Ingenting är farligare än den långsamma tillvänjningen till det onormala. Det går sakta men till slut är både journalister och mediakonsumenter avtrubbade och blasé. Vem bryr sig, så länge skiten inte drabbar en själv. Men en dag drabbas också vi som initialt var långt borta från det ohyggliga.
Att reagera i tid och inte normalisera det som vi för tio-femton år sedan såg som osannolikt, är avgörande för vår framtid. Det ska inte förväxlas med tron att allt var bättre förr.
Men ju förr man reagerar mot det som hotar samhället desto bättre.
Ingenting är farligare än Kjell Höglunds: ”Man vänjer sig.”
TEXT: PER BRINKEMO
Journalist, författare och krönikör på Bulletin
