Han, som borde varit sinnebilden för den ”perfekta” invandraren.

Han, som knäckte inte bara den svenska språkkoden, utan också den kulturella.

Han, som gick från flykting till docent i ekonomisk historia.

Han, som identifierade det typiskt svenska, som vi själva i vår kulturella närsynthet inte kan beskriva.

Han, som blev riksdagsman för Liberalerna och som formulerade en mer realistisk integrationspolitik.

Denne man – Mauricio Rojas – mer eller mindre mobbades ut, sågs som en husblatte, och lämnade landet 2008 för att arbeta på ett universitet i Madrid. För att sen flytta tillbaka till Chile varifrån han ursprungligen kommer.

Nu är han tillbaka i Sverige.

Mauricio Rojas är kanske dessutom snart tillbaka i svensk politik. Han kandiderar i alla fall till riksdagen, för det parti som så gravt svek honom, då, för mer än tio år sedan.

Få trodde nog att du skulle komma tillbaka till politiken och Liberalerna. Vad det planen när du återvände från Chile?

– Nej, nej, det var bara så det utvecklade sig. Det var flera som ringde mig, både Nyamko Sabuni och flera av de vänner som från första början drog in mig i politiken. Nyamko och jag hade arbetat tillsammans, vi kom ju in i riksdagen samtidigt. Det kändes som en möjlighet att eventuellt fortsätta ett arbete som aldrig blev av eller som inte kunde slutföras. Liberalismen är den idéfåra som jag alltid, nej, inte alltid, ha ha ha, men efter att jag lämnade marxismen är det den tankefåra som jag hamnade i och tror på.

– Torkel Strandberg, kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, var också viktig för beslutet. Liberalerna där är en nyckel för framgång. De har regerat sedan 2006 med precis den politiska partikombination som kan bli av nationellt 2022. De har gjort det strålande bra. Det var hopplöst i Landskrona 2006. Men nu är det en av de kommuner som går framåt, som lockar företag och där har Liberalerna 35 procent av rösterna.

Vad betydde det vägval Liberalerna gjorde i våras när de deklarerade att de kommer att återvända till den borgerliga sidan?

– Det var avgörande för mig. Att vara ett stödparti till Socialdemokraterna och till Miljöpartiet, det var förfärligt, även om vi fick vissa eftergifter. Det kändes hopplöst att Liberalerna inte hade en vilja att regera utifrån sina egna principer och idéer och som de facto gjorde socialdemokraterna till ”det eviga maktpartiet.” Beslutet innebar att Nyamko Sabuni kunde komma fram på ett helt annat sätt. Hon trodde aldrig på den andra linjen. Nu kunde hon verkligen bli den partiledare hon ska vara. Hon har gjort det väldigt bra, hon inger hopp och jag tror mycket på henne.

Liberalerna är ett litet parti, under 4-procentspärren. Känns det inte hopplöst?

– Jag är ganska övertygad om att vi klarar riksdagsspärren. Det såg likadant ut när jag första gången närmade mig partiet. De låg under fyra procent. Man brukade skoja om att hela partiet får plats i en telefonkiosk. Eller säg taxi, så att yngre som inte vet vad en telefonkiosk är, förstår.

– Det viktiga är att man tror på att det finns något viktigt att säga och göra. Och att det finns personer som kan säga det med kraft. Jag tror att integrationsfrågan är en av de viktigaste liksom frågan om lag och ordning. Vi har mycket att komma med där.

Vad tar du med dig från din tid i politiken på 00-talet? Du fick otroligt mycket kritik. Du uppfattades som konfrontativ, lite aggressiv…

– … helt enkelt ickesvensk. Det var så. Jag utdefinierade mig själv. Jag är väldigt känsligt för det svenska, den tysta kulturen som är så viktig i Sverige, jantelagen. Om man känner till den och trotsar den, då har man begått ett misstag kan man säga. Det är helt klart att jag gjorde det.

Vilken paradox. Är det något som du fångar i dina böcker är det den innersta kärnan i vad svenskhet är. Och så bröt du själv mot allt du beskrivit som så viktigt i Sverige.

– Javisst, så var det. Jag minns när jag försökte bli kandidat till och med innan jag var medlem i partiet. Det blev en stor reaktion mot det. Sen ändrade partiet stadgarna så att det blev möjligt. Jag blev så medveten om att jag hävdade rätten till oberoende rätt in i jantelagens hjärta. Det fungerade den gången. Man kan göra det några gånger ostraffat, men sen blev jag väldigt ensam, en udda figur som man kunde göra vad som helst mot.

Det var du som lanserade förslaget om språktest och du skapade ”Utanförskapets karta”.

