Det händer att folk känner igen men inte kan placera mig. Sen säger någon i sällskapet ”klan” och då trillar polletten ner; ”ja, just det, det är du som skrivit om klaner”. Det är på gott och ont att vara så förknippad med ett begrepp, men jag kan förstå att det har blivit så. Säkert tror och tycker många att jag är besatt av klaner. Det är kanske inte så konstigt med den ”fördomen” om mig.

Det stämmer att jag har ett stort intresse för denna organisationsform. Men i grund och botten är mitt huvudsakliga intresse ett annat.

Är jag besatt av något är det att förstå det land som jag har vuxit upp i. Flera gånger tidigare har jag skrivit att det var genom klanen jag fick syn på staten i allmänhet och Sverige i synnerhet. Men synen är fortsatt oskarp och suddig. Jag letar hela tiden efter att sätta ord på den miljö, det sammanhang jag är sprungen ur och formad av. Via klanen insåg jag att vi svenskar i ett internationellt perspektiv är ett annorlunda folk. Men jag kämpar ändå för att komma vidare, på djupet förstå varför och ännu mer hur svensken blev svensk och Sverige Sverige, vad det är och innebär. Det är svårt eftersom det svenska är kulturen jag är marinerad i.

För att få syn på ”det egna” tvingas man jämföra. Ingenting är något i sig självt, allt måste sättas i relation till något annat som skiljer sig från det man själv är van vid.

Om jag hade fötts i Kongo-Kinshasa, Kazakstan eller Kenya, vem hade jag varit då?

Om jag hade fötts och levt mitt liv i något av dessa länder, hade jag också då varit en skrivande person? Vilken tro hade jag bekänt mig till? Hade jag haft lika många barn som nu, tre? Om så, hade det enligt det lokala samhällets normer ansetts för få eller hyfsat lagom många. Eller rent av för många?

Hade jag haft bil? Och hund? Om ja, hade jag ägt en bil- och hundförsäkring? Hade min bostad varit köpt genom banklån eller hade släkten hjälpt mig med boendet? Hade jag haft en eller kanske flera fruar? Hur hade jag sett på Västvärlden, på Sverige, hade jag ens känt till det där landet i norra Europa? Hade jag omfamnat trossatserna ”alla människors lika värde” och ”mänskliga rättigheter” och vad hade jag tyckt om Nato och Rysslands krig mot Ukraina? Hade jag överhuvudtaget haft någon skolgång att tala om?

Det finns så klart inga självklara svar på frågorna. Dels har det att göra med vilken samhällsklass jag hade fötts in i, dels vilken religiös tradition som min familj stod i liksom en rad andra grundförutsättningar.

Som kongoles skulle det nog ha spelat roll vilken av de 200 olika etniska grupperna jag tillhörde och vilket av lika många språk jag talade. Som kazakstanier kunde jag varit tartar, basjkir eller tillhöra någon av de andra cirka hundra etniciteterna. Som kenyan hade stamtillhörighet varit en viktig faktor. Det hade sannolikt varit mer fördelaktigt om jag tillhört den stora och politiskt styrande Kikuyo-stammen än den lilla minoritetsgruppen Wlilwana.

Nu blev jag varken kongoles, kazakstanier eller kenyan. Jag blev svensk utan egen förskyllan. Jag vill förstå vad det är och innebär och varför vårt land sticker ut i World Value Surveys undersökningar. Bara genom att leka med tanken vad som hade hänt om jag levt i någon av de tre ovan nämnda länderna händer ändå något. Sverige framstår som… ja… annorlunda. Eller? Snarare framstod.

Och det är det som föranleder frågorna om vad Sverige är för land. Numera finns det ju många hundra olika etniska grupper i Sverige som talar nästa lika många olika språk. Till och med klansamhället har återkommit och svenska domstolar har fått konkurrens av parallell rättskipning och helt andra normsystem. Men jag är formad i ett Sverige som var ofattbart homogent. Inte till hundra procent, men om man jämför med många andra länder en enhetskultur.

Om någon utsocknes skulle fråga mig om vilken svensk litteratur som berättar något väsentligt om Sverige skulle jag utan att tveka nämna Vilhelm Moberg och hans böcker om Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla. De flesta är nog ense om att böckerna är vårt nationalepos.

Om någon utsocknes skulle fråga mig om Sveriges nationalskald skulle jag som ett av de första namnen nämna trubaduren Evert Taube. Han skrev sånger som ätit sig in i våra medvetanden och inte sällan sjungs i festliga sammanhang. Många handlar om Sverige och naturen men lika mycket om, som han själv brukade säga, ”overseas”.

Det är sånger som ”Flickan från Havanna”, ”Fritiof och Carmencita” och ”Den glade bagarn från San Remo”.

Så tvekar jag plötsligt när det slår mig att vårt nationalepos handlar om svenskar som lämnar Sverige och att nationalskaldens visor ofta utspelar sig i Latinamerika: ”Samborombon, en liten by förutan gata. Den ligger inte långt från Rio de la Plata…”

Säger detta något om Sverige? Jag vet inte. Jag grubblar.

Det är svårt att sätta ord på kulturella särdrag och veta vad som är vad och vad som är giltigt för den breda massan.

Tveklöst sant är i alla fall att Sverige gick från att vara ett av världens mest homogena samhällen till att på några decennier bli ett mångetniskt- och kulturellt samhälle. Tidigare delade de flesta språk, referensramar, skolgång, normer och kulturell historia. I princip ingen ifrågasatte Sveriges Rikes Lag som normkälla och medborgarna uppvisade en osannolik hög interpersonell tillit, liksom till institutionerna. Plötsligt erfor det lik- och strömlinjeformade folket kulturmöten och krockar med afghaner, iraker, somalier, palestinier, chilenare, eritrianer, tjetjener, människor från olika delar av världen. Med ens fick de sekulariserade men av protestantismen så djupt präglade svenskarna stifta bekantskap med de olika delarna av den ortodoxa kyrkan: den syriskortodoxa, den armeniska apostoliska, den koptiska, serbiska…

Olika grenar av islam etablerades; shia, sunni, ahmadiyya, sufism, salafism… Buddister kom till landet, zoroastrister, den yazidiska alevismen och svenskarna kan numera stöta på mandéer som i Johannes döpares efterföljd håller dopförättningar i svenska vattendrag.

Samtliga dessa grupper har ofta starka religiösa och kulturella identiteter. De är därtill uppmuntrade till och finansierade av staten för att bibehålla sina särdrag.

Inte konstigt då att det uppstått ett behov av att ställa de frågor som det tidigare inte fanns behov av. Vad är en svensk identitet? Vad betyder vårt kristna kulturella arv? På vilka grunder vilade folkhemmet? Var kom den höga tilliten ifrån?

Men också frågor som: Vad är en nationalstat? Och är tacksamhet och stolthet över att man lever i ett land som är så attraktivt att miljontals människor vill komma hit nationalism à la fascism och nazism?

Under lång tid hävdades det i debatten att Sverige inte har någon kultur. Som om vi var så moderna att vi skalat av oss sådant ”primitivt.”

I själva verket lever vi i en extremt distinkt kultur. Det är bara så fasligt svårt att sätta ord på den eftersom det är, för att travestera Apostlagärningarna, ”i den vi lever, rör oss och är till”.

Jakten på svenskheten måste därför fortgå.