Ofta sägs det, uppmuntras, att man ska gå sin egen väg.

Tänka själv.

Vara sin egen.

Trots det finns det i alla typer av gemenskaper gränser som inte bör överskridas, trots att ”avtalsbrottet” kan tyckas ligga inom rimlighetens gräns, motiveras intellektuellt och knappast kan betraktas som extremt.

Det finns områden, ämnen i livet där självständigt tänkande ses som en provokation trots att man gör just det som uppmuntrats: gå sin egen och inte anpassa sig till den egna kretsens uppfattningar.

Författaren och journalisten Bengt G Nilsson vet.

Han är äventyraren, resenären som blev journalist och som skrivit oändligt många tidningsreportage, arbetat för SVT och skrivit böcker. Inget av allt han har gjort har väckt sådana reaktioner som den senaste boken, ”Israel och hennes fiender” publicerad våren 2020. Efter den tog flera vänner och kollegor avstånd från honom. Han hade överträtt och passerat den där osynliga gränsen för vad som menas med uppmaningen ”tänk själv”.

Boken handlar om hur han bytt ståndpunkt i frågan Israel–Palestina.

Som ung, vid 21 års ålder, jobbade han på kibbutz i Israel. Mötet med israeler och palestinier kom att prägla honom för lång tid framåt. Och också innebära att han, som sagt, skulle förlora en rad vänner när han delvis bytte och uttryckte avvikande åsikter från dem han tidigare hyst.

Då, när Bengt G Nilsson bodde i Israel på 1970-talet, var konflikten inte speciellt uppmärksammad I svensk media. Israel hade vunnit kriget mot arabländerna 1967 i det beryktade sexdagarskriget.

– Det hade en förlamande effekt i arabvärlden och de araber jag kom i kontakt med hade inte någon konfliktbenägenhet. Det var inte tal om någon stenkastning på gatorna. Det var ett slags egendomlig harmoni mellan israeliska ockupanter på Gaza och Västbanken. Det var helt riskfritt att röra sig på gatorna och att resa omkring. Det dröjde ganska länge tills det blev en konflikt som kom att påverka tillvaron för dem som bodde i området.

Jag skrev för tidningar som FIB/Kulturfront och norska Klassekampen. Den mest moderata tidningen var väl Aftonbladet. Men också den var väldigt antiisraelisk och propalestinsk.

Som ung var hans stora intresse att resa, och han liftade och reste runt i Europa, sen i Mellanöstern och Afrika. Han fick tidigt möjlighet att publicera sig i studenttidningen Ergo i Uppsala med texter som handlade om hans upplevelser i Afrika. Därefter utbildade han sig formellt till journalist och var helt inställd på att jobba med utrikesfrågor.

– Jag hade känt mig ganska vilse men bitarna föll på plats när jag hittade journalistiken.

Under ett helt liv kom han att ägna sig åt konfliktsituationer i olika länder. Men en konflikt kunde han inte släppa, den mellan Israel och Palestina, som han nu på äldre dar skrev en bok om där han redogjorde för sin egen brottningskamp och till slut – omvärdering.

Vad fick dig att skriva boken?

– Jag har länge burit på många tankar på mitt eget agerande som journalist i den här frågan. När jag bläddrar i gamla tidningsklipp, läser sådant jag skrev själv i vänstertidningar från 1980-talets början och en bra bit in på 1990-talet så är det förfärlig läsning, de ståndpunkter jag gav uttryck för då. Jag hade en total blindhet för de realiteter som gällde i Mellanöstern, i relationen mellan judar och araber. Jag var definitivt indoktrinerad av den publicistiska miljö som jag befann mig i. Det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

Vilka tidningar skrev du för?

– Jag skrev för tidningar som FIB/Kulturfront och norska Klassekampen. Den mest moderata tidningen var väl Aftonbladet. Men också den var väldigt antiisraelisk och propalestinsk. När jag blickade tillbaka på den tiden kände jag att jag måste komma tillrätta med och bearbeta och på nåt sätt förklara för läsare varför jag agerade och skrev som jag gjorde. Jag hade liksom kört fast i mitt eget ställningstagande och behövde en paus för att reda ut mina tankar och komma till rätta med var jag egentligen stod i denna stora och viktiga fråga.