– Det som förvånar mig är att de saker jag sa då i dag är allmängods. Det finns numera en medvetenhet, inte minst hos Moderaterna, om vad som måste göras. Uppvaknandet i de här frågorna är jätteviktig. Plötsligt finns det en möjlighet att göra det som vi pratade om då. Men situationen är allvarligare i dag än jag då kunnat tänka mig i mina mest pessimistiska prognoser.

– När borgerligheten bildade regering 2006 fanns ingen medvetenhet om hur viktigt det är med att angripa de här problemen. Man pratade om utanförskap i allmänna termer. Moderaterna omdefinierade utanförskapet till dem som inte hade jobb. Det är en himla skillnad om du inte har jobb och bor i ett segregerat område och kommer från ett annat land än att du är en vanlig Svensson. Folkpartiet (som det hette då, min anm.) fick ministerposten men kunde inte göra mycket. Centerpartiet var, redan då, totalt… mycket starkt emot de förslag som Nyamko och jag föreslog. Det var Maud Olofsson som sa att jag inte fick förekomma i sammanhang som har med integration att göra. Det är lite trist personligt, men det säger framför allt något om läget då.

[…] det finns partier, som Sverigedemokraterna, som förespråkar assimilationslinjen. Den är totalt absurd och verklighetsfrämmande.

Hur ska ni kunna skilja ut er från de andra partierna när många går i samma riktning?

– Många säger att liberalismen har segrat, att det blivit allmängods och det ligger mycket i det. Men i de här frågorna tror jag att sådana som Nyamko, jag själv och många andra har, inte bara en trovärdighet, men en känsla, som jag inte finner någon annanstans. Vi har en närhet och en historia till de här frågorna.

– Vi måste göra det trovärdigt att vi är bäst på att angripa segregationen, utanförskapet. Framför allt utanförskapet. Vårt problem är inte invandrarskapet, det är utanförskapet, att stå utanför samhället i alla meningar. Problemet är inte kulturell egenart, men att inte fungera på ett sätt som är bra för samhället i stort. Det här är viktigt eftersom det finns partier, som Sverigedemokraterna, som förespråkar assimilationslinjen. Den är totalt absurt och verklighetsfrämmande.

Varför då?

– Om det är något som alltid misslyckas, oavsett var i världen, är det tvångsassimilering. Titta på världens historia, varje gång man försökt tvångsassimilera skapar det motstånd. Titta på Spanien… överallt. Det är att välja konflikt. Ta kineserna i USA. De gifter sig med varandra, har sina restauranger och är den minoritet efter judarna som tjänar mest pengar. Mycket mer än de vita och dessutom med högre utbildning. Har vi någonting emot det? Ska vi tvångsupplösa alla Chinatowns när de fungerar och bidrar. Amerikanarnas problem med kineserna är att de är för duktiga och tar alla platserna på universiteten och att man snart måste kvotera in de vita.

I Sverige talas det om att det är bra med mångfald. Är det det?

– Man ska betona det gemensamma, det jag skulle vilja kalla patriotism. Kärleken till landet vi delar. Det är viktigt att vi liberaler visar på detta, det är vår tro, vår bild av landet, patriotismen. Vi är emot primitivt assimilationstänkande och de som gör invandrarskapet och mångfalden till ett problem. Visst, mångfalden kan bli ett problem, det beror på, den kan också vara en tillgång.

Vi har personer som bott här i tio år och inte lärt sig någon svenska och som kräver tolk. Och vi accepterar det.

Vad är skillnaden mellan nationalism och patriotism?

– Nationalismen är, har varit i alla fall, en konfrontativ idé. Vi är bättre än de andra. Patriotismen säger inte att vi är bättre eller sämre än andra utan att man älskar det som är ens eget. Nationalismen är en del av den assimilationistiska idén, att vi måste bevaras intakt.

– Sjävklart finns det i patriotismen en grund i den svenska kulturen, historien och språket. Ingen tvekan. Jag har i flera böcker skrivit om mosaikperspektivet. Men mosaiken behöver en form. Det kan inte bara handla om olikheter. Då blir det inte bra. Formen är det svenska, vår grund. Vi har inget annat och det är det landet vi lever i och som vi borde älska. Problemet är att man inte kan kommendera fram kärlek. Det viktiga är att nya grupper fungerar på ett bra sätt, att de blir funktionella.

Vi har stora grupper i Sverige som kommer från extremt kollektivistiska strukturer där individer utsätts för förtryck. Hur ska detta hanteras politiskt?

