Det som är en styrka i en situation kan i en annan bli en svaghet och vice versa. Sveriges främsta styrka är att landets befolkning präglats av välvilja, tillit, självbehärskning, oviljan att dra för generaliserande slutsater på enskilda händelser, benägenheten att försöka komma överens, att inte höja röster utan resonera, kompromissa, ge och ta. Det är karaktärsdrag som varit en styrka för det svenska samhället liksom övriga Norden. Det har kallats för Nordens Guld.

För att ett sådant här på många sätt naivt förhållningssätt ska fungera krävs nästintill total uppslutning. En och annan individ, till och med mindre grupper, kan ställa sig utanför detta normsystem utan att det på allvar hotar samhällskontraktet.

Lägg märke till att alla de uppräknade kännetecknen inte är en fråga om lagstadgad ordning utan normer som under lång tid växt fram organiskt. Lagarna i landet bygger på och flyter in i, samspelar, med de starka normerna som har förts vidare från en generation till en annan genom naturlig socialisering, i första hand via föräldrar men också skolan och omkringliggande samhälle.

Så länge normerna inte var hotade var de knappt synliga. De var så självklara, så oartikulerade att ingen ens tänkte på att de fanns. Det var först när någon utifrån kommande förvånat påpekade lågmäldheten, det lite tråkiga, inte minst den generella tilliten hos befolkningen, både gentemot varandra och till institutionerna, som man kunde börja ana vår annorlundahet.

Normerna var så starka att få reflekterade över det udda beteendet efter att två bilar råkat ut för en smärre krock. Att de båda förarna kom ut från kupén med papper och penna i händerna, mestadels utan att ens höja rösten, skrev ner fordonens registreringsnummer, vad som hade hänt, sågs som en fullkomligt naturlig handling som inte hade någonting med kultur att göra. Det är så man gör. Likadant sågs det som en naturgiven ordning att ringa en tredje part – polisen – om de båda förarna var oense om vem som hade orsakat krocken.

Få ägnade tankar åt hur det går till i stora delar av världen där normen är misstro mot polis och andra institutioner och man därför hellre ringer in dem man litar på – kusinerna – för understöd i en uppkommen konflikt.

I Sverige har den välvilliga tolkningen av medmänniskans handlingar suttit djupt. När ungdomar i förorten kastat sten på och verbalt attackerat poliser, kallat dem svennefittor, horungar och snutjävlar och vägrat lyda order, har polisen, lagens upprätthållare, men inte nödvändigtvis normernas, tålmodigt och lågaffektivt stått där och låtit sig översköljas av förolämpningar och smädelser. Utan åtgärder har de låtit förtäckta hot som ”jag vet var du bor” passera. Dessa ungdomars beteende har tolkats utifrån välvillighetsprincipen, likställts med att unga i alla tider varit upproriska och testat gränser; vem har inte levt bus i unga år?

När lärare i strävan efter ordning i klassen sagt ifrån har de låtit sig beskyllas för rasism, litat på att eleven inser det orimliga i sin anklagelse och därför inte låtit den möta allvarligare konsekvenser.

Lågaffektiviteten, självbehärskningen och välviljan har varit så grundmurad att till och med sättet att använda det svenska språket är påverkat. Trots en emotionaliserad journalistik, sökandet efter reaktioner som uttrycker stora känslor går den oftast bet. ”Hur känns det- frågan”, återkommer ständigt. Sällan får vi ett naket ”Så känns det-svar.” Gång efter annan lyssnar vi på och läser om människor som drabbats av hänsynslöst våld i sin absoluta närhet. Men sällan några kraftfulla känslouttryck till svar.

”Hur känns det att se sitt hus demolerat av en bomb?”

”Ja, det är ju inte så roligt, men livet går vidare. Men man blir ju lite orolig för samhällsutvecklingen.”

Allt är hela tiden lågmält, kontrollerat och man anar en inneboende hämning, en spärr som hindrar en att gå för långt i ilska och anklagelser. Det är på gott och ont.

När någon ändå bryter normen, blir det viralt, inte sällan åtföljt av anklagelser mot den som låtit sig tappa kontrollen.

Någonstans finns en gräns för när ett sådant här tillitssprojekt börjar hotas på allvar. Det är när alltför många ställer sig vid sidan om och vare sig följer de uttryckliga lagarna eller omfamnar de osynliga normerna. Var exakt den gränsen går är nästintill omöjligt att räkna ut på förhand. Den insiktsfulle ser tidigt farliga tendenser och kan varna. De flesta tror inte på dessa ”alarmister”, de märker först i efterhand, försent, var den gränsen gick.

Nu inser nästan alla att den där osynliga gränsen för när tillitssamhället på allvar är hotat har passerats. Det aldrig fysiskt signerade sociala kontraktet med staten, ändå så ytterst påtagligt, är på väg att brytas eftersom det i sin konstruktion bygger på statens förmåga att garantera både den inre och yttre säkerheten. När den inre nu är hotad genom polisens förlorade våldsmonopol och rättsstatens oförmåga att gripa och döma mördare är risken överhängande att en sakta men säker normförskjutning kommer att äga rum. För att kunna hävda sig gentemot dem som aldrig haft en ”naturlig” socialisering in i det tillitsfulla, i överlåtandet åt att lagen föreskriver vad som bör anses vara rätt eller fel, i accepterandet av att den tredje parten – polis och övrigt rättsväsende – kallas in vid konflikter, tvingas den tidigare välvilliga befolkningen anpassa sig till den nya spelplanen.

Så länge utvecklingen fortgår i den riktning som Sverige nu är på väg är sannolikheten att svaret på Hur känns det-frågan efter ännu ett bombdåd eller skjutning i framtiden kommer att låta annorlunda.

De tidigare olåsta dörrarna till hemmen förses med förstärkta lås, karmar och larm. De tidigare öppna befolkningsregistren sluts igen och offentlighetsprincipen, så som vi känner den, blir ett minne blott.

Den tidigare generösa välfärdsstaten som vilat på överenskommelsen om att göra rätt för sig skärs ner när allt fler bedrägerier och korruptionshärvor uppdagas.

Det tidigare tillitsfulla samhället med få inspektioner av lagefterlevnad blir ett kontroll- och övervakningssamhälle.

Det som tidigare var en styrka har kommit att bli en svaghet.