Hur redde du ut dina tankar?

– Jag började ägna mig åt andra publicistiska ämnesområden. Jag började intressera mig för Afrika i stället, skrev artiklar, böcker, gjorde film om och från diverse afrikanska länder. Men jag kom hela tiden tillbaka till Israel–Palestinafrågan. Det är en sån där fråga som man inte kan släppa om man en gång varit inne och rotat i den. För några år sedan fick jag en idé om att skriva en längre text där jag förklarar för läsaren min personliga resa. Den publicerade jag på Timbros nättidning Smedjan under rubriken: Därför har jag bytt åsikt i Israel–Palestinafrågan.

Från FIB Kulturfront till Timbros Smedjan. Det är ett skifte?

Han skrattar.

– Mitt ställningstagande i själva sakfrågan var avgjord sedan länge. Men det var dags för mig att sätta den på pränt. Texten fick ett enormt genomslag, blev det årets mest lästa text i Smedjan. Det som gjorde intryck på folk var inte själva sakinnehållet utan det faktum att jag hade bytt ståndpunkt. Då förstod jag sprängkraften i just detta att byta ståndpunkt i en viktig fråga som alla människor har en åsikt om. Det där gav mig inspiration.

Flera av mina gamla vänner tystnade och har inte hört av sig sen boken kom för ett och ett halvt år sen.

Vad hade du för tankar om mottagandet?

– Jag blev snart ganska hårt ansatt på sociala medier. Dels kom en hel del uppskattande omdömen, men det som var intressant var vad kritikerna hade gemensamt – de hade inte läst boken.

– Jag hade en pågående polemik med en journalist och författare som jag känner sen många år som var fruktansvärt upprörd. I varje inlägg poängterade han att han inte läst boken och aldrig skulle kunna tänka sig göra det samtidigt som han ville att jag skulle förklara det och det och det. Jag bad honom läsa boken och sen diskutera enskildheter. Absolut inte, sa han.

Vad hände?

– Flera av mina gamla vänner tystnade och har inte hört av sig sen boken kom för ett och ett halvt år sen. Det är både svenska kollegor och några palestinska vänner. Jag har fått mejl från några individer som jag hade kontakt med på 1980-talet, aktiva Palestinasympatisörer, som frågat: ”Vad i hela världen är det som tagit åt dig? Hur kan du skriva så här?” De förstår överhuvudtaget inte hur det är möjligt att ge uttryck för sådana här åsikter. När jag frågar om de läst boken får jag inga svar. Boken är ju faktiskt ganska resonerande. Det är ju inte så att jag bara säger att jag bytt ståndpunkt och avfärdar alla som säger emot.

Är det den kraftfullaste reaktion du fått av allt du producerat?

– Absolut, alla kategorier. Det är lärorikt, mer än något annat. Jag kan sörja lite grann att somliga har sagt upp bekantskapen med mig. Det är tråkigt eftersom det i några fall rör sig om gamla vänner som jag känt i årtionden. Men jag kan inte göra mycket åt det. Det är det pris jag får betala för mitt fria tänkande.

Sanningen var att vi hade att göra med Mellanösterns enda demokrati som kämpar för sin överlevnad mot länder runtomkring som har svurit på att utplåna den israeliska staten, de tankarna bearbetades aldrig av särskilt många av oss.

Inom journalistiken hyllas idealen om konsekvensneutralitet och opartiskhet? Att du så tydligt upptäcker att du inte alls varit opartisk tidigare… Vad drar du för slutsatser av det. Är det här en sjuka som alltid funnits, att man har en bias, eller gäller det bara just den här frågan?

– Jag tror att under 1970–80-talet, när vänsterståndpunkterna var så comme-il-faut på så många redaktioner så sveptes enskilda journalister med i det här utan att behärska sig, stanna till och tänka: vad är det här för ståndpunkter jag ansluter mig till i mitt journalistiska arbete. Allt föreföll så självklart och givet. Klasskampsanalysen skulle genomsyra allting och alla konflikter i världen skulle förklaras med en marxistisk klasskampsteori. Även om man som jag var tämligen obevandrad i marxism var det hela tiden i de kategorierna det resonerades på redaktionerna och som jag drogs med i.