– Vi måste inse att varje grupp och samhälle har regler som förtrycker någon. Sverige är ett väldigt kollektivistiskt samhälle. Men på ett sätt som är svenskt. Vi märker det inte eftersom det är som luften vi andas. Vi har jantelagen, politisk korrekthet, åsiktskorridoren, det mycket svenska kollektiva sättet att förtrycka individen. Det är vad liberalerna hela tiden pekar på.

– Vi säger inte att vi ska upplösa det svenska för att jantelagen ska försvinna. Vi tycker att det finns något positivt med jantelagen. Den håller oss ihop. Den är ett skydd mot extrem individualism som skulle kunna hota kollektivet, sammanhållningen i landet. Vi har inte jantelagen som en gudomlig gåva, det finns en historia bakom den som innehåller många fördelar.

– Invandrade grupper har sina sätt. Och vi måste kunna hantera det. Jag tror att vi liberaler måste vara jättehårda mot det som förtrycker individen, som kränker individens grundläggande rättigheter, parallellsamhällen, maktstrukturer som finns utanför rättsstaten. Därför är lag och ordning en central liberal fråga, inte en konservativ. Allas frihet har sin grund i en fungerande rättsstat. Samtidigt är det för de här grupperna, deras kollektivistiska arv, deras förmåga att hålla ihop också en resurs som är mycket viktig. Om den resursen används rätt kommer det bli fantastiskt bra för dem – och för oss. Frågan är hur vi kan kanalisera den här resursen.

Jag tror att det vore intressant och viktigt att börja samtala före valet med SD och de andra. Det är bra att människor vet vad de får om de röstar på oss.

Du har flera gånger uttryckt dig kritiskt mot omhändertagandekulturen i Sverige. Utveckla!

– Vi har personer som bott här i tio år och inte lärt sig någon svenska och som kräver tolk. Och vi accepterar det. Det måste finnas en process där man går från att vara flykting till att bli svensk medborgare. Det måste finnas en trappa med både skyldigheter och rättigheter. Man ska inte kunna få tillgång till allt i början. Man måste säga att om du gör det får du det där.

Man ska alltså kvalificera sig för social service?

– Ja, vi behöver en trappa där man får fler och fler rättigheter efter att man går igenom olika processer och lär sig klara kurser. Man ska veta att om man inte klarar en kurs då kommer det totala bidraget inte nå den högsta nivån. Då vet man det. Min tro är att människor agerar rationellt. Om man är svensk medborgare och ansluter till en terrororganisation ska det bli konsekvenser. Det ska vara tydligt så att alla vet vad som gäller. Man ska veta hur vägen in i Sverige ser ut med alla de rättigheter som finns.

Då kommer en del att hävda alla människors lika värde innebär samma villkor i ett land från dag ett.

– Inte ens i dag får alla som kommer till Sverige omedelbart samma rättigheter. Men det måste bli ännu tydligare för varje individ hur systemet ser ut och vad som krävs.

– Redan i dag måste man kvalificera sig till a-kassan. Man får olika hög pension beroende på livsinkomst. Man kan inte rösta i riksdagsvalet innan man är svensk medborgare, bara i kommunal- och regionval. Men vissa områden har blivit känsliga. Som kravet på att kunna prata lite bättre svenska. Det blev en skandal. Det är jättekonstigt. Då skapar man ett A- och B-lag, sades det. Nej, säger jag, man skapar en väg framåt. Om man kommer utifrån måste man kunna bli en del av Sverige, men vägen måste vara tydlig och tillgänglig.

SD pratar om assimilation som du ogillar. Vad tänker du om att samarbeta med dem?

– Liberalerna ska samtala med alla partier. Men vi ska hävda våra värderingar. Många som jag träffar är väldigt irriterade över att man utesluter att samtala med dem. När en femtedel röstar på dem… grunden i det svenska är ju att prata med varandra. Det kan man göra utan att kompromissa med sin egen övertygelse.

Om vi tar en fika om ett år, sitter jag då mitt emot en riksdagledamot?

– Förhoppningsvis. Då har vi en annan regering, men en väldigt komplicerad situation där vi förhandlar med SD. Det jag jobbar med nu är att förbereda det borgerliga programmet vad gäller utanförskapet. Det är det uppdraget som Nyamko Sabuni har gett mig. Att hitta gemensamma punkter i de andra partiernas program. Det finns mycket som är bra hos de andra partierna och också en känsla av att det är bråttom som inte fanns tidigare.

– Jag tror att det vore intressant och viktigt att börja samtala före valet med SD och de andra. Det är bra att människor vet vad de får om de röstar på oss. Jag vill inte ha en situation som drabbade Liberalerna förra gången, att folk röstade för en borgerlig regering och fick en socialdemokratisk.