Många har känt till den officiella hemligheten – att ”Kris” praktiseras i Sverige, den romska sedvanerätten. Det är ett eget rättskipningssystem, designat för den romska gruppen.

Det har fortgått länge.

Ingen har reagerat.

Och har någon gjort det har denne stämplats som rasist. Lyfte man frågan var man sannolikt ute efter de mest utsatta.

När det ofta egentligen har varit precis tvärtom.

I alla fall för min del.

Jag har känt till det länge. Jag har pratat med åklagare och poliser och många av dem har varit helt införstådda med att det inom denna grupp praktiseras ett parallellt rättssystem.

Man har låtit det hållas.

Peter Kadhammar skrev om det, romantiskt, för tio år sen. Uppdrag Granskning har lyft det som delvis en bifråga. Men kunskapen har liksom inte bitit sig fast. Jag förstår varför. Den romska gruppen har historiskt varit en extremt utsatt grupp. Att ge sig in i ämnet har varit och är minerad mark.

Det har helt enkelt varit jobbigt att lyfta frågan till diskussion.

Men om man tänker så här: Detta system är motsatsen till honnörsorden om alla människors lika värde, likhet inför lagen och hela idén om individens fri- och rättigheter.

Om dessa ord betyder något – och gäller alla, precis alla – borde frågan inte ha varit så svår att lyfta.

En som nu gjort vad många andra inte klarat av är Jenny Strindlöv på Kvällsposten/Expressen. Hon har i veckan berättat i en serie reportage om hur en parallell domstol (Kris) i Malmö kontinuerligt fattar beslut i rättsärenden, dessutom ledda av två kommunalt anställda tjänstemän. Vid ett fall friades en man för våldtäkt av sin 13-åriga styvdotter. Flickan hade ingenting att säga till om.

Mannen har senare häktats på sannolika skäl misstänkt för grov våldtäkt mot barn.

Läs även: Misstänkt mord med hedersmotiv i Fisksätra

Romska domstolar har hanterat interna konflikter så länge romer funnits i landet. Sverige har blundat och låtit det ske av olika skäl, framför allt av berättigade skuldkänslor gentemot gruppen.

Nu är det nog så att ett visst mått av parallellitet klarar ett land utan att rättsstaten hotas. Men det är något som hänt nu, vilket antagligen är orsaken till att Strindlöv kan skriva så frankt och rakt som ingen annan hittills vågat. Den där gränsen, som ingen vet exakt vara den går, har passerats.

De parallella systemen är nu så många att de blivit ett hot mot rättsstaten.

Vi har inte bara Kris, vi har också sedvanerätter som dominerar i Mellanöstern – Urf’, Pashtunwali (Afghanistan), Xeer (Somalia), Kanun (Albanien/Kosovo), liksom förhandlingar mellan kriminella gäng.

Svenskar i gemen har inte haft en aning om att migranter har andra erfarenheter av rättskipning. Svenskar i gemen har inte kunnat tro att en del migranter håller kvar vid sina konfliktlösningsmetoder när de kommer till Sverige.

Svenskar i gemen har sällan funderat under vilket system de själva lever.

Inte alla migranter håller kvar vid gamla rättskipningsmetoder. Men tillräckligt många för att det ska börja bli ett problem. Vidhäftandet av ”det gamla” sker när övergången till ”det nya” inte ägt rum, sannolikt på grund av bristande tillit till det nya och främmande och på dålig introduktion till landets system och principer.

I hemländernas sedvanerättssystem ska man inte yppa något för dem som står utanför gruppen. I sådana här system betyder individens fri- och rättigheter ingenting. I sådana här system har kvinnor ingen formell position och de har svaga rättigheter.

Här väger individen lätt, det är kollektivet som gäller.

Det innebär att en enskild person i en viss grupp får stå till svars för vad någon annan, kanske en kusin, har gjort.

Och när straff ska utmätas, oftast genom kompensation, inte sällan i form av pengar, måste även den som inte är kriminell betala för att köpa sin släkting fri.

Det är ett frontalangrepp på de friheter som Sverige säger sig värna om.

Men i Sverige har få reagerat, i trots mot de höga ideal vi har om mänskliga rättigheter.

Nu är det inte konstigt att människor hänger kvar vid dessa system.

Den som socialiserats in i det svenska samhällets sätt att lösa konflikter vet när det är rimligt att lösa en konflikt utan inblandning från en tredje part och när man definitivt bör ringa polisen och låta den statliga rättvisan ha sin gång. Man ”vet” det utan någon hermodskurs. Kunskapen är inympad.

Om ungdomar pallar äpplen från ens trädgård vid ett tillfälle ringer man knappast polisen.

Sker det systematiskt och återkommande är det troligare att man ringer 112.

Om ens tioåring bråkar och ger grannpojken en käftsmäll skulle i alla fall jag tvinga honom att be om förlåtelse och vi skulle tala med pojkens föräldrar. Kanske skulle jag som kompensation köpa en påse godis som ”plåster på såren”. Polisen skulle inte kopplas in.

Skulle detta handlande kunna kategoriseras som en parallell domstol?

Nej.

Snarare som sunt förnuft.

Skulle det däremot röra sig om ren misshandel anmäler man brottet, oavsett om det är ens eget barn som misshandlats eller misshandlat.

Hade jag och grannens pappa skött ärendet enligt sedvanerättens principer, dragit in våra respektive släkter i frågan, hade saken hamnat i ett annat ljus.

Någonstans finns en gräns för när det känns meningsfullt och rimligt att kontakta en tredje part – rättsväsendet. Den gränsen är ganska diffus, men någorlunda gemensam för de allra flesta som är uppväxta i Sverige. Det sitter så att säga i ryggmärgen.

Numera har vi allt fler som sköter konfliktlösningar inom grupper i långt mer allvarliga fall än när någon fått på käften.

Någonstans börjar det bli ett hot mot en av de bästa konstruktioner som människan skapat – rättsstaten.

Den dömer bara individer. Och de som dömer får, till skillnad från mer traditionella system, inte ha någon som helst koppling till någon av parterna i förhandlingar. Det är opersonligt, i en mening kallt. Men mer rättvist än tidigare sedvanerätter. Och den frigör individen. Sverige står i dag inför en massiv, som man numera säger – utmaning.

Hur hanterar man konkurrerande rättssystem?

Ska man göra som i England, där man delvis tillåter viss parallellitet?

Eller som i Tyskland, stenhårt slå ned på alla sådana tendenser?

En sak är klar: Staten måste välja väg, säga vad den vill. Och hur den tänker hantera parallella rättssystem.

Jag vet vad jag väljer.

Jag ville inte dras in i min kusins eller morbrors ärenden.

Jag väljer rättsstaten.

Läs även: Det blåser upp till klankrig i Göteborg

I en tidigare version uppgavs att den romske mannen dömts i svensk domstol.