Har du något exempel på artiklar som du skrev?

– Jag skrev som jag sa för FIB/Kulturfront, som gav mig en publicistisk skolning, och jag vill säga att jag är tacksam för att jag fick den möjligheten att utveckla mitt skrivande och resa i deras regi.

– Det jag skrev var reportage med så kallad ”human touch”, jag gjorde besök i flyktingläger och gjorde intervjuer med människor som var drabbade av den israeliska ockupationen. Det fanns hur mycket som helst att ösa ur, den ena tragedin efter den andra att exponera. Jag var reporter på fältet som berättade för läsarna hur det såg ut i flyktinglägren.

Du menar att det var mer anslaget, perspektivet…?

– TV-sändningar fylldes av dramatiska bilder från Västbanken och Gaza där israeliska soldater klubbade ner demonstranter och kastade in dem i militärjeepar och körde iväg. Det var som ett smörgåsbord av dramatik för en journalist att servera tittare och läsare med. Där fanns inte mycket tid för analys. Jag vill inte skylla ifrån mig. Naturligtvis borde jag ha tagit mig tid att analysera vad som faktiskt hände. Men som journalist är det mycket enklare att presentera det som är omedelbart konsumentvänligt, lätt att tugga i sig. Ytterst få av oss som ägnade oss åt det här lyfte någonsin blicken för att titta på hela situationen.

Hur menar du?

– Ytterst få reflekterade över det faktum att Israel faktiskt var en fungerande parlamentarisk demokrati som utlyste val med jämna mellanrum, hade en levande debatt där människor inte straffades för sina politiska åsikter, samtidigt som Israel var omgivet av stränga diktaturer där människor kastades i fängelse omedelbart om de tyckte fel.

– Sanningen var att vi hade att göra med Mellanösterns enda demokrati som kämpar för sin överlevnad mot länder runtomkring som har svurit på att utplåna den israeliska staten, de tankarna bearbetades aldrig av särskilt många av oss.

Är det likadant i dag, att det krävs mycket av den enskilda individen att ta ett steg tillbaka, försöka få en helhetsbild och dra ut linjerna?

– Jo, så är det. Där tycker jag att det senaste kriget mellan Israel och Hamas i Gaza i maj i år, ett elva dagar långt krig, är ett utomordentligt bra exempel på detta.

– Kriget började med att en israelisk domstol beslutade att sex palestinska familjer skulle vräkas från sitt hus i västra Jerusalem. Det utlöste protester på gatunivå. Demonstrationerna koncentrerades till en av de heligaste platserna för muslimer, al-Aqsamoskén. Israelisk polis gick in för att röja undan demonstranterna. Då började Hamasledningen i Gaza kräva att polisen skulle lämna moskéområdet. De började skjuta raketer mot tätbebyggda områden i Israel. Samma sak hände som alltid.

– När Israel får raketer mot sig gör de bombanfall mot strategiska mål. Det här eskalerade snabbt. Det var en enorm raketbeskjutning från Hamas. De uppgav själva att de som mest sköt 137 raketer under loppet av fem minuter.

Men Israel svarade hårt?

– Eftersom israelerna är så bevakade av omvärlden för sin krigföring är de extremt angelägna att försöka skona civila så långt det bara går. Man förvarnade om var man skulle bomba. Omedelbart kom de förväntade reaktionerna som sa att det var Israel som är angripare, att de attackerar oskyldiga på Gaza. Ingen tycktes reflektera över vem som startade kriget.

Journalister lär sig att stå på den svages sida, att alltid göra klassanalyser. Är det så?

– Den som har det militära övertaget är alltid skurken enligt den logiken. Det utnyttjas av den svagare parten. Hamas har renodlat förmågan att utmåla Israel som angriparen trots att det alltid är de som startar krigen. Men på Gaza finns våldsam korruption och maktmissbruk, ledare som misslyckats att ge hopp åt befolkningen.

