Jag lyssnar på det senaste avsnittet av ”Veckopanelen” i Kvartal som till stora delar handlar om det amerikanska valet, om Biden och Donald Trump, mordförsöket på den senare och det faktum att Gud är en faktor bland amerikanska politiker. I panelen deltar Åsa Domeij, Hanne Kjöller och Lars Trägårdh som ska analysera vad som händer ”over there”. Det blir som vanligt mycket snack om Trump. Skitsnack.

Åsa Domeij tycker att han är en usel talare som mest svamlar och pratar i ofullständiga meningar. Det är obegripligt att människorna på det republikanska konventet kunde vara så entusiastiska.

Hanne Kjöller instämmer och säger att hela mötet hade karaktären av ett väckelsemöte med en publik som antingen jublar eller gråter. Hon tycker att Trump argumenterar som ett barn, att han låter lite som ”Idas Sommarvisa”; Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart när han påstår att han bara genom att ringa ett telefonsamtal kan få stopp på krig. ”Det är plågsamt att lyssna på”, säger Kjöller, varpå Åsa Domeij fascineras att Trump kan ha en sådan grandios självbild, inte ett uns av ödmjukhet. ”Tänk att detta kan gå hem”, utbrister hon.

Hanne Kjöller fortsätter med att säga att det är fånigt hur Trump framställer sig själv, men erkänner senare att hon inte kan amerikansk politik.

Jag som heller inte kan särskilt mycket om amerikansk politik, men som sett fram emot kloka analyser, tänker: Jaha.

Varför tacka ja till en panel som till stora delar handlar om – amerikansk politik? Själv har jag flera gånger tackat nej till paneler av skilda slag när jag hört ämnesvalet, med motiveringen att jag inte är tillräckligt insatt i ämnet. Pladdret hade väl gått an om det inte blivit så pinsamt genom att Lars Trägårdh var en av deltagarna.

Han är professor i historia och har bott och verkat i USA under 40 år. Han reagerar på vad de andra panelisterna säger och tycker tvärtom att Trump är väldigt effektiv i sin retorik, anser att de underskattar honom och hans förmågor, oavsett vad man tycker om hans politik.

Trump har en berättelse och ett program som människor sluter upp kring, säger Trägårdh och menar att om man reducerar det till fånigheter tar man inte på allvar vad som sker i USA. Presidentkandidaten, menar Trägårdh, knyter an till den kristna nationalismen, förmedlar den amerikanska berättelsen om landet som är ett klassiskt traditionellt amerikanskt sätt att uttrycka sig på, men som underskattas av människor utifrån.

Valet av panelister är verkligen inte optimalt. Det är en avgrund dem emellan, som att lyssna på femteklassare som inte inser sin bristande kunskap och naivitet i närvaron av en äldre, djupt kunnig person. Samtidigt är samtalet på många vis symptomatisk på hur vi förstår USA.

De olika nivåerna på panelisterna i annars utmärkta Kvartal får mig att tänka på Malin Ekman, SvD:s USA-korrespondent som nyligen valde att sluta på tidningen, eftersom den nya tidningsledningen var så ängslig att den hade censurerat delar av hennes texter, av rädsla för att de skulle framstå som Trump-vänliga.

Malin Ekman säger att svenska medier gör misstaget att försöka förstå USA genom ett svenskt raster. Hennes strävan har varit att gå bortanför plattityderna och exempelvis förstå varför så många, inte minst väljare från arbetarklassen, såväl vita som svarta och latinos, stöder Trump. Men det föll inte i god jord hos redaktionsledningen. Man bara ska tycka illa om Trump utan att analysera närmare.

Ingen journalistik är svårare än den som har till uppgift att förmedla begripligheter från andra kulturer. USA är inte Sverige och Sverige inte USA. De båda länderna är helt olika, annorlunda demografiskt sammansatta, olika historia, olika syn på staten respektive den civila sektorn, mediamarknaden, jämställdhet, olika grad av kriminalitet, skilda partiuppbyggnader- och finansieringar.

Ta det där med Gud och föreställ dig att Ulf Kristersson skulle avsluta ett tal med: Må Gud välsigna Sverige. Själva talet hade sannolikt fallit i glömska när alla kommentarer efteråt hade handlat om varför han sa så. Gud!?

Motsvarande hade skett i USA om en president inte sagt God bless America. Den sekulariserade svensken förstår inte hur amerikanerna kan fortsätta betrakta sig som en kristen nation, trots att landet har religionsfrihet.

Antagligen för att den journalistiska rapporteringen är så fattig om de olika kyrkornas roll och funktion i landet, både historiskt och in i vår tid. För att illustrera; En nyinflyttad person till en ort i landet kommer snart att få frågan: What community do you belong to?

Community?

Det handlar om vilken kyrka man tillhör. Varför är det viktigt? Det civila samhället spelar en helt annan roll i USA. Genom att tillhöra en presbyteriansk, anglosaxisk, baptististkyrka eller vad det än för kristen riktning, är det ofta genom församlingen man får kontaktnät, ett socialt sammanhang, barn- och äldreomsorg, stöd och hjälp på ett sätt som är svårt att förstå för oss här.

Landet byggdes av evangelikala och berättelsen om dem ingår i den amerikanska mytologins ”In God we trust”. Främmande för svenskar, ja, men mer eller mindre självklar på andra sidan Atlanten.

Svenskar lider av en generell oförmåga att förstå kulturer och de långa historiska linjernas betydelse. I stället betraktas världen genom en ekonomisk lins: rika – fattiga, eller ett maktraster: överordnad – underordnad. Numera, tyvärr, genom ytterligare en lins: ond – god.

Världen blir helt obegriplig om man inte åtminstone försöker sätta sig in de historisk-socio-kulturella strukturer som på ett övergripande plan präglar olika länder. Det gäller såväl om man rapporterar från USA som från länder i Mellanöstern eller någon annanstans ifrån.

Hur obegripligt det än kan tyckas är de flesta på jorden inte svenskar, präglade av konsensus, respekt, lågmäldhet och tillit till varandra och staten. De är präglade av något annat, talar, agerar, gör saker på sitt sätt.

Det kallas mångfald.