Palestinierna har förvägrats medborgarskap i de arabiska grannländer de flydde till. Att tro att de en dag skulle kunna återvända är bara att förlänga deras lidande. Medborgarskap är lösningen, men inte för dem som är övertygade om att Gud gett dem rätt och skyldighet att bo enbart på en viss plats, skriver Per Brinkemo.
När man befinner sig mitt i ett trauma är det psykologiskt omöjligt att lyfta sig själv ur situationen och tänka klart. Paniken när existensen upplevs hotad syftar till att få en att agera snabbt. Binärt tänkande uppstår då av nödvändighet. Den som utgör ett hot ses per automatik som ond medan den som kommer till undsättning blir god. Under en annan, lugnare omständighet kan förmågan uppstå att se långt fler nyanser än bara svart eller vitt.
Den laddade konflikten i Israel och Palestina är en illustration av detta. De inblandade på markplan kan inte förväntas göra några avancerade analyser. Bara tiden i sig, djupa andetag och eftertänksamhet kan, tillsammans med en medveten, mycket medveten, kraftansträngning komma ur det binära tänkandet, kyla ner en till bristningsgränsen spänd situation.
Om det för de direkt inblandade är psykologiskt omöjligt att mentalt lyfta sig ur den är det åtminstone teoretiskt möjligt för dem som befinner sig på behörigt avstånd. Men det är svårt nog ändå, särskilt när man ska förhålla sig till en så långdragen konflikt med så många bottnar. Men man har banne mig en plikt att åtminstone försöka undvika aggressiva utfall, ultimata slagord och att förfalla till förenklingar som riskerar att spilla olja över en redan utvecklad brand.
Men vad hjälper sådana ord? Man kan vädja till sans men inte kommendera människor att känna på ett visst sätt. Är vi inte dömda till att ständigt uppvisa hur begränsade och fastlåsa vi är? Vi ärver en uppfattning, investerar i den emotionellt. Sen tenderar vi att sitta fast.
Jag tror att skiljelinjen mellan människor går att skala ner till dem som vägleds av utopier, som är övertygade om att det perfekta samhället går att skapa och dem som inser att det bara finns bättre eller sämre. Utopier, vare sig det handlar om det klasslösa samhället eller ett som ska uppnås genom diktat från en allsmäktig Gud, låser en än hårdare fast vid sin vision, gör den immun mot andra perspektiv och argument.
Utopier är farliga. De tenderar att leda till att ändamålet helgar vilka medel som helst. Oavsett vilka vägar som tas i konflikten mellan Israel och Palestina kommer ingen att leda till hundraprocentig rättvisa för någon av parterna. Varje val innehåller oönskade konsekvenser eftersom det fullkomliga inte existerar.
Historien om människan är i hög grad historien om utsatthet. Krig, erövringar, övergrepp har följt i hennes spår. Människans historia är samtidigt historien om hennes förmåga att hantera och anpassa sig till nya omständigheter, också sådana som framstår som ofördelaktiga och mer eller mindre oönskade. I den akuta situationen är det fasansfullt svårt, men en tillbakablick lär oss att det ofta går att hantera också det som framstår som ofördelaktigt och mer eller mindre oönskat.
Historien om människan är hennes anpassning till imperier. Människor i dagens Mellanöstern har levt under babyloniskt och persiskt styre liksom romerskt. De har levt i det umayyadiska kalifatet, under osmanskt välde och europeisk administration. Människor har ena dagen tillhört ett imperium för att nästa bo i ett annat.
Historien om människan är också hennes försök att mildra konflikter och stridigheter. Genom den, i ett historiskt perspektiv, nya organisationsformen – nationalstaten – försökte hon säkra trygghet, säkerhet och rimlig rättvisa inom ett specifikt landområde genom medborgarskap. Det var administrativa enheter som syftade till att åtminstone få människorna inom samma landområde att dra åt samma håll. Folk tilldelades land och kartor ritades, försök till nationalstater skapades: Jordanien (1946), Irak (1932), Syrien (1946), Israel och Palestina (1948).
Nya krig har ändå uppstått mellan och inom länder och folk har flytt eller deporterats både i Mellanöstern och Europa. De flesta tyskar i staden Breslau tvångsförflyttades och de kvarvarande fann sig plötsligt vara polacker i en stad som hette Wrocław och när Sovjet angrep Finlands östra del – Karelen – fördrevs närmare en halv miljon. Listan kan göras lång på folkomflyttningar och nya gränsdragningar världen över.
För 75 år sen samlades representanter från de flesta landområden för att under beteckningen Förenta Nationerna (FN) reglera samspelet mellan de olika nationsstaterna. De utformade lagar, konventioner och principer och tillskrev alla individer samma människovärde. Det var något nytt i mänsklighetens historia och har jämförelsevis fungerat någorlunda väl. Men inte perfekt, lika lite som något annat i det mänskliga livet har visat sig vara fullkomligt.
Det enda vi har att tillgå är de lagar och konventioner som utformats som rör allt från hur krig får föras, hur civilsamhället ska skyddas, hur flyktingar ska behandlas på den nya plats dit de sökt sin tillflykt. När sådana bryts står alla försök till fredlig samexistens sig slätt.
Den i ett historiskt perspektiv nya visionen för människosläktet har sin absoluta grund i fria individer som åtnjuter medborgarskap i den nationalstat hon bor i. Bara så kan hon erhålla politiska, kulturella, sociala och ekonomiska rättigheter. Att vara statslös i detta nya system är därför grunden till ofrihet, enligt FN:s stadgar.
Det råder ingen tvekan om att både Israel och Palestina brutit mot en rad lagar utformade av och för människosläktet. Men ingenting är enligt detta synsätt värre än att frånta människor rätten till medborgarskap.
De finska karelarna, som ofta kallats urfinnar, med egen säregen historia, identitet och med ortodox kristen tro fördrevs under andra världskriget av Sovjetunionen från sedan urminnes gamla boplatser. Under stora uppoffringar från både finska staten och dess lutheranska befolkning gavs de jordbruksmark och kunde på så vis integreras på för dem nya platser. Något motsvarande har inte skett för palestinierna. I den nya världens regelbaserade ordning har aldrig flyktingskap permanentats så som för palestinier. De har under mer än 70 år levt i flyktingläger i arabiska grannländer och varje nyfödd ärver flyktingstatus men inte medborgarskap. Oviljan att ge dem medborgarskap omöjliggör på så vis integration och att fri- och rättigheter ens teoretiskt tillgodoses. Undantaget är Jordanien.
I denna upphettade situation kan ingen annan fråga vara viktigare att lösa eftersom ett långdraget liv i flyktingläger göder hat och misstro som leder till psykologisk nedbrytning.
Att tro att den långdragna konflikten mellan Israel och Palestina kan lösas genom en återemigration av idag fem miljoner människor till det landområde som FN-mandatet gav dem 1948 men förkastades, är att förlänga lidandet i generation efter generation.
Men jag hyser inget hopp om att utopisten låter sig övertygas av dessa perspektiv. Alla argument rämnar när man, oavsett vilken högre makt man hänvisar till, tror att Gud bestämt att det är just på denna plats på jorden man är bestämd att leva, bo och dö. Då blir alla medel tillåtna och i avsaknad av jordiskt medborgarskap sätter man hoppet till ett himmelskt. Det är förståeligt men inte fruktbart om man verkligen vill ge sina barn förutsättningen till ett bättre liv med medborgarskap redan här på jorden.