Vad finns det för andra aspekter bortanför det obligatoriska klassperspektivet som rapportörer riskerar att missa?

– Under Intifadan reste jag mycket i de ockuperade områdena. Där hade jag hela tiden kontakt med israeliska soldater som var där i egenskap av ockupanter. De företrädde makten i allra högsta grad, med vapen och kommunikationsanläggningar. Det var vägspärrar, man fick visa upp id-handlingar, man blev visiterad och förhörd. Jag fick ofta bevittna hur mina arabiska medpassagerare i taxibilar förödmjukades. Hur de blev avsiktligt fördröjda på sin resa.

– Israeler är kända för att ha en väldigt arrogant attityd till sina medmänniskor. Man kan nog säga att det är en del av nationalkaraktären.

– Det arabiska samhället däremot är väldigt annorlunda, präglat av en artighetskultur. Som utländsk journalist blev jag väldigt väl mottagen hemma hos människor. Det var en stark kontrast till hur man blir bemött av israeliska ockupationssoldater. Det där tror jag har en oerhörd betydelse för hur vi skildrade konflikten.

[…] biståndsindustrin, som jag skrivit mycket om i både böcker och reportage. Den är djupt politiskt infekterad. Du hittar inte särskilt många vänstermänniskor som är kritiska till det internationella biståndet.

På mikronivå ser man det sociala livet, mjukheten, gästvänligheten i kontrast till hårdheten från israeliska soldater. Då blir det svårt att zooma ut och anlägga ett macroperspektiv. Är det så du menar?

– Ja, det israeliska samhället är ett väldigt effektivt och väloljat maskineri. När man kommer dit ska man anmäla sig till presskontoret, få ackreditering och sen ska man till Västbanken och skildra livet där.

– Kontrasterna är så stora hela tiden mellan dem som har makten och de som är utsatta för den. Att då som enskild journalist stanna till och skaffa en helikoptervy över hela regionen, fråga sig vad Israel är för land, hur den totala hotbilden mot Israel egentligen ser ut, vad det är som står på spel, vilka som hotas av utplåning och vilka inte, den processen förmådde jag mig inte till när jag var yngre.

Berätta mer om detta.

– Det arabiska samhället är ett paradoxalt samhälle på många vis. Det är ett faktum att araber på grund av sin samhällsorganisation har en stark tendens att lösa konflikter med våld. Det beror helt enkelt på att staten är så svag i alla arabiska länder. Människor är därför hänvisade till klanen och det är den som ska upprätthålla ordningen. Därför blir det ofta konflikter mellan människor som inte kan lösa motsättningar på annat sätt.

– I fungerande nationalstater har vi en tredje part som människor kan vända sig till. Vi vänder oss till polisen som reder upp situationen med hjälp av ett fungerande rättsväsende. Finns inte den funktionen blir det lätt våldsamma lösningar på konflikter. Och mitt i allt detta finns den generösa artighetskulturen som är otroligt charmerande.

Finns det andra förklaringar till att så få rapporterar bortom det gängse?

– Jag har jobbat på ett antal redaktioner genom åren, men jag har också varit frilans under väldigt lång tid. Jag tror att när man är fast medarbetare och har en given roll på en redaktion så tvingas man underordna sig det allmänna tänkande som råder.

Finns opartisk journalistik?

– När det gäller ofarliga frågor så finns det väl det. Men inte när det gäller brännande frågor. Där tror jag att det är svårt.

I ämnen som…?

– Till exempel biståndsindustrin, som jag skrivit mycket om i både böcker och reportage. Den är djupt politiskt infekterad. Du hittar inte särskilt många vänstermänniskor som är kritiska till det internationella biståndet.

Håller idealet om att man ska tänka själv?

– Det är förvånande hur få människor som egentligen gör det. Det är alldeles för mycket konformism, för lite konsekvensneutralitet och för lite fritt tänkande. Men det är inte roligt att flyta med strömmen hela tiden. Om det jag publicerar inte ger en skarp reaktion från något håll tycker jag att det känns som bortkastad möda. Tyvärr gäller ofta klyschan: Det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